Jesus i den judiska påsken

Av Tony Larsson
1 april 2007

Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat. Låt oss därför hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg. (1 Kor 5:7-8)

(SvPs 143, ”Guds rena Lamm oskyldig”)

HERREN sade till Mose och Aron i Egyptens land: ”Denna månad skall vara den främsta hos er. Den skall hos er vara den första av årets månader. Säg till hela Israels menighet: På tionde dagen i denna månad skall varje familjefar ta sig ett lamm, så att varje hushåll får ett lamm. Men om hushållet är för litet för ett lamm, skall familjefadern och hans närmaste granne ta ett lamm tillsammans efter antalet personer. För varje lamm skall ni beräkna ett visst antal, efter vad var och en äter. Ett felfritt, årsgammalt lamm av hankön skall ni välja ut och ta det antingen från fåren eller getterna. Ni skall förvara det till den fjortonde dagen i denna månad. Då skall hela Israels församlade menighet slakta det i skymningen.

Och man skall ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det. Köttet skall ätas samma natt. Det skall vara stekt över eld och ätas tillsammans med osyrat bröd och bittra örter. Ni skall inte äta något av det rått eller kokt i vatten, utan det skall vara stekt över eld med huvud, fötter och innanmäte. Ni skall inte lämna kvar något av köttet till morgonen. Om något av det skulle bli över till morgonen, skall ni bränna upp det i eld. På detta sätt skall det ätas: Ni skall ha kläderna uppfästa med bältet kring höfterna och ha skor på fötterna och stav i handen. Och ni skall äta det snabbt. Detta är HERRENS påsk.

Den natten skall jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom. Jag är HERREN. Blodet skall för er vara ett tecken på de hus där ni är, ty när jag ser blodet skall jag gå förbi er. Ingen straffdom skall drabba er med fördärv, när jag slår Egyptens land. Denna dag skall ni ha till minnesdag och fira den som en HERRENS högtid. Som en evig stadga skall ni fira den från släkte till släkte.

I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus. Ty var och en som äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, skall utrotas ur Israel. (2 Mos 12:1-15)

Idag är det Palmsöndag, den dag då vår Herre Jesus för snart 2000 år sedan red in i Jerusalem under folkets jubelsång. Men, som rubriken har antytt, så vill jag knyta an ännu längre bak i tiden och gå tillbaka 3500 år, till de judiska rötterna för den påsk som vår Herre skulle fira och som vi ska fira nu under Stilla veckan.

Vi kristna firar en högtid av lidande och befrielse, av skuld och förlåtelse, av död och nytt liv. Men det finns även i den judiska påsknatten, som infaller imorgon kväll, den 14:e Nisan, ett djupt och starkt tema av frihet, upprättelse och identitet. Och jag tänkte att vi skulle komplettera vårt kristna påskfirande med glimtar ur Gamla Testamentet och den judiska traditionen, så vi får en djupare förståelse för den frälsning som Gud vill ge dig och mig.

Vi stiger in i handlingen när Guds folk är slavar i Egypten, infogade som en liten kugge i världsrikets väldiga mammonsmaskineri. För att få mat var de tvungna att slava och hjälpa till att bygga monument åt Farao och hans gudar, de fick jobba för att upprätthålla hans livslögn och den stora illusionen, som säger: Faraos rike är det enda riket! Vad du ser omkring dig är allt som finns! Så rätta dig in i ledet och våga inte ifrågasätta!

Och det är dessa människor, som slavar under kraven och som nästan har glömt det de fått höra av sina fäder och mödrar – det finns en annan värld, vi hör inte hemma här i Egypten, det finns ett frihetens land som vi har fått löfte om – till de människorna kommer så Gud en dag genom sin profet Mose. Och han säger: Idag är frälsningens dag.

Och när Gud kommer in blir saker både bättre och värre. Bättre, för det vaknar ett hopp att löftena ska gå i uppfyllelse. Värre, för att kampen hårdnar när de onda makterna känner att deras fångar håller på att slinka dem ur händerna. Och Gud uttalar sin dom över hela Egyptens rike, dess andemakter och dess livsstil. Faraos konsumtionsfest kommer inte att vara för evigt. Den här världsordningen kommer att gå mot sitt slut Den som lever på Egyptens vis, som lever bara för sina begär, har döden verksam i sitt liv. Bibeln säger att den som lever för sina begär är död medan han ännu lever (1 Tim 5:6).

För om vi har begär och lever för att jaga efter dem, då blir vi förtryckare – dels förtryckare av andra människor, som reduceras till objekt och medel för det allt överskuggande målet att mätta våra begär, men framför allt är det förtryck av den helige Ande och det Kristusliv som Gud har planterat in i dig och mig. Den helige Ande, Guds avbild i dig, den vill ha frid med Gud, den vill älska honom av hela ditt hjärta och hela din själ och hela din kraft – och när den möter andra människor, som också bär på Guds avbild, vill den älska dem lika mycket som den vill omsluta hela ditt väsen med sin kärlek.

Det är din sanna identitet, Guds Ande i dig som längtar till det hemland som han har berett. Sådan har han skapat dig, säger Bibeln. Och om vi inte förnimmer den tonen inom oss, så kan det bero på år efter år av ingrott förtryck, av bojor och band och lager av sand som vi lagt över vårt inre för att slippa höra den stilla rösten som kallar på dig och på mig. För vi har alla i större eller mindre utsträckning lärt oss Egyptens livsstil som leder till döden.

Och därför säger Herren i Andra Mosebok att döden kommer till allt förstfött, både hos egyptier och hos israeliter, från de mest grisigt världsliga till de allra frommaste fromma. Som Paulus skriver: ”Här görs ingen åtskillnad: alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud” (Rom 3:23). Men han fortsätter också: ”Och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus” (Rom 3:24).

För Gud uppenbarar för israeliterna genom sin profet Mose en väg till räddning från domen och döden. Han säger: Ni ska ta er ett lamm, ett felfritt, årsgammalt lamm av hankön. Och de skulle ha lammet hos sig i tre och en halv dag, för att lära känna det här felfria lammet och bli fästa vid det. Och sedan, när mörkret föll den 14:e Nisan (imorgon), skulle de slakta sitt älskade lamm, som fick dö istället för dem. De skulle känna att deras frälsning från döden kostade allt för någon annan.

Och sedan skulle de stryka blodet runt dörren till gatan, de skulle stolt deklarera inför hela Egypten: ”Vi tror på Lammets blod, vi tror på frälsning från döden!” Det räckte inte med lite blod i smyg på insidan av dörren, utan det var som att Gud sade: Om du vill vara med i frälsningens folk, så får du visa det öppet. Det var en natt då alla måste ta ställning – ska du bekänna din tro på Lammets blod, eller vara som alla andra i Egypten?

Och frälsningen går inte efter nationalitet. Gud talade genom judarnas profet Mose – och Jesus sade: ”Frälsningen kommer från judarna” (Joh 4:22) – men om någon av judarna hade sagt ”jag bryr mig inte, jag vill vara som egyptierna”, så hade döden kommit till det huset. Och om någon av egyptierna hade hörsammat vad Israels Gud sade och följt hans väg till frälsning genom Lammets blod, så hade de blivit skonade. Själva ordet ”påsk” kommer av hebreiskans ”pesach”, som betyder ”passera” eller ”skona” – straffdomen passerade dem som bekände sig till Lammets blod.

Och det är likadant för oss. Dödens dom vilar över oss. Det är ett faktum som var och en av oss måste förhålla oss till, att en dag kommer du att sänkas ner i jorden. Inför döden är ingen stursk, i alla fall ingen som har kontakt med sina känslor.

Men Jesus Kristus kom till världen, han var mitt ibland oss i tre och ett halvt år som en fullkomligt sann människa, som Guds Lamm utan fläck och lyte. Under Stilla veckan får vi se när han blir ”på korset för oss slaktad”, när han lider din död och träder ut levande på andra sidan. Det är som att han säger ”det är inte så farligt, ta min hand så går vi in dit tillsammans när det blir dags”. Efter mörkret och dödsskuggans dal väntar en festmåltid på andra sidan. Hebréerbrevet säger att han ”genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv” (Heb 2:14-15).

För dem som lever efter sina begär, på Egyptens vis, är döden slutet för allt han har kärt. Men för den som lever med pilgrimssången inom sig, är döden början på allt han kärt, början på något nytt som är så omvälvande att ord bara kommer i vägen. Men det saliga hoppet riktigt strålar från psalmbokens sidor, i sångerna från förr när Guds folk inte var så rika och bortskämda som vi är idag:

Så skådar jag min grav med fröjd. När efter mödan trött, en stund jag sovit sött, du väcker mig, så nådelig, till evig frid och fröjd hos dig. (SvPs 317:3)

Ni fromma som klagar, vad sörjer väl ni? Snart är både dagar och nätter förbi. Snart jorden oss täcker där kornen ska gro, snart han som oss väcker fullkomnar vår tro. (SvPs 146:5)

Med ett sådant hopp inom sig kan man möta livet härnere för vad det är. Första Johannesbrevet säger: ”Var och en som har detta hopp till Gud, han renar sig liksom Gud är ren” (1 Joh 3:3). Och det leder oss över på den judiska påskhögtidens andra del, som handlar om påskmåltiden.

Herren sade: De ska äta påskalammet tillsammans med osyrat bröd och bittra örter, och de ska äta det snabbt, klädda för pilgrimsvandring. Detta är Herrens påsk. Om vi ska kunna leva i den frihet som Kristus har friköpt oss till, så måste vi ta in Lammet in i våra liv, göra honom till ett med oss – det talar dels om den heliga nattvarden, om närhet med Kristus, men också om ett medvetet val av vilket liv man vill leva, vilka tankar man vill tänka, vill gärningar man vill göra.

Till påskmåltiden finns bittra örter, som talar om den förföljelse som kommer till var och en som vill leva rättfärdigt i Kristus Jesus (2 Tim 3:12). Och där finns osyrat bröd, fritt från syndens jäsande inflytande. Om ni har luktat på surdeg någon gång, så förstår vad det är en bild av – illaluktande bitterhet eller jäsande egoism som gör oss lika uppblåsta som en surdegslimpa.

Och Gud betonar: Ni ska dels skaffa bort all surdeg ur era hus, och dels inte stoppa i er någonting med ny surdeg (2 Mos 12:15). Bland judarna har man en ordentlig storstädning inför påsken, för att få bort all surdeg ur huset. Och jag tror att det är något vi kan lära av, för att kunna leva i den friska och fräscha frihet som han har kallat oss till – göra en ordentlig genomgång av både själens inre hus och det yttre huset med familjen och andra relationer. Finns det bitterhet som ligger och jäser? Finns det människor som har sårat mig och som jag behöver förlåta för att bli fri? Finns det någon som jag behöver jag be om förlåtelse från? Hur lever jag mitt liv? Hur prioriterar jag? Kan jag motivera mina prioriteringar inför Gud?

Jag tror vi ska ta en stund av stillhet och självprövning här, och be om Guds Andes hjälp till det. Och jag vill betona: Gud är ingen fördömare, han är en Förlossare. Han vet att det är svårt att vara människa, han tänker på att vi är stoft, och det har ju inte blivit lättare precis i vår komplicerade tid med alla krav som finns. Han vill inte lägga på dig tusen nya krav – han vill hjälpa dig släppa de krav som du lagt på dig, krav som vi kanske själva håller hårt i, tills du hittar fram till det enda som är nödvändigt. Och när du får tag på den goda delen, den som är ditt sanna liv, så skall det aldrig i evighet tas ifrån dig. Amen.