Svepeduken i Turin – kan den bevisa uppståndelsen?

Av Ulf Densloe
18 mars 2007

I Den heliga svepningens kapell i Domkyrkan i Turin bevaras en gammal linneduk, den är 436 cm lång och 110 cm bred. Duken anses vara den svepning som Nikodemus och Josef av Arimatea svepte om Jesu döda kropp. Den visar ett egendomligt avtryck av en människokropp, en korsfäst man. Kan det verkligen vara en bild av Jesus? Är det tänkbart att en död kropp kan efterlämna ett sådant avtryck? Eller är det bara fråga om ytterligare ett, av många fromma bedrägerierna som t ex träflisor eller spikar från Jesu kors, törntaggar från törnekronan, som ligger bakom den påstådda reliken?

Ytligt sett är det snarast orimligt att anse svepningen i Turin som ett föremål, lämpat för allvarliga vetenskapliga studier eller för att skänka andlig uppbyggelse. Ändå finns det inget föremål i hela världen, inte ens Bibelns böcker, som har blivit undersökt med så allsidig, minutiös tvärvetenskaplig grundlighet som den s.k. Turinsvepningen. Det finns få historiska uppteckningar om existensen av en Jesu svepning före mitten av 1300-talet. I själva verket är en sådan svepning endast omnämnd i en gammal källa från omkring 325. Evangelierna är också tystlåtna om den, och de få spridda hänsyftningarna till Jesu svepning som finns i Kyrkans liturgier utgör inte något absolut bevis för svepningens existens. Dessutom är det få av dessa tidiga omnämnanden som pekar på den mest förvånande omständigheten – bilden på duken.

Man kan fråga sig om en linneduk verkligen kan bevaras i två tusen år. I och för sig är det möjligt. I arkeologiska museer världen över finns tygstycken som är betydligt äldre. Bortsett från det historiska faktamaterialet, har modern forskning givit bevis för att svepningen kan dateras till första århundradet e. Kr. Flera vetenskapliga undersökningar genomförda under 1980-90-talet, tyder på att duken var ett mycket gammalt föremål, redan när den dök upp i historien 1357.

Själva duken är ett av ålder gulgrått lakan av linne med diverse lagningar. Den har kroppsavtrycken av en död. Dess brunaktiga avtryck är otydliga med blodmarkeringar i mörkare brunrött. Blotta ögat kan svårligen skönja detaljerna i bilden. Den är spöklik, dunkel och konturerna suddas ut när man försöker titta på närmare håll. Hur trovärdigt är påståendet att det rör sig om en mycket detaljerad bild av Jesus i graven?

Det märkliga är emellertid den svårförklarliga mixningen av positiv och negativ bild som framträder när duken fotograferas. Fotona ger en klar uppfattning av den dödes ansikte som framstår med nästan reliefartad bildverkan. Det var detta fenomen som gav upphov till senare intensivforskning. Många anser att duken kan vara den linneduk som Josef från Arimatea och Nikodemus svepte Jesu kropp i. Matt 27:57-61, Mark 15:42-47, Luk. 23:50-56, Joh. 19:38-42.

Duken förvaras sedan 1578 i Den heliga Svepningens kapell i domkyrkan. Det förutvarande kungliga palatset är sammanbyggt med S:t Johanneskatedralen, i vilken duken var utställd under 400-årsjubileet hösten 1978. Den visas för allmänheten en gång vart 30:e eller. 40:e år. Under 1900-talet har den visats 4 eller 5 gånger. Senast som duken visades var under Romersk Katolska Kyrkans Jubelår 2000. Mellan de tillfällen duken visas förvaras den hoprullad över en stång i en 1,2 m. lång silverkista, i ett utrymme över kapellets altare. Duken står under beskydd av ärkebiskopen av Turin. Den skänktes till 1983 till påven Johannes Paulus II av den dåvarande ägaren ex. kung Umberto II av släkten Savoyen. Från 1418 var Turin huvudstad i hertigdömet Savojen, 1720-1861 i kungariket Sardinien samt därefter i det enade Italien till 1865.

Historisk bakgrund
Duken blev känd för en större allmänhet först omkring 1357, när den visades i en liten träkyrka i den oansenliga franska landsortsstaden Lirey, (Lire) omkring 16 mil söder om Paris. Svepningens ägare, Geoffrey de Charny, hade året innan dödats av engelsmannen i slaget vid Poitiers. Hans änka, Jeanne de Vergy, som blivit utfattig genom sin mans död, hoppades kunna locka pilgrimer – och därmed deras penninggåvor – genom att visa Jesu liksvepning i kyrkan. Till att börja med samlades verkligen stora skaror, men det var först senare, då duken kom i det mäktiga furstehuset Savoyens ägo, som den accepterades som Jesu autentiska svepning.

Konsthistoriens medverkan
En fransk biolog och konstnär, Paul Vignon, var troligen den förste som lade märke till likheten mellan ansiktet på svepningen och konstnärliga återgivningar av Jesu ansikte. Senare forskare, av vilka de mest kända är Edward Wuenschel och Marcus Green, och den brittiske konsthistorikern Ian Wilson, har gjort många ingående jämförelser mellan ansiktet på duken och gamla bilder, framför allt bysantinska ikoner. De har utarbetat bevis för vad som kommit att bli känt som ”ikonografiteorin”, nämligen att svepningen var känd av konstnärer redan på 500-talet och att detta gav upphov till den konventionella likheten mellan Kristusbilderna.

En närmare undersökning av bilden på duken avslöjar t ex följande: en tvärgående strimma i pannan, ett kraftigt tresidigt märke mellan ögonbrynen, ett V-format på näsryggen, högra ögonbrynet är höjt, vänster näsborre vidgad, en linje tvärs över halsen och två hårstrån hängande ner i pannan, den s.k. 3: an.

Allt detta återfinns på bysantinska ikoner. En så hög frekvens av likheter tyder på ett samband mellan bilden på duken och de bysantinska avbildningarna av Jesus. Denna bild tycks ha börjat utöva sitt inflytande på den kristna konsten ungefär på 500-talet. Jesusbilderna ändrades dramatiskt vid denna tid. Före 500-talet fanns ingen likhet mellan olika ”porträtt” av Jesus.

Orsaken till att de konstnärliga framställningarna av Kristus förändrades under 500-talet är inget mysterium. Den bild som påverkade den kristna konsten är känd från historien. Det var en återgivning av Kristi ansikte, känd under olika beteckningar: ”Bilden från Edessa” och ”Den heliga Mandylion.” (Arabiskt ord som betyder slöja eller huvudduk) Det var ett tygstycke som hittades år 525 e Kr i en nisch över den västra porten i staden Edessas mur, nuvarande Urfa, i södra delen av det centrala Turkiet. År 944 fördes bilden till Konstantinopel, det östromerska rikets huvudstad, där den betraktades som den sanna bilden av Kristus. Den visades sällan offentligt. En gammal bysantinsk hymn antyder att den var allt för helig att betraktas. Men det är ganska säkert att munkarna fick se den i hemlighet och använde den som modell för Kristusbilden på ikonerna.

Sedan försvann Mandylion år 1204, då Konstantinopel plundrades av en skara korsfarare från Västeuropa, under det 4: e korståget.

Mandylion och den Turinska svepeduken
Är Den heliga Mandylion och den Turinska svepeduken samma tygstycke? Även om konsthistoriskt bevismaterial antyder ett nära samband är detta inte helt klart, och många frågor återstår att besvara. Den första frågan är, hur Jesu lärjungar kunde tillåta att Herrens svepning gick ur deras ägo. Vi vet inte säkert, men det är troligt, att lärjungarna såg på svepningen något annorlunda än vi gör i vår tid. För judiska kristna måste den viktigaste omständigheten ha varit att den var en liksvepning – ett orent föremål enligt judisk lag. Var och en som rörde vid den blev rituellt oren. Dessutom förbjöds sakrala bilder i den judiska lagen av bildförbudet. ”Du skall inte göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller av det som är nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe sådana, ej heller tjäna dem. Ty jag är Herren din Gud.” 2 Mos 20:4-5. Denna bild skulle även ha avslöjat detaljerna i en ohygglig behandling: gissling, knytnävsslag, korsfästelse – en förbrytares straff. Följaktligen hade Jesu lärjungar goda skäl att inte allt för öppet tala om Hans svepning. Det är möjligt att de omsorgsfullt gömde den.

Det är också nödvändigt att fylla gapet mellan Mandylions försvinnande från Konstantinopel år 1204 och svepningen gåtfulla uppdykande i Frankrike 1357. Man vet ingenting bestämt om Mandylion efter Konstantinopels plundring. Konstforskaren Ian Wilson har lagt fram en intressant teori. Han hävdar att Mandylion-Svepeduken från år 1204 till början av 1300-talet ägdes av den mest exotiska och gåtfulla gruppen i den medeltida Kyrkan – Tempelherrorden.

Tempelherrarna var en religiös riddarorden som grundades ca. 80 år före Konstantinopels plundring (1204 dvs. omkr. 1124) för att försvara de i korstågen erövrade områdena i Det heliga landet. Tempelherrarna sades tillbe ett gåtfullt ”huvud” under sina heliga ceremonier. Kunde detta ”huvud” vara Mandylion-Svepeduken? Det som starkast talar för att det kunde var så, är en målning som upptäcktes 1951 i en ruin av Tempelherrarnas ordenshus i byn Templecombe i England. Målningen liknar bysantinska kopior av Mandylion och passar också in på ordens vaga beskrivning av ”huvudet” som spelade en så viktig roll i deras invigningsriter och gudstjänstceremonier.

Den 13 oktober 1307 förbjöd kung Filip den sköne av Frankrike orden. Den 19 mars 1314 fördes två franska ledare för Tempelherrorden till Schavotten framför Notre Dame i Paris. Den ene av dem som avrättades var Geoffrey de Charnay. Stavningen av egennamn var ofta felaktig på medeltiden. Även om det inte är fullt fastställt, är det troligt att tempelherren Geoffrey de Charnay tillhörde samma familj som Geoffrey de Charny, den man som så gåtfullt dök upp med svepningen på 1350-talet. Det skiljer ju bara ett a i stavningen av de bådas namn.

De bysantinska kristna tycks ha delat något av den tidiga kyrkans fasa inför Kristi lidande och korsfästelse. Realistiska bilder av korsfästelsen blev inte vanliga förrän på 1200-talet. Vecken på duken talar för att man endast visade bilden av ansiktet och vek in resten av bilden. Enligt vissa forskare är det troligt att Mandylion också ligger bakom legenden om Veronicas svetteduk.

Bränderna
Greve Ludvig av Savoyen förvärvade duken 1453 av Geoffrey de Charnys änka, Jeanne de Vergy och förde den till klostret Chambéry i södra Frankrike där släkten då residerade. År 1532 utbröt en brand i klostret. Duken räddades, men det silverskrin som den förvarades i, vikt i 48 delar, hade redan hunnit bli så upphettad att en del av silvret smälte och svedde duken i hörnen. Fromma nunnor lagade den så gott det gick. I samband med eldsläckningen, fick duken också vattenskador, som kan iakttas på duken. År 1997 räddades svepningen åter i sista stund vid en häftig brand, denna gång i Den Heliga Svepningens kapell i Turin. Den branden uppmärksammades såväl av TV som av radio och tidningar. Det märkliga är, att brand- och vattenskador inte i något avseende påverkade eller skadade bilden på duken, vilket borde ha varit fallet om duken varit en målning.

Den stora chocken
År 1898 firade kung Viktor Emanuel av Italien sitt bröllop med prinsessan Elena av Montenegro. Av den anledningen, tillika med att man firade 50-års jubileum av 1848 års konstitution, tillkännagavs att den heliga svpeduken skulle visas offentligt. En advokat, Secondo Pia, som var skicklig amatörfotograf, anhöll om att få fotografera duken. Framställningen bifölls och han fotograferade duken den 25 maj 1898. När Pia i framkallningsbadet såg negativet börja framträda, kände han en bävan som knappast kan beskrivas. På negativen framträdde alla blodmärken vita. Kroppen, vilken på ryggsidans avtryck på grund av kroppens tyngd blivit tydligast, framträdde ljust mot bakgrunden. Ett särskilt starkt intryck gjorde ansiktet. Medan på dukens brunaktiga avtryck, ögonhålorna hade framträtt relativt ljusa, tycktes själva dukens ansikte stirra med stora, klotrunda ögon. Bilden på svpeduken ger i sig själv inte uttryck av naturtrohet. Det är den inverterade bilden, negativet, som ger denna bild som framstår med nästan fosforiserande lyster. Efter detta blev duken föremål för ytterligare fotograferingar framför allt under 1930-talet med dess mer avancerade fototeknik. Det är framför allt bilder från dessa fotograferingar som spritts över världen.

Vetenskapliga undersökningar
Kort efter Pias upptäckt kom den vetenskapliga debatten igång. Man framhöll att det under medeltiden fanns 43 kända Kristi svepedukar, något som inte ar riktigt sant. Det fanns inemot 40 kopior, naturligt nog i en tid då fotografi inte var uppfunnet och enda sättet att reproducera en bild var att måla av den. De flesta av dessa kopior visades aldrig med anspråk på att vara autentiska original. Några få var knutna till sådana anspråk däribland duken i Turin.

Pollenanalys
År 1973 fick den schweiziske kriminologen Max Frei i Uppdrag att bestyrka äktheten av de fotografier som tagits av svepningen 1969. Frei, som är utbildad botaniker, upptäckte pollenkorn på tyget och fick tillstånd att göra en pollenanalys. Han identifierade 49 olika växter. Några av växterna finns i Europa, vilket knappas är någon överraskning eftersom duken ofta blivit utsatt för luften i Frankrike och Italien. Men 33 av växterna finns endast i Israel och på grässlätterna i södra Turkiet eller trakten kring Istanbul. Svepningen har aldrig varit utanför Europa sedan den dök upp i Frankrike 1357. Freis minutiöst noggranna arbete tyder starkt på att svepningen vid något tillfälle i sin historia utsatts för luften i Israel och Turkiet – precis som Wilsons hävdar i sin teori om Mandylion-Svepeduken.

Vi skall nu mer utförligt behandla lite av de senare vetenskapliga, undersökningarna framför allt från 1976 och 1978, genom att se på bilder från dessa undersökningar. Slutligen kommer jag att säga något om C- 14 undersökningarna 1988.

Sammanfattning
Forskarna säger, efter sina omfattande undersökningar, att inte ens med dagens att inte ens med dagens avancerade teknologi, skulle moderna vetenskapsmän kunna konstruera en så anatomiskt riktig, detaljerade och naturtrogna bild med tredimensionella egenskaper på en linneduk. Det skulle vara mer förbluffande om bilden till slut visade sig vara ett falsarium. Såväl historiska som kriminologiska och andra undersökningar tyder på dukens äkthet. Det som undersökningarna givit som resultat stämmer i minsta detalj med den beskrivning av Jesu lidande, död och begravning som evangelierna ger. Man har inte funnit motsägelser på en enda punkt. Arkeologiska fynd av andra personer som romarna korsfast bekräftar, att misshandel och avrättning skett enligt romersk praxis. Mannen på svpeduken skiljer sig från övriga korsfästa på tre viktiga punkter. 1) Törnekronan, 2) Lanssticket i vänster sida, 3) Smal- och skenbenen inte avslagna med klubban. Vi vet också från evangelierna, att dessa tre punkter skiljde Jesus från de två rövare som korsfastes samtidigt med honom.

Gravläggningen
Det skulle vara intressant att också få beskriva det judiska gravskicket. Utrymmet medger inte detta, varför här bara hänvisas till att forskningarna visat, att mannen i svpeduken varit föremål för en ”provisorisk gravläggning”. De kvinnor som evangeliet berättar om, den första Påskdagen, var på väg till graven för att avsluta gravläggningen. De kryddor och salvor de medförde vittnar om detta. Matt 28:1-10, Mark 16:18, Luk. 24:1-12.

Bildens ursprung
Två av forskarna, Stevenson och Haberman, betecknar sig som agnostiker. (grek agnosis = all kunskap om Gud är omöjlig). De formulerade sig bl. a så här i sin rapport från undersökningarna 1978: ”Kroppen har avlägsnats från svepningen på något icke naturligt sätt. Frånvaron av påtagligt sönderfall visar att kroppen avlägsnats ur tyget efter jämförelsevis kort tid. Men de intakta blodfläckarna tyder på att kroppen troligen inte flyttades eller avlägsnades ur svepningen. Vidare finner vi, att kroppen troligen alstrade värme eller ljus som påverkade tyget. – Jesu i fysiska mening bokstavliga uppståndelse är den i alla avseenden bästa förklaringen till härmed förknippade fysiska, kemiska, medicinska och historiska fakta.”

De omfattande undersökningarna har inte kunnat ge någon vetenskapligt godtagbar förklaring till hur denna detaljerade och unika bild kunnat uppstå på duken. Två av forskarna, Rogers och Jumper, gör följande slutledning: Att bilden av kroppen i kemiskt avseende liknar en inbränd bild är ett ofrånkomligt faktum. En sådan slutsats väcker naturligtvis frågan om vad som var det egentliga ursprunget till bilden. Man förknippar inte brännande hetta och starkt ljus med en död kropp, som verkligen inte avger sådan strålning! Och ändå är det vad vetenskapen säger i detta fall. Med andra ord: Evangeliets beskrivning av Jesu uppståndelse utgör även här den bästa förklaringen till frånvaron av kroppsligt sönderfall, frånvaron av tecken på likets borttagande ur svepningen och förekomsten av den inbrända bilden.

Detta blir ännu mer sannolikt genom historiens erfarenhetsmässiga vittnesbörd, viket också bestyrker Jesu uppståndelse från de döda. En viktig synpunkt i sammanhanget är att svpeduken då kan utgöra ett vetenskapligt, erfarenhetsmässigt bevis för Jesu uppståndelse. Tvärt emot vad många tänker, är Vår kristna tro inte en lös ide utan ett trons engagemang grundat på historiska fakta. Skyldigheten till bevis på motsatsen ligger nu hos dem, som fortfarande hävdar att svpeduken i Turin är en förfalskning.

Svepeduken i Turin ger inte den sortens bevis som kan tända kristen tro i människors hjärta, inte tro i form av personlig relation till Jesus Kristus. Möjligtvis kan forskarnas resultat undanröja en del materialistiska troshinder. Och redan detta är värt att uppmärksamhet.

Gud måste ha haft ett syfte med att bevara denna svepeduk åtminstone fram till vår tid. Alla forskarnas resultat tyder enstämmigt på svepedukens äkthet. Kanske menar Gud att svepeduken skall uppmuntra tron i en tid, då det finns så många som tvivlar och frågar, även bland de troende. Vilken starkare bekräftelse kunde Gud ha lämnat än detta historiska bevis för Jesu uppståndelse och möjligheten till evigt liv för var och en av oss? När skeptikerna bad Jesus bekräfta sitt budskap, pekade Han på sin uppståndelse från de döda:

Sedan sade några skriftlärda och fariséer till honom: Mästare, vi vill se dig göra ett tecken. Han svarade: Detta onda och trolösa släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet. Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Mt. 12:38-40.

C-14-metoden Undersökningar 1988
”Svepeduken i Turin är falsk. Undersökningen med den s.k. C-14 metoden visar med 99,9 procents säkerhet att vävnaden inte kommer från Jesu tid. Duken bedöms vara tillverkad mellan åren 1260 och 1390. Tre laboratorier, i Oxford, Arizona och Zürich har med C-14-metoden bevisat att svpeduken är ett falsarium. Har den kristna tron fått sig en rejäl knäck nu? Undrade flera journalister. Svaret är givetvis: Nej! Vår kristna tro grundas inte på om en s.k. relik är falsk eller äkta. Den grundas på vår personliga erfarenhet av Guds Ords sanning. Den ende som kan ge ett korrekt svar på om Svepeduken i Turin är äkta eller falsk, är vår Frälsare och Herre Jesus Kristus. Hans svar kan vi inte få förrän vid vår uppståndelse när vi får se Honom ansikte mot ansikte. Dessutom finns det många, både forskare och andra, som ifrågasätter forskningsresultaten. Duken har genomgått mycket: brand- och vattenskador, kokats i olja, lagts i asklut. Detta skulle kunna inverka på C-14-metoden.

Vid åldersbestämning av föremål med C-14, bör föremålet i fråga vara Så opåverkat som möjligt. Vad man inte har tagit hänsyn till här är att metoden har använts flitigt och med framgång när det gäller träd och träföremål, däremot allt för kort tid och med högst växlande resultat när det gäller textilier och en del andra föremål. Detta underlät man att påpeka. Metoden är alltså långt ifrån ofelbar och det har skapats stor förvirring hos allmänheten att laboratorier anfört just ”träffsäkerheten” med felmarginaler på endast 100 år. Nu har det visat sig att dess träffsäkerheter endast är statistiska, inte faktiska.

När t ex professor Wöfi vid Zürichlaboratoriet skulle C-14 testa åldern på en bordduk som han viste var 50 år (hans svärmor hade vävt den), visade C-14 undersökningen att den var 350 år. Duken hade tvättats och tvättmedel hade med all sannolikhet förvrängt resultatet av testet.

Konstforskaren Ian Wilson har berättat i oktober 1988 att, bland Oxfordlaboratoriets då allra senast publicerade resultat var en textil från Enkomi på Cypern. Den hade av arkeologerna bedömts stamma från mitten av 2: a årtusendet f Kr C-14 testet angav l: a århundradet f Kr. Exemplen är många.

Fynd visar att Turinsvepningen kommer från Jerusalem
Forskare vid Hebreiska universitetet i Jerusalem har gjort fynd som visar att den berömda svepningen i Turin kommer från Jerusalem. Detta tygstycke ska enligt legenden ha svepts runt Jesu kropp efter korsfästelsen.

Kristi ansikte
Många troende menar att det skäggiga ansikte man kan ana på tyget är Kristi ansikte. Amerikanska forskare har fastslagit att svepningen nästan säkert är från ”rätt” tid. Nu har dessutom professorerna Avinoam Danin och Uri Baruch vid Hebreiska universitetet undersökt bland annat pollenprov från tygstycket och upptäckt att en del pollen härrör från växter som bara finns i Jerusalem och Judeiska bergen. (TT)

(Tidningarnas Telegrambyrå gav ut detta meddelande år 2000, har tyvärr intet datum.)

Om det slutligen skulle visa sig vara så att duken är en förfalskning från 1300-talet, kvarstår följande frågor:

1. Tror någon på allvar, att en förfalskare på 1300-talet skulle kunna fundera ut hur man åstadkommer ett foto grafiskt negativ, flera hundra år innan fotograferingen var uppfunnen?
2. Hur kan dukens bild uppvisa anatomiska fakta som inte var kända på 1300-talet?
3. Hur kan duken uppvisa pollen från trakterna av Konstantinopel, Turkiet och Israel om den aldrig utsatts för luften i dessa områden?
4. Varför har inte ”förfalskaren” gjort spiksåren genom handflatorna som är den vanliga placeringen i den kristna konsten, utan i stället genom handlederna?
5. Varför finns det sticksår efter en mössa av törnen över hela huvudsvålen, och inte bara efter en törnekrans, som också är det vanliga i den kristna konsten?

Sv. ps 153:1-4.