Teologi och Psykologi – Hur kan psykologin hjälpa oss att få en bättre relation till Gud?

av Gunnar Persson, teol. kand., fil. mag.
13 maj 2007

Teologi och psykologi går det ihop? Freud och flera andra viktiga förgrundsgestalter inom psykologin har ju varit ateister. Bör man inte istället för att söka hjälp inom psykologin, överlämna sig åt Guds barmhärtighet och låta Honom hela ens inre? Eller upphör inte rent av de psykiska problemen, när man blir frälst? Behöver vi något mer än Skriften?

Låt mig till att börja med slå fast, att inget utöver den kristna tron är nödvändigt för att bli frälst. Gud har dock inte endast givit oss en särskild uppenbarelse i Skriften, utan även en allmän uppenbarelse i Skapelsen, som vi kan utforska med vårt förnuft (jfr. Rom 1:19-20). Även om en vetenskap eller filosofi inte är kristen, kan den ge ett väsentligt bidrag, om den tas emot på rätt sätt. I fornkyrkan tog kyrkofäderna till sig tillämpliga delar av den antika filosofin. De liknade det vid när Israels barn av de hedniska guld- och silverföremål, de fått vid uttåget ur Egypten (2 Mos 12:35-36), byggde Tabernaklet (2 Mos 25-40; Gregorios av Nyssa, Mose liv, II:16. Citerat i Ezra Gebremedhin, Arvet från kyrkofäderna, Skellefteå: Artos, 1992, s.. 34).

Jag vill i detta föredrag försöka visa inte bara att, utan också ge exempel på hur, psykologin kan ge värdefulla hjälp både i Gudsrelationen och i helgelsen.

Det jag säger i detta föredrag om sambandet teologi – psykologi är mina egna slutsatser. De är något tentativa och skall inte ses som några absoluta, vetenskapligt belagda sanningar. Jag tror ändå att de kan vara en värdefull utgångspunkt för ett fortsatt reflekterande.

Inledande om psykologi och kristen tro
Människan har sedan syndafallet en onaturlig motvilja mot att närma sig Gud (1 Mos 3:8). Kanske har Du upplevt detta även hos Dig själv? Vi försöker närma oss Gud, men på något sätt viker vi undan och sysslar med något som är så nära Gud som möjligt, men som ändå inte är Gud. Jag kommer att ta många exempel på sådana ”fromma” sätt att undvika Gud i detta föredrag. Psykologin kan hjälpa oss att se hur denna motvilja är beskaffad och så också ge oss nycklar att arbeta med den.

Den kristna tron är framför allt en relation med Gud. Vi påminner oss om att vi får del av frälsningen genom att tro på Gud (Joh 3:16). Tro är ett ord som tyvärr fått en slagsida mot en teoretisk betydelse av att hålla något för att vara sant. Men i Bibeln betyder det framför att att lita på, känna tillit till, Gud. Det är alltså något relationellt. Objektet för tron är inte främst en lära, utan en person. På samma sätt påminner vi oss om att det främsta budet är att vi skall älska Gud, och därefter vår nästa (Matt 22:35-40). Detta är alltså dessa två saker Gud allra helst vill att vi skall göra: tro på och älska Gud. Och båda två handlar mycket tydligt om en relation.

Många psykiska problem innebär dock just problem med relationer. Och har man problem med relationer med människor, har man som regel även problem med relationen med Gud. Psykologin kan hjälpa oss att urskilja dessa problem, och även visa oss på vägar att komma tillrätta med dem.

En allmän insikt inom psykologin är att ens tidiga relation till sina föräldrar är av avgörande betydelse för hur man upplever alla senare relationer. En vuxen kan välja bort en relation som är otillfredsställande. Det kan inte ett barn. Vare sig relationen är bra eller inte, är barnet hänvisat till sina föräldrar och till att göra det bästa möjliga av situationen. För ett mycket litet barn är mamma världen. Det vet inte av så mycket annat och tar för givet att sådan som mamma är, sådan är den värld det kommit till. Om mamman är tillräckligt bra – hon behöver inte alls vara perfekt – får barnet en grundtrygghet i livet. Det tror att andra människor också är som mamma, och vågar därför gå ut i livet och leka med andra barn. Om mamman inte är en bra mamma, får barnet ingen grundtrygghet i livet. Beroende bland annat på hur mamman och pappan behandlat barnet, på genetiska förutsättningar hos barnet, och på barnets egna preferenser, kommer olika patologiska personlighetsdrag att utvecklas. Dessa utvecklas i ett destruktivt samspel med föräldrarna, där det kan bli en ond spiral av allt större problem. Ett barn behöver först och främst kärlek. Det behöver känna sig accepterat och välkommet, fritt att uttrycka känslor och vilja. Det behöver också bli respekterat – inte bli vare sig kränkt av onda handlingar, eller påtvingat omsorger det inte vill ha. Får det inte det som är gott, eller istället får det som är ont, måste det utveckla olika försvarsmekanismer, för att försvara sig mot de smärtsamma känslorna och överleva psykiskt.

Det första ett barn utvecklar är antingen en grundläggande tillit eller en grundläggande misstro. Och det är denna tillit som på kristet språk kallas tro. Att tro på Gud är att känna tillit till Gud. Man kan därför påstå att moderns och faderns främsta kallelse är, att genom sitt förhållningssätt till barnet, visa vem Gud är. Är Gud en person man kan känna tillit till, eller måste man känna misstro? Genom att inte ge barnet det det behöver, eller genom att vara påträngande och ge det sådant det inte efterfrågar, eller genom att vara opålitlig, så att man gör det ena ibland och det andra ibland, kan man lära barnet att ingen är att lita på, inte heller Gud. Man kan också lära ut detta även genom att själv vara väldigt otrygg. På så sätt lär man barnet att det hela tiden finns något att oroa sig över. Ett barn som varit med om något av detta, får även svårt att känna tillit till Gud, d.v.s. att tro. Det får även svårt att älska Gud – för vem kan väl älska någon man inte känner tillit inför?

Om man tror att omvärlden är ond, utvecklar man ofta många kantigheter, som människor slår sig emot. Psykologin kan därför också stå i helgelsens tjänst. Om vi kan bli mer trygga, se mer av Guds kärlek, kan kantigheterna, det där som ofrivilligt sårar människor i vår omgivning – och Gud – klinga av och inte behövas längre.

En annan sak som teologin och psykologin har gemensamt är kärleken till sanningen. Inom psykoterapin är man angelägen om ärlighet, om att söka det som är äkta. Försvarsmekanismerna döljer sanningen, eftersom den är alltför obehaglig. Terapisituationen erbjuder en trygg miljö inom vilken man successivt kan våga närma sig sin inre smärta. På samma sätt talar Jesus om att det är sanningen som skall göra oss fria (Joh 8:32). Vi kristna har ingen anledning att förställa oss, eller skyla över det som är svårt. Det är t.ex. inte genom att skyla över synden, vi blir fria, utan genom att erkänna den och bli förlåtna. Vi läser i Ps 32:3: ”Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan.” och i v. 5: ”Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ’Jag vill bekänna mina överträdelser för Herren.’ Då förlät du mig min syndaskuld.” Detta gäller inte bara vår synd, utan hela vår varelse. Vi har en Fader som älskar oss och som förlåtit oss våra synder. Det är en trygg miljö att vara sig själv i. Vi har ingen anledning att frukta sanningen.

Personlighetsdiagnostik och kristen tro
Vi skall nu gå in på hur olika psykiska problem kan leda till olika typer av problem i relationen till Gud. Inom psykodynamisk tradition har man tyckt sig känna igen olika personlighetstyper. Det finns ingen entydig definition av dessa. Jag kommer här i huvudsak att följa den amerikanska psykoanalytikern Nancy McWilliams sammanställning av dem (Psykodynamisk diagnostik, Wahlström & Widstrand 2003).

Inom psykodynamiskt tänkande räknar man inte människor i antingen sjuka eller friska, utan man ser det mer som en skala, som vi alla har mer eller mindre del i. När jag här tar upp olika personlighetskategorier, skall vi alltså inte i första hand tänka, att detta handlar om några andra, utan vi skall fundera över hur detta berör mig. I vilken grad kan detta vara en beskrivning av mig? Det är inte heller så, att man bara kan ha del i en personlighet, utan man kan mycket väl känna igen sig i flera, även om en ofta är den mest markanta.

Jag kommer också att fundera något över vilka typer av kristna sammanhang de olika personlighetstyperna kan känna sig hemma i. Detta innebär naturligtvis inte att alla som tillhör en viss tradition skulle ha denna personlighet. Jag tycker ändå att man kan se att vissa personlighetsdrag är tydligare, eller rent av uppmuntras, i vissa sammanhang. Låt mig också påpeka att psykologiska argument inte kan användas i lärofrågor. Men det kan belysa laddningen och intensiteten i teologiska konflikter. Å andra sidan skall vi också vara lyhörda för vilken frukt olika sammanhang ger (jfr Matt 7:15-21). Man kan också tänka sig att fler skadade och såriga människor än friska söker sig till de kristna sammanhangen. Det är ju de som bäst känner behovet av Gud (Matt 9:12). De är också välkomna (Matt 11:29; Mark 1:32-34)!

Tvångsmässig personlighet
Det finns många olika sätt man kan ordna dessa personlighetstyper. Jag väljer att börja med den tvångsmässiga personligheten. Den utgår från en grundläggande känsla av otrygghet, som kan ha uppkommit som jag beskrev ovan. Denna otrygghet försöker man kontrollera just genom kontroll. I själva verket kan ingen ha fullständig kontroll över sin tillvaro. Men den tvångsmässige gör allt för att ha det. Genom sitt kontrollerande försöker man täppa till gliporna i tillvarons väv, genom vilka ångesten kan sippra in. Eller också ger den tvångsmässige upp inför de ouppnåeliga kraven, och då kan livet bli väldigt rörigt.

Det finns två sorters tvångsmässiga personligheter: Dels de som försöker kontrollera sitt tänkande (obsessiva), dels de som försöker kontrollera sitt handlande (kompulsiva). Gemensamt är att känslolivet ofta är väldigt kontrollerat, ofta i så hög grad att personen kanske inte känner några känslor alls.

Enligt kristen tro har Gud kontroll över allting, så vi behöver inte ha det. Men den tvångsmässige litar ju inte på Gud, utan försöker istället kontrollera sin tillvaro själv. Ja han försöker till och med – fåfängligheters fåfängligheter! – kontrollera Gud! Den som har sin tyngdpunkt i tänkandet (den obsessive) är ofta inriktad på den kristna läran. Genom att veta så mycket som möjligt om Gud, tror han sig kunna kontrollera Honom. Han kan känna sig desperat, när det dyker upp frågor, som han inte finner något svar på. Han kan också vara mycket angelägen om att läran skall vara rätt. Jag tänker mig att han kan trivas i gammalkyrkliga sammanhang, eller andra där man är noga med läran. Den tvångsmässige tycker om att göra saker heltäckande. Kanske skaffar han sig t.ex. en komplett uppsättning av Bibelkommentarer – inte för att han någonsin kommer att läsa dem, utan just för att täppa till alla hål. Han litar inte på att Gud vet, utan han vill veta själv. Naturligtvis är det viktigt med läran. Den kristna tron visar oss vägen till Gud, och är kartan fel, går vi vilse. Men det tvångsmässiga lärointresset bygger inte på tro, utan på misstro. Det ger en avskräckande bismak av otrygghet och kramp. Det förmedlar inte Guds kärlek, utan fördömelse och intolerans. Och framför allt, så går inte den tvångsmässige hela vägen fram till relationen med Gud, utan han har fastnat i att ha kontroll över hur man kommer dit.

På samma sätt har den handlingsinriktade tvångsmässige (den kompulsive) fastnat i görandet. Sådana personer är inte sällan intresserade av liturgi. Han kan därför tänkas trivas i högkyrkliga, katolska eller ortodoxa sammanhang. Men också andra typer av verksamheter kan fylla denna funktion. Den tvångsmässige är t.ex. lagd åt att upprätthålla verksamheter av gammal tradition. Han tycker också om regler och paragrafer och kan därför trivas i församlingens administration. Det mest paradoxala är när fria böneformer tar sig tvångsmässiga uttryck, såsom t.ex. tungotal. På samma sätt som med läran, är Gudstjänsten naturligtvis viktig. Men det blir något magiskt över den tvångsmässiges liturgiska övningar. Bönerna upprepas likt besvärjelser. Gör man själv, eller ännu värre någon annan, ”fel”, kommer ångesten krypande. Liturgin har förlorat hjärtats kärlek och det spontana uttrycket för liv. Och på samma sätt som den tvångsmässiga läran, så går den tvångsmässiga liturgin inte heller hela vägen till en levande relation med Gud, utan stannar vid de liturgiska övningarna.

Den tvångsmässige behöver hjälp att hitta sina känslor, och han behöver få känna den trygghet som gör att han kan slappna av och lita på att Gud har kontrollen.

Paranoid personlighet
Inte heller hos den paranoide har föräldrarna lyckats förmedla en grundtrygghet i livet. Men till skillnad från den tvångsmässige, som tror sig kunna kontrollera faran, förlägger den paranoide faran utanför sig själv och ser den hos andra (projektion). Här kan läran återigen spela stor roll. Men nu är det inte främst den egna läran, utan de andras läror, som står i centrum. Och dessa upplevs som mycket hotfulla och farliga. Men man kan också uppleva andra som syndare, som besmittar församlingen och därför bör uteslutas. Eller man kan tro att andra står i förbindelse med onda andar och att man därför inte bör ha någon kontakt med dem, eller själv uppleva sig förföljd av onda andar. Återigen är allt detta saker som en kristen bör vara vaksam på. Det jag vill lyfta fram här är den patologiska upptagenheten av sådana saker, fanatismen, skräcken, hårdheten, istället för den kärlek med vilken vi även skall möta våra motståndare, och den tillit vi skall ha till Gud, att Han trots allt håller allt i sina händer. Jag tänker mig att den paranoide kan trivas i små sekter. Efter ett tag upptäcker han dock problem även där. Kanske byter han samfund några gånger, för att till slut hamna helt utanför, för det finns ju ingen man kan lita riktigt på.

Den paranoide litar naturligtvis inte heller på Gud. Om han gjorde det, hade han inte behövt vara så vaksam. Vad den paranoide behöver är också en grundläggande trygghet. Han behöver få se, att de faror han ser överallt, egentligen härrör från den otrygghet han fått av sina föräldrar. Och han behöver få finna, att han kan vila i, att Gud håller allt i sin hand.

Hysterisk personlighet
Ett annat sätt att skydda sig är att tvärtom vara utåtriktad, att själv ta initiativet, synas och höras. Detta är utmärkande för den hysteriska eller histrioniska personligheten. Den hysteriska tycker om att stå i centrum. Hon talar gärna om sig själv och om egna upplevelser med dramatisk inlevelse. Men det är likafullt ett skydd. Hennes omfattande sociala liv är inga verkliga möten. Genom att oavbrutet tala om sig själv, täpper hon till de luckor där någon annan skulle kunna få utrymme att visa vem hon är, och förhindrar så mötet. Den hysteriska personen talar, men lyssnar inte, är inte intresserad av någon annan – för då blir det ju ett möte, och möten är svårt, om man har dålig erfarenhet av relationen med mamma och pappa. Den hysteriska talar dramatiserat och med starka känslor, men det är inget äkta tal, inga äkta känslor. De starka känslouttrycken är till för att dölja de verkliga känslorna, inte för att visa dem. Och för att fånga och domptera en publik.

Den hysteriska personligheten står i centrum på kyrkkaffet, på sammanträdet, men har också en tendens att hamna i predik- och talarstolar. När man möter dem, kan man till en början dras med i de dramatiska känslorna. Men efter ett tag får man en bismak av tomhet och konstgjordhet. Man kan få en känsla av att vara kontrollerad, dompterad, och framför allt av att inte bli sedd och lyssnad till. Framför allt är hysteriska personer usla själavårdare, just för att de inte kan lyssna och möta en som man är. Istället utnyttjar de själavårdstillfället till att ingående orera om sina egna upplevelser eller idéer om hur problem kan lösas.

Samtidigt dras den hysteriska med i andras känslor och kan tänkas trivas i karismatiska miljöer där starka känslor får finnas. Hennes böneliv kan uppvisa liknande tendenser som umgänget med andra: Hon är mycket intresserad av Gud som person, men hon talar så mycket i bönen, och sjunger så mycket lovsånger, att det snarast fungerar som ett skydd. Det verkliga, ömsesidiga, lyhörda och trygga Gudsmötet blir aldrig av.

Vad den hysteriska behöver är också trygghet. Hon behöver få upptäcka att Gud bryr sig om henne och ser henne sådan hon är, att det nära Gudsmötet inte är farligt utan helande och livgivande. Så kan hon lugna ner sig, bli mindre självcentrerad och våga möta andra.

Psykopatisk personlighet
Den psykopatiska, sociopatiska eller antisociala personligheten är en av de mest tragiska. Han har fått så lite kärlek, att han inte förmått knyta an till någon av sina föräldrar. Han vet därför inte vad en relation är, utan tror att andra är till för att användas för egna syften. Han har inte heller fått några gränser. Ett sunt samvete, eller överjag som Freud kallade det, utvecklas i relationen till någon man tycker om, när man inser att det finns vissa saker som den personen tycker om, och andra som hon inte tycker om. För att relationen skall vara god, försöker man följa detta. Och eftersom psykopaten inte haft någon relation, har han inte heller utvecklat någon sådan känsla. Det finns också ett annat sätt att utveckla ett samvete. Om en förälder varit sträng på ett skrämmande eller obehagligt sätt, lär man sig också att vissa handlingar är felaktiga. Man får då ett så kallat strängt överjag och kan till exempel utveckla en tvångsmässig personlighet. Men inte heller detta har psykopaten haft, eller också har han på något sätt lyckats undvika att den stränge föräldern fått makten över honom. Hur som helst är resultatet att han inte har mycket till samvete, och inte förstår sig på relationer, utan använder andra för egna syften. Det finns också olika typer av psykopater. Dels finns det de handlingsorienterade. De uppträder ofta hotfullt och kontrollerar sin omgivning med fysiskt våld. Dels finns det de som är mer intellektuellt orienterade. De är istället manipulativa. Somliga kan konsten att dupera människor till att tro att de är älskvärda, varma och omtänksamma, men i själva verket arbetar de för att tillskansa sig makt och pengar. De bygger allianser, spelar ut människor mot varandra och kan godtyckligt svika dem de tagit parti för, när de inte längre tjänar deras syften.

En psykopat kan ställa till stor skada i en församling. De våldsamma psykopaterna är som regel lätta att avslöja och de når sällan in i församlingen. Det finns dock de, som använder våld för att kuva sin familj, men utåt uppträder som respektabla församlingsmedlemmar. De besvärligaste är dock de intellektuella, manipulativa. Det krävs ofta stor människokännedom och lyhördhet för att kunna avslöja dem på ett tidigt stadium. Det finns de som är mycket skickliga i att framställa sig som män som står Gud nära, som har ett unikt budskap, fräscha idéer, eller som mycket goda och fängslande talare. Psykopaten kan ha liknande karismatiska drag som den hysteriska personligheten, men utan att vara relationsinriktad. Har psykopaten väl fått över flertalet på sin sida, kan han vara mycket svår att komma åt, även om han uppenbart skadar församlingen eller enskilda i församlingen. Psykopaten kan trivas i alla typer av samfund. Det gäller bara att tillämpa olika tekniker. I friare samfund gäller det att vara karismatisk. I hierarkiska samfund skall man hålla sig väl med dem ovanför. I demokratiskt styrda gäller det att kunna det politiska spelet och satsa på rätt åsikter.

Gudsrelationen sker också på psykopatens villkor. Psykopaten tror sig kunna manipulera Gud och ser ofta bönen som en teknik, som ger utdelning om den utförs på rätt sätt eller med rätt inställning. Han kan också se sig som stående i allians med Gud, där båda tjänar på samarbetet, men där man egentligen inte bryr sig om varandra som personer. Psykopaten har en ganska lång väg att vandra till en tillitsfull och kärleksfull relation med Gud – det vi normalt brukar mena med en frälsande tro. Kanske är det psykopater som i Bibeln beskrivs som vargar i fårkläder (Matt 7:15) och som ”lögnare med bortbränt samvete” (1 Tim 4:2). Vi är dock inte kallade att döma, och jag säger inte att en psykopat med nödvändighet går förlorad. Även den psykopatiska personligheten har grader. Men vad jag vill varna för är, att psykopatens tendens att inte se Gud för den Han är, utan utnyttja Honom för egna syften, ligger ganska långt ifrån den kärleksfulla och tillitsfulla relation som är frälsande. Å andra sidan måste tron börja någonstans. Den kärleksfulla och tillitsfulla relationen är inte bara vägen, utan också målet. Också den tro som vill tro, är frälsande, för den innebär någon form av tillit till Gud. Så länge vi lever, lever vi i nådens tid. Och detta gäller i princip även för de andra personligheterna.

Vad psykopaten behöver är alltså att förstå vad det är att vara sedd, lyssnad till, respekterad och älskad. Han behöver förstå vad en relation är, att den är något annat än bara ett medel för egen vinning. Och han behöver förstå att det finns gränser – för människor, för Gud och för frälsningen. Han behöver förstå att andra blir ledsna över att bli utnyttjade – också Gud – och han behöver lära sig att lyssna till de känslorna.

Depressiv och manisk personlighet
Den depressiva personligheten har fått en hel del kärlek, men föräldrarna hade också negativa sidor. Dessa var tillräckligt stora, för att inte gå spårlöst förbi. Eftersom det är lättare för ett barn att ha en god förälder och själv vara dålig, har den depressiva idealiserat föräldern och blundat för hennes negativa sidor, och tagit dem på sig själv. Den depressiva känner sig ofta dålig och tycker ofta att det är hennes fel när något går snett. Hon går omkring med mycket skuldkänslor, och trots att hon gång på gång bekänner sin synd, känner hon sig inte förlåten. Depressiva kan nog dras till sammanhang som betonar synden, såsom gammalkyrkligheten, laestadianismen och katolska kyrkan.

Den maniska personligheten har den depressivas förutsättningar, men förnekar sin känsla av skuld. Detta kan leda till en ytlig, konstlad och otrygg känsla av glädje, som ofta tar sig stela och krampaktiga uttryck. Det kan också leda till stor initiativrikedom och aktivitet. Allt för att dölja den skuld man egentligen känner. Det är inte ovanligt att man växlar mellan depressiva och maniska känslor.

Den depressiva behöver förstå att hon inte är dålig, utan att Gud ser henne som fin. Ps 139:14: ”Jag tackar Dig för att jag är så underbart skapad.” Hon behöver vidare lära sig att skilja mellan vad som är skuld och inte. Det som verkligen är skuld behöver bekännas. Sedan behöver den depressiva lära sig att släppa skulden och kunna känna sig fri. Det som är förlåtet, det är förlåtet. Och det som inte är skuld, behöver man inte känna skuld inför.

Masochistisk personlighet
Den masochistiska personligheten liknar mycket den depressiva. Den masochistiska har dock en känsla av att hon måste ta på sig ansvar, arbete och lidande, för att duga. Det hjälper dock inte hur mycket hon tar på sig; känslan av att duga infinner sig inte i alla fall. En masochistisk personlighet tror också att det inför Gud krävs att man uppoffrar sig. Hon blir inte sällan överhopad med arbete, särskilt sådant som ingen annan vill utföra, som städning och kaffekokning. Jag kan tänka mig att hon också kan känna en dragning till asketiska rörelser, såsom katolska och ortodoxa kyrkor, eller till klosterrörelser.

Den masochistiska människan behöver lära sig att ta emot nåden. Hon behöver förstå, att Gud inte kräver en massa prestationer av henne, som villkor för att ge henne sin kärlek. Hon är älskad som hon är. Hon behöver också hitta sin aggressivitet, så att hon på ett naturligt sätt kan sätta gränser.

Narcissistisk personlighet
Den narcissistiska personligheten har antingen inte blivit sedd och älskad av sina föräldrar, eller också har hon dessutom blivit föraktad. Hon lider därför antingen av en inre tomhet, eller av ett inre självförakt. Båda leder till en intensiv känsla av skam. Till skillnad från skulden – som handlar om att man gjort något som är fel – handlar skammen om att man känner sig fel som person. Det är inte min handling som varit felaktig, utan jag själv. Det innebär att man känner sig oacceptabel som människa. Precis som att skuldproblematiken antingen kan leda till depressiv eller manisk personlighet, kan den narcissistiska personligheten antingen idealisera sig själv eller förakta sig själv. Antingen ser man sig själv som bättre än alla andra, eller som sämre. Eftersom man inte mött kärlek och inte känner sig accepterad, tror man nämligen att man kan få kärlek genom sina prestationer. Det spelar dock ingen roll hur väl man presterar, man känner sig lika skamlig för det. Den självförhärligande narcissisten är den besvärligaste, framför allt för att hon inte har så stor insikt om sina problem. Hon tror sig om väldigt mycket – och kan ibland också vara mycket framgångsrik. Ibland hoppar hon tvärtom från misslyckande till misslyckande, utan att ge upp övertygelsen att hon i själva verket är ett missförstått geni. Relationer blir dock sällan bra för narcissisten. Hon har aldrig fått kärlek, och kan därför inte heller ge kärlek. Hon vet helt enkelt inte vad kärlek är. Istället tror hon att relationer bygger på hur duktig man är. Hon söker sig därför till duktiga personer, och försöker också själv vara duktig. Om hon inte istället ger upp inför de övermäktiga kraven och hamnar i andra diket. Narcissisten pyser också alltid ut ett mer eller mindre subtilt förakt. Och även när man blir berömd av henne, har man en obehaglig känsla av att inte duga. Man känner sig kritiskt granskad och vet, att nästa gång kan omdömet vara det motsatta.

Narcissister har stora svårigheter att uppleva sig älskade av Gud. De känner sig ju inte accepterade av någon, och detta smittar även av sig på Gudsbilden. Man kan läsa Rom 8:1, om att det inte finns någon fördömelse för den som är i Kristus Jesus, hur många gånger som helst, utan att det fastnar. Dessutom förstår narcissisten inte försoningen. Försoningen handlar ju om skuld: Hur människan gjort det onda, hur Gud försonat det på korset, och om hur människan kan bli förlåten och återupptagen i Guds gemenskap. Men narcissistens problematik handlar om skam. Det handlar inte om att ha gjort förkastliga handlingar, utan om att man känner sig förkastad som människa. När narcissisten bekänner sin skam, som vore den skuld, och försöker ta emot förlåtelsen, så förändrar inte det känslan av förkastelse. Gud kan ju bara förlåta det vi gör, inte att vi finns till. Det är ju ingen synd att finnas till, utan Guds goda vilja. Vad narcissisten behöver förstå är att hon är älskad och accepterad av Gud. Och detta har inget med förlåtelsen att göra, för vi är älskade av Gud redan innan vi blir förlåtna. Det är ju därför Kristus dör för oss: ”Gud bevisar sin kärlek till oss, däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5:8, jfr Joh 3:16). Hade Han inte älskat oss innan vi blir förlåtna, hade han inte kunnat dö för oss, och då hade vi inte kunnat bli förlåtna! Eftersom narcissisten aldrig känt sig accepterad, har hon heller aldrig någonsin erfarit verklig försoning. Hon vet inte vad det innebär att bli återupptagen i någons gemenskap. Försoningen blir därför lätt något teoretiskt, enbart juridiskt, något som skall till. Men hon förstår inte att det handlar om en återupprättad relation.

I församlingen har narcissisten ofta svårt att komma in i gemenskapen. Eftersom hon hela tiden känner sig underkänd, har hon svårt att möta människor som de är. Hon hamnar hela tiden antingen i över- eller underläge. Andra kan också ha svårt för henne, eftersom de hela tiden känner sig granskade, värderade och föraktade. Narcissisten har svårt att erkänna att hon har fel och uppträder därför ofta som en Besserwisser. Varje fel gör ju, att hon hamnar i underläge istället för i överläge. Narcissisten har också mycket svårt att tåla kritik. Narcissisten har svårt att på ett trovärdigt sätt tala om Guds kärlek. Även om hon tar till många starka ord, blir budskapet ändå inte levande. Narcissister har en tendens att idealisera vissa predikanter eller andra förebilder. Vissa personer väljs ut som stora förebilder. Inte sällan när narcissisten ett hemligt hopp om att det är denne store predikant som genom sin förkunnelse skall kunna rädda henne ur hennes lidande. Narcissisten dras därför till stora ledare och till rörelser som är framgångsrika. Andra svartmålas som villolärare eller ulvar i fårakläder.

Vad narcissisten behöver är framför allt att kunna ta till sig att hon är sedd, accepterad och älskad av Gud alldeles sådan hon är. Gud föraktar henne inte, som hennes föräldrar gjort. Hon behöver inte prestera för att duga. Det kan dock vara en lång och smärtsam process innan detta blir möjligt att ta till sig.

Schizoid personlighet
Den schizoida personligheten är tillbakadragen och sluten. Han har ett rikt inre liv, men visar inget av det utåt. Invärtes är han känslig och känslosam, men utåt är han som en mussla eller en vägg. Den schizoide längtar outsägligt efter gemenskap och närhet. Samtidigt är det närheten som är det allra mest skrämmande. Den schizoide har svårt att ta kontakt, och svårt att upprätthålla kontakter. Ju närmare kontakter det är fråga om, desto svårare. Om den schizoide någon gång kommer nära någon, gör det ont, och han drar sig tillbaka. Det som skulle kunna hela, är också det som gör allra mest ont. Världen betraktas gärna ur ett intellektuellt och teoretiskt perspektiv. På så sätt slipper den schizoide blanda in de besvärliga känslorna och relationerna.

Detta färgar naturligtvis även den schizoides umgänge med Gud. Den schizoide kan längta oerhört efter Guds kärlek, men vågar inte öppna sig för den. Han kan avundsjukt se hur andra sträcker sina händer i glädje och kärlek mot Gud, men han kan inte göra det själv. Det skulle bara bli stelt och fumligt. Detta gör ont. Han är liksom instängd och paralyserad av sin egen rädsla och smärta.

Den schizoide behöver försöka våga tro att Gud är god och sakta våga närma sig honom.

Sätt att komma tillrätta med sina problem
Vi har sett att olika psykiska problem kan leda till svårigheter att leva nära Gud, att erfara Hans kärlek och att älska Honom tillbaka. De kan också leda till olika kantigheter som drabbar våra medkristna och andra människor. Det finns många sätt att arbeta med dessa problem och detta föredrag kan kanske ha givit Dig några idéer om hur just Du skall göra. När man kör fast i sina egna försök kan en psykoterapeutisk bearbetning vara en möjlighet som får stå i helgelsens tjänst. Det svenska ordet själavård betyder egentligen samma sak som psykoterapi, som utgår från två grekiska låneord. Med själavård brukar vi dock avse vård av själen i andligt avseende, d.v.s. en bearbetning av vår relation till Gud; medan vi med psykoterapi brukar avse vård av själen i allmän mening. Arbetet med relationer är dock ytterst centralt i psykoterapin, varför relationen till Gud i hög grad vinner på en sådan.

Det finns psykoterapi med olika inriktningar. Många inriktningar går ut på att man konkret i terapirummet arbetar just med sin relation. Om man har dåliga erfarenheter av sina föräldrar i tidig ålder, går terapin ut på att erbjuda en alternativ relation, där man under trygga former kan få uttrycka sina känslor och se att denna relation är annorlunda. Om man t.ex. inte upplevde sig accepterad av sina föräldrar, kan man i terapin få uppleva just det – att det faktiskt finns åtminstone en annan människa som kan acceptera mig – och i så fall kanske man kan dra slutsatsen, att också andra kan göra det – kanske t.o.m. Gud.

För att detta skall fungera, måste känslorna aktiveras. Vi människor styrs betydligt mer av våra känslor än vad vi förnuftifierade västerlänningar tror – särskilt av de känslor vi försöker tränga undan och inte har riktig kontroll över! Terapisamtalet är därför inte bara ett teoretiskt samtal. Om de svåra minnena uppstått i barndomen, måste just dessa barnsliga känslor väckas till liv igen, tillåtas, för att de skall kunna helas och omprogrammeras. Är det fråga om smärtsamma minnen, kan denna process vara både smärtsam och ångestfylld. Ens inre kan upplevas som den farligaste platsen av alla. Dessa känslor kan vara så kraftfullt undanträngda, att vi inte ens är medvetna om hur vi egentligen hade det som barn. I så fall måste terapin börja med att man får upptäcka det. Ibland kan de groende insikterna om att allt inte var bra där hemma, verka så absurda. Man hade ju allt man behövde. Mamma och pappa var skötsamma. Men sakta med säkert kan det gå upp för en, att allt detta bara var ett tomt skal: det viktigaste av allt – kärleken – fanns där kanske inte.

Denna process kallas regression i jagets tjänst. Det handlar om att bli lite barnslig invärtes, tillåta barnet inom sig att få finnas. Detta känner vi igen i Jesu undervisning, när Han säger, att vi måste bli som barn, för att komma in i Guds rike (Matt 18:3). Bibeln beskriver att Gud vill vara vår Far och att vi kan få bli Hans barn (Matt 6:9; Joh 1:12). Det låter ju fantastiskt! Men om man har dåliga erfarenheter av sina jordiska föräldrar – vare sig man är medveten om det eller inte – så kan det upplevas som oerhört komplicerat att på nytt inleda den typen av relation. Antingen kan man ha väldigt svårt att tro på detta. Tvivlet fungerar som ett skydd mot smärtan. Hur kan jag veta att denne Far är annorlunda – god, kärleksfull, accepterande, omslutande, barmhärtig, förlåtande? För många människor räcker det inte att höra det i predikan. Ens egna tidiga upplevelser talar ett annat språk, ja de ropar i ens inre från barndomens lidande: ”Det går inte att älska dig! Du är oacceptabel! Du är fel!” Hur skall man kunna våga lita på att det en präst säger i en predikstol, eller att det man läser i sin Bibel, är mer sant än det hela ens inre kompass är övertygad om? Men om man inte tvivlar, utan börjar tro, så väcks den intre längtan efter kärlek – och med den smärtan av att inte ha fått den tillfredsställd. Med smärtan dras försvarsmekanismerna igång med alla de knepigheter det innebär och som jag beskrivit i de olika personligheterna. Också detta gör det svårt att närma sig Gud.

Personer som har problem med att se andra människors – och Guds – gränser, kan även behöva arbeta med det. Ofta handlar det då om just att lära sig att känna in vad andra känner, och låta det bli viktigt för ens handlande. Att inte bara se till sina egna känslor, utan låta relationen bli ömsesidig – ett givande och ett tagande, en lyhördhet, en respekt. Tyvärr söker dock sådana människor sällan terapi, om de inte upplever att deras beteende skader dem själva.

Men om det nu är så, att Gud älskar mig; varför måste jag då i terapin möta en annan människa, för att kunna förändra och läka mitt sätt att förhålla mig till mina känslor? Kan man inte göra det direkt med Gud? Jovisst. Det är naturligtvis där man skall börja. Om Gud ger Dig nåden att erfara Hans kärlek tydligt och klart, så behöver Du sannolikt ingen mänskligt hjälp för detta. Men ibland vill Gud att vi skall hjälpa varandra. Han är avsiktligt diffus och tillbakadragen i detta livet. Inte så att Han inte är där, men så att vi inte alltid uppfattar Honom så tydligt. Men delvis beror denna upplevelse av otydlighet på våra egna blockeringar mot att ta emot Guds kärlek, och då kan vi behöva hjälp.

Alla personlighetstyper handlar egentligen om att man på ett eller annat sätt har problem med sina känslor. Gud har skapat oss med känslorna, för att de skall utgöra en kompass att orientera sig efter i livet, och en möjlighet till intuitiv kommunikation. Trycker vi ner dem, fungerar de inte så, utan tränger fram på sätt som gör att vi fungerar dåligt. Känslorna är en del i vår Gudslikhet. När Gud beskrivs i Bibeln, är bilden full av känslor. Har man inte blivit sedd och accpeterad som den man är, har inte heller ens känslor blivit sedda och accepterade. Känslorna är ett genuint uttryck för vem man är, och när man uttrycker dem kommunicerar man från hjärta till hjärta. Men har man inte känt sig accepterad, har man inte heller kunnat acceptera och uttrycka sina känslor. Att inte vara accepterad leder naturligtvis till en massa jobbiga känslor. Men eftersom man inte kan uttrycka dem och bli tröstad, börjar man skämmas för sina känslor och hittar på olika sätt att slippa känna dem. Dessa sätt kallas försvarsmekanismer och det är i mångt och mycket valet av försvarsmekanismer som karaktäriserar de olika personligheter jag gått igenom.

En tillräckligt god mor ser sitt barns känslor. Hon benämner dem och lär så barnet att känna igen och skilja på sina känslor. När hon tröstar barnet hjälper hon det att stå ut med jobbiga känslor. Genom att modern och fadern visar sina känslor inför barnets beteende, kan samvetet växa fram. Genom att visa att de accepterar barnet, men inte alla dess handlingar, kan samvetet bli kärleksfullt och inte strängt och dömande. På dessa sätt kan barnet mogna och känslorna kan bli en integrerad del i personligheten. Barnet lär sig så också, att känslor och handlingar inte är samma sak. Bara för att man känner något, behöver man inte göra det man känner.

Terapi går i mångt och mycket ut på att arbeta med sina känslor, att man får en möjlighet att göra det man inte hade möjlighet till som barn. Till att börja med får känslorna lov att finnas, man får lov att hitta sina känslor och sätta namn på dem, man får lära sig hur andra – inklusive Gud – känner inför mina handlingar, man får lära sig att skilja mellan känsla och handling, och man får sätta samman detta till en helhet. Och i denna process måste man acceptera att det blir just så fumligt och klumpigt som det blir när barn lär sig hantera sina känslor.

Psykodynamisk teori talar om två typer av känslor: Förenande och åtskiljande. Vi behöver både gemenskap och en möjlighet att värja oss när folk kommer för nära. Kärleken är en oerhört positiv känsla, som framställs som mycket central i Bibeln. Det är den som förenar oss med Gud och andra. Trots att den uppskattas så högt i Bibeln, är det många som har svårt för den. Har man som barn längtat efter kärlek, utan att få, kan kärleken och längtan efter kärlek kännas som något väldigt skamligt. Skammen kommer och täpper till, så att kärleken inte kan flöda.

Sexualiteten är en annan känsla, som hör till de förenande känslorna. Psykologin har förstått att den är viktig och att den behöver accepteras och bli en integrerad del av personligheten. Höga Visan visar att de sexuella känslorna är något gott, som skapats av Gud. Tyvärr har Kyrkan inte alltid kunnat förmedla denna syn. Samtidigt måste vi lära oss att lyssna till Guds känslor inför hur vi bör hantera vår sexualitet. Guds tankar för sexualiteten vill skydda en samtidigt kraftfull och ömtålig känsla. Som för de andra känslorna gäller även för sexualiteten, att bara för att man känner något, behöver man inte leva ut det. Detta är kanske något som vårt samhälle är dåligt på idag. Här måste vi hitta balansen. Båda dessa sidor beskrivs fint i Ords 5:18-20: ”Gläds åt din ungdoms hustru, den älskliga hinden, den vackra gasellen. Må hennes bröst alltid vara din lust, hennes kärlek alltid berusa dig. Varför skulle du berusas av en annan kvinna och famna en främmande, min son?”

Till de åtskiljande känslorna hör vreden. Detta är kanske den känsla som blivit mest tabu i kristna sammanhang. Men den behövs, för att vi skall kunna värja vår integritet. Och här räcker det att ta Gud som förebild. Jag vet inte hur många gånger Gud beskrivs som vred. Om man inte själv känner det tillåtet att vara arg, eller om man utsatts för andras vrede utan att kunna försvara sig, har man ofta också problem med Guds vrede. Man kan då uppleva Gud som hård, intolerant och dömande. Det är dock inte så Gud beskrivs och det är inte så vreden är tänkt att användas. Vreden skall användas tillsammans med kärleken. Man kan inte älska, om man inte samtidigt tillåter sin vrede att vara fri. De två hör ihop och måste hållas ihop – såsom också är fallet i Bibelns beskrivning av Gud. Den vrede som också älskar är inte farlig, utan god. Den sätter en gräns mot det onda.

Många är rädda att onda tankar och känslor skall komma ut, när man släpper på kontrollen. Och visst kan det vara så. Men vi är ju inte kallade att frälsa oss själva. Det är Guds jobb. Jesus vill ta hand om det som kommer fram. Och den Helige Ande vill fylla på av sin kärlek. Öppnar vi oss inte för dem, kan de inte göra sitt jobb. Då blir det onda kvar i oss och vi kan inte bli påfyllda. Och om vi stänger till om oss av rädsla för att det skall komma ut något ont, så kan det goda inte heller flyta fram ur oss. Helgelse innebär alltså inte att vi tränger bort alla jobbiga känslor och onda tankar. Det innebär istället att vi i förtroende öppnar oss för Gud och låter Honom ta hand om det onda och fylla oss med sin kärlek. Vågar vi tro att Gud kan hantera våra destruktiva sidor?

Avslutning
Jag har nu försökt att kortfattat beskriva några sätt på vilka man kan ha hjälp av psykologin i sitt sökande efter Gud och i sina försök att leva enligt Guds vilja. Mycket blev ganska summariskt behandlat och skulle kunna utredas betydligt mer utförligt. Jag hoppas i alla fall att detta smakprov har kunnat få betyda något för något, så att det kan bli en hjälp i en fördjupad Gudskontakt och en förnyad helgelse, till glädje för Gud och människor.