Dieterich Buxtehude – mellan 1600-tal och Bach – 300 år sedan hans död

Av Stefan Pehrson 070126

Det är i år 300 år sedan Dieterich Buxtehude dog. Han är känd framför allt för sin orgelmusik och sin påverkan på Bach på det området, men 1889 återupptäcktes också en stor mängd kyrkovokalverk och senare även kammar- och klavér- – alltså cembalo- – musik, vilket gör att man idag har en mera komplett bild av honom som kompositör. Vad det gäller påverkan på Bach så kan sådan skönjas även på vokal- och cembalomusikens område. Hans genombrott vad det gäller vokalmusik kan nu jämföras med det för orgel, men inte lika mycket beträffande övrig musik. Hans gedigna komposition går dock igenom alla verk; hans stil är typiskt nordtysk med starka italienska influenser och med en viss prägel av borgerlig miljö. Buxtehude-verk-förteckningen, BuxWV, har bara 274 nummer, varav ett tiotal bara är kända utan att musiken är bevarad, vilket kan jämföras med Bachs verkförteckning (BWV) som nu har 1127 titlar, även om ett antal mönstrats ut som oäkta.

Hans återupptäckt går helt tillbaka på Bach-renässansen genom att den förste store Bach-forskaren Philipp Spitta i det första av två band i sin gigantiska biografi om denne 1873 har med ett kapitel om Buxtehude som en viktig influens. Han gav åren därefter ut den första betydande utgåvan av orgelverken, men för honom var bara en mindre del av vokalverken bekanta.

En notis beträffande Buxtehudes förnamn: den ledande forskaren och biografen idag, Kerala J Snyder, stavar det Diet-e-rich, med ett ’e’ emellan leden.

Tidiga år
Dödsåret 1707 är säkert men födelseåret bygger på en uppgift att ”han levde omkring 70 år”, vilket innebär att det var omkring 1637. Inte heller hans födelseort är helt säker. I samma dödsruna (i tidskriften Nova literaria Maris Balthici i juli dödsåret) står det att ”han ansåg Danmark som sitt fädernesland”, ”patriam agnoscit Daniam”. Släkten härstammade uppenbarligen från orten Buxtehude söder om Hamburg, men hans förfäder hade flyttat till Oldesloe (nu Bad Oldesloe) norr om Hamburg i Holstein redan tidigt på 1500-talet. Holstein löd också under Danmark denna tid. Hans far Johannes flyttade dock vid okänt tillfälle till Helsingborg i danska Skåne, där han står uppskriven som organist på Mariakyrkans orgel år 1641 (orgeln är nu i Torrlösa kyrka). Vid den här tiden var Dieterich redan född, om det nu var i Oldesloe eller Helsingborg. Fadern flyttade senast året därpå 1642 över sundet till Helsingör där han blev organist i S:t Olai kyrkan och stannade tills han drog sig tillbaka.

Dieterich måste ha gått i latinskolan i Helsingör och fått sin musikutbildning av fadern, kanske även av Johan Lorentz d y som var vän till familjen. 1657/8 blev han organist i Mariakyrkan i Helsingborg, vilket –58 blev svenskt genom freden i Roskilde. Han stannade bara två år under svenskt styre innan han 1660 flyttade tillbaka till Helsingör som organist i dess Mariakyrka, vilken tillhörde stadens tyska församling, något som kan tyda på att han hade en delvis tysk kulturidentitet, tyskkunnig osv. Han var nu kollega med fadern i staden.

Lübeck 1668
Efter den erkände organisten och kompositören Franz Tunders död sökte han tjänsten som organist i Mariakyrkan i Lübeck, den viktiga tyska handelsstaden vid Östersjön, känd från svensk historia. Han valdes 11 april 1668; samtidigt blev han kyrkans Werkmeister, intendent, med ansvar för dess ekonomi och inventarier, något som visar skillnaden mellan tidens musiker mot 1800-talets och romantikens geni som måste ägna sig åt konst och sätter sina egna gränser. Vid den här tiden var musikern en tjänare och ämbetsman som visserligen utförde en uppgift som expert, men för kollektivets skull i det gemensamma sammanhanget och samhället. Han blev samma år medborgare i staden och gifte sig ett par veckor därefter med föregångaren Franz Tunders dotter Anna Margarethe. Det förekom att sådant var ett villkor för anställning och var det när Buxtehude själv skulle dra sig tillbaka, men detaljerna är här inte kända. Paret fick sju döttrar, varav fyra blev vuxna.

Organisttjänsten innebar att han skulle spela vid gudstjänster, vespern på eftermiddagen före sön- och helgdag och på dessa både högmässa på morgonen och vesper. Han spelade förspel/preludier till församlingens koraler och körens flerstämmiga sång, såväl som musik under nattvardsgången, då ofta tillsammans med andra instrumentalister och sångare. Buxtehudes orgelverk ger förståelse för den berömmelse som tillkom honom för hans orgelspel.

Abendmusik
Han blev dock även berömd för de konserter som han anordnade i kyrkan, s k Abendmusik, ”kvällsmusik”. Han följde här föregångaren Tunder som dock hade hållit dem på en veckodag. Buxtehude flyttade dem till kl. 16 på söndagseftermiddagen, direkt efter vespergudstjänsten. De hölls som en konsertserie under fem söndagar, två före 1advent, som redan var en stor musikhelg i kyrkans egen regi, och sedan de tre följande 2, 3, 4 advent. Vid den här tiden förekom inte konserter i allmänhet och Abendmusiken drog till sig en omvittnat stor publik av välsituerade borgare som genom ekonomiska bidrag kunde möjliggöra framförandena.

Tyvärr är ingenting bevarat av musiken från dessa Abendmusiken. Buxtehudes tre säkra oratorier finns bara som libretti, dvs. texthäften. ”Lammets bröllop”, Die Hochzeit des Lamms, är ett oratorium i två delar från 1678 som för tankarna till Uppenbarelsbokens två sista kapitel, ett typiskt exempel på den kristocentriska bibliska evangelisk-lutherska fromheten. Även Bach återkommer till bilden av Brudgummen och Bruden, även om det eskatologiska, alltså syftande på den yttersta tiden, perspektivet är mera typiskt för det både mera krigiska och tros-centrerade 1600-talet.

Ett libretto för 1700 har också påträffats men förlorades under andra världskriget; det finns dock sammanfattat i sekundärlitteratur. Av de bevarade texthäftena framgår att Abendmusiken bestod av en blandning av körsatser, recitativ, mer traditionella strofiska arior och koralsättningar, alltså av församlingssångerna, den lutherska kyrkomusikens signum. Betydande instrumentala resurser anges också.

Titlarna eller temat för några andra år är också kända. För 1688 nämns i ett brev Der verlorene Sohn, av vilket framgår att temat var den förlorade sonen. I katalogerna för marknaderna i Frankfurt och Leipzig 1684 annonseras den framtida utgivningen av två verk av Buxtehude som kallas Abendmusiken, dels Himmlische Seelenlust auf Erden, ”Himmelsk själafröjd på jorden övervår Frälsare Jesu Kristi människoblivande och födelse” – uppenbarligen ett slags juloratorium – , och dels Das Allerschröcklichste und Allererfreulichste, ”Det allra mest fruktansvärda och allra mest fröjdefulla, nämligen, tidens slut och början på evigheten”, som måste ha handlat om Kristi återkomst och det definitiva inträdet i himmelriket. Det finns inga belägg för att dessa faktiskt publicerades. Den senare titeln, Das Allerschröcklichste ledde till förvecklingar. Musikforskaren W Maxton hävdade 1927-8 att han funnit just det verket och presenterade det som en ”fullständig Abendmusik av Dietrich Buxtehude”, något som med de förutsättningar som vi angivit var en stor sensation. Vad han hade funnit var ett anonymt verk med eskatologiskt tema. Av någon anledning förkortade han detta och gav ut det under titeln ”Den yttersta domen”, Das jüngste Gericht under Buxtehudes namn. Dess äkthet som ett verk av honom har dock kontinuerligt ifrågasatts utan lösning och idag är forskarna överens om att det i alla fall inte är just Das Allerschröcklichste. Att det ändå fortfarande diskuteras som ett Buxtehude-verk måste vittna om dess obestridliga kvaliteter och tidstypiska karaktär.

Bachs besök 1705
Berömd är berättelsen om den 20-årige Bach som gick över 40 mil upp till Lübeck från Arnstadt ”för att lära sig ett och annat beträffande sin konst”, som det heter. Han hade av allt att döma fått höra om den så kallade ”extraordinära” Abendmusik som skulle göras 1705 med anledning av kejsarskiftet i Tyska riket. 2 december framfördes oratoriet Castrum doloris, ”Sorgens läger”, till minne av den bortgångne Leopold I, och dagen efter dess motsvarighet Templum honoris, ”Ärans tempel”, som kröningsstycke för den nye Josef I, med stora musikaliska resurser. Det finns dock inga detaljuppgifter om vad som hände vid besöket eller om de båda musikerna alls träffades personligen. Källor till händelsen är staden Arnstadts konsistoriums protokoll och en generell redogörelse som går tillbaka på näst äldste sonen Carl Ph E Bach. Det har spekulerats i om inte Bach deltog som violinist. Hans son Carl Ph E vittnar om hans goda violinspel och även om det överraskande faktumet att han ledde kantat-framförandena som altfiolist.

Det var bara ett och ett halvt år före Buxtehudes död, men då var stafettpinnen redan överlämnad. – Man kan se Guds hand i detta. Bach var påverkad för livet och hans orgelverk kan delas in i ungdomsverk, verk påverkade av Buxtehudes stil och teknik, och den egna mera samlade, strukturerade stilen med utgångspunkt från föregående. Bach-forskaren Christoph Wolff (s. 97) nämner sådant som Buxtehudes virtuosa stil i den nordtyska s k stylus fantasticus, hans utveckling av pedaltekniken, hans storskaliga stycken i flera sektioner. Buxtehude propagerade, liksom senare Bach, för ”liksvävande temperatur”, med lika stora avstånd mellan alla toner och halvtoner, vilket gör att man kan byta tonart i ett stycke och skapa effekter och kontraster. (s. 96) Idag är det en självklarhet. Wolff (s. 97) jämför särskilt Buxtehudes passacaglia [-kalja] i d-moll BuxWV 161 med Bachs magnifika passacaglia i c-moll BWV 582. Båda styckena bygger på upprepade grundmotiv, s k ostinato, och varierar allt mer virtuost över dem. Alla de tre stora ostinato-verken som Buxtehude gjorde, BuxWV 159-161, finns för övrigt tillsammans med Bachs passacaglia i ett manuskript från åren efter detta av hans äldste bror, organisten Johann Christoph Bach.

Wolff (s. 98-100) räknar med influenser även vokalmusikaliskt. De båda oratorierna som Bach hörde 1705 hade dialog-form, både mellan två allegoriska figurer, ”Berömmelse” och ”Klokhet”, sjungna av solister, och mellan två körer – som i Bachs Matteuspassion. De instrumentala resurserna bestod bl.a. av två grupper av trumpeter och pukor, ”två körer av horn och oboer” och en sinfonia med 25 violiner (förmodligen instrument i olika storlekar). Bachs äldsta kantater – vokalverk med olika sorters satser – är daterade till 1707-8 och har nära släktskap med 1600-talets musik och Buxtehude i synnerhet. Den äldsta anses vara BWV 150, Nach dir, Herr, verlanget mich; andra är BWV 4, 106, Actus tragicus, 196 och fragmentet 223. Den mera påkostade BWV 71, Gott ist mein König, för ett rådsval 1708 är mer på Buxtehudes villkor och innehåller element av hans stil i komposition och instrumental rikedom. Man anar förebilden när Bach ordnar musiken i inledningskören för sex ”körer”, nämligen trumpeter och pukor, violiner och violor (altfioler), oboer och fagott, blockflöjter och cello, samt en med sångsolister och en med dubblerande körsångare. Särskilt tonspråket och ”permutations”-fugorna med påhängda kontra-subjekt i satserna 3 och 7 är av nordtysk typ. (Boyd, Oxford Comp. C.:J. S. Bach s. 199)

Bach hade begärt ledigt fyra veckor men var borta fyra gånger så länge. Man får oundvikligen intryck av att han stannade längre för att han såg att han måste det. Han är noterad som nattvardsgäst i Arnstadt igen 7 februari 1706. Arnstadts konsistorium tar upp klagomål mot honom den 21 februari. Enligt protokollet klagar man här även på att han ”hittills gjort många underliga variationer på koralen och blandat in många konstiga toner i den, och för att församlingen blivit förvirrad av det”, något som kan erinra om Buxtehudes virtuosa stil, även om det är möjligt att det syftar längre tillbaka.

Allmänna förhållanden
Det är inte mycket som är känt om Buxtehudes liv i allmänhet. Han tillhörde en generation där konstnären – i alla fall i evangelisk-lutherska länder – , som antytts, ingick som en integrerad del i kyrka och samhälle. Det finns få uppgifter om resor, men det finns en, på senare tid upptäckt, avslöjande målning, ”Huslig musikscen”, Häusliche Musikszene, från 1674, av Jan (Johannes) Voorhout, som den intresserade bör studera (t.ex. Wolff s. 65). Den föreställer Buxtehude sittande till höger med ett blad framför sig och den store Hamburg-organisten Johann (Jan) Adam Reinken sittande vid cembalon. På bladet står: In honorem, ”till ära”, sedan de båda namnen, följt av fratres, ”bröder”. Bilden informerar oss om att han ofta borde ha besökt Hamburg; där torde han också ha blivit bekant med kantorn Christoph Bernhard och organisten Mattias Weckmann, särskilt den senare profilerad kompositör. Båda var elever till Heinrich Schütz, som själv levde till 1672. Reinken hördes och beundrades också av Bach när han bodde i Lüneburg 1700-2.

En annan kompositör som höll sig i Hamburg-trakten var Johann Theile. Deras vänskap bekräftas av den dikt som Buxtehude skrev som inledning till Theiles Matteuspassion, vilken trycktes i just Lübeck 1673. Verket är historiskt viktigt eftersom det är den första lutherska passion som har instuckna arior med fria poetiska texter som betraktelser; länge användes endast Bibeltexten. Theile skrev även en from opera om Adam och Eva för den nystartade Hamburg-operan 1678. Han är vidare känd som musikteoretiker och kallas av Mattheson 1725 Buxtehudes lärare. Detta är tveksamt eftersom denne var den främste kompositören av dem; men möjligen kan det avse teoretiska kunskaper som var Theiles område.

Buxtehude skrev även dikter till Andreas Werckmeisters Harmonologia musica. Det var denne som utvecklade läran om liksvävande temperatur, lika avstånd mellan tonerna, anammat av Buxtehude och Bach, som omnämnts. Det var också han som förmedlade många av Buxtehudes orgelverk till Bachs släkting J G Walther, vars kopior finns bevarade.

Gustaf Düben
Av särskilt intresse för svenskar är den uppenbara vänskapen med Gustaf Düben den äldre, känd för svenska församlingar genom psalmen nr 43 Jesus är min vän den bäste, vars melodi används även i nr 53, 58 och 568, och hovkapellmästare i Stockholm. Historien är stum beträffande förhållandet, men det omvittnas genom att den största delen av Buxtehudes bevarade vokalverk – 99 av 128 – har återfunnits i Uppsala universitetsbibliotek, dit de skänkts av Dübens son 1732. Fem verk är autografer, alltså skrivna av tonsättarens egen hand. Den största av dem alla, kantat-cykeln Membra Jesu nostri har t o m en tillägnan till Gustaf Düben, vilket är det främsta beviset för deras vänskap. Det mesta samlades mellan 1680-87, efter det året enligt Snyder (s. 197) ingenting. Det betyder att de 20 sista årens produktion saknas. Düben dog också 1690.

Membra Jesu nostri
Passionsmusiken Membra Jesu nostri (”Vår Jesu lemmar”) från 1680 är en cykel av sju kantater, som var och en beskriver Jesu lidande i någon av sina lemmar, fötterna, knäna, händerna, sidan, bröstet, hjärtat och ansiktet. Kantaterna är av en äldre typ än den genom Bach bekanta med sångensemblesatser med Bibel-citat som inleder och avslutar var och en, och däremellan tre arior för en, två eller tre solosångare med i princip evangeliska betraktelser över Jesu lidandes betydelse för vår frälsning. Inga recitativ förekommer vid denna tid. Stråkinstrumenten anger den nedtonade och intensiva stämningen med korta sinfonior i början av körsatserna. Det får som i allmänhet med sin strama besättning karaktär av ett kammarvokalstycke.

Texten är den latinska mycket gamla passionsdikten Rythmica oratio,tillskriven cistercienser-abboten och teologen Bernhard av Clairvaux (död 1153). Den sista kantatens text – om Jesu ansikte – är dock märkligt bekant: Salve, caput cruentatum är originalet till ”O huvud, blodigt, sårat”, och skriven av ordenskollegan Arnulf av Löwen på 1200-talet, men mest känd via Paul Gerhardts tyska översättning, O Haupt voll Blut und Wunden, på svenska i psalm 144. Gerhardts är också huvudkoral i Bachs Matteuspassion,och dess melodi från 1601 finns i början och slutet av Juloratoriet, där den markerar att syftet med Jesu födelse var att han skulle lida och dö för våra synder. Man ser här hur traditionens trådar löper samman och att den kristna kyrkan hålls samman genom historien genom samma tro. (René Jacobs, Harmonia Mundi, HMA 195 1333)

Vokalmusik i övrigt
Av Buxtehudes 128 vokalverk har 120 andlig text; de övriga 8 är bröllopsstycken. När Bach-biografen Philipp Spitta först tog upp kompositören 1873 kände han bara till Lübeck-tabulaturen med 20 verk plus ett fragment. 1889 upptäckte Stiehl dem som ingår i Düben-samlingen, totalt 99, vilket fick intresset att skifta över från orgel- till vokalmusiken. (Snyder s.198)

Texterna består av prosa från Bibeln eller äldre latinsk, lutherska koraler och annan strofisk poesi, dvs. med en rad av strofer som upprepar samma versmått, liksom i en psalm. Musikaliskt förekommer

den vokala konserten, där musiken är tätt knuten till texten och för varje fras har ett nytt motiv så att det bildas sektioner i den musikaliska tolkningen. Vanligen behandlas sedan dessa ord-bundna motiv i concertato, dvs.i imitation av en eller flera röster och instrument eller bara röster med continuo, generalbas, av orgel och andra bas-instrument.
En annan typ är sättningen av koraler. Skillnaden gentemot andra strofiska dikter är att texten följs av sin bestämda melodi; denna sätts på tre olika sätt: a) enkelt med melodin i sopranen och understämmor som harmonier. Detta kallas cantional-stil och är vad man oftast menar med en koralsättning nu. b) En traditionell stil var att sätta koralerna i concertato som beskrivits ovan, med skillnaden att motiven för varje del av texten tas från koralens melodi. c) Under inflytande av sina orgel-koralsättningar förekommer koralmelodin även i bara en stämma, runt vilken andra stämmor formar sig. En kombination av b) konsert och c) orgel-koraltypen finns i den magnifika Herzlich lieb hab ich dich, o Herr, BuxWV 41. (Abendmusik, IMCD 070)
Fria (nya) strofiska dikter tonsätts som arior, som här är självständiga verk, till skillnad från dem som utgör stommen i operor och världsliga kantater och sedan togs över i kyrkokantater. Här skrider musiken fram strof för strof, oftast med variation av musiken och instrumentering men med enhetlig karaktär och metern oförändrad. Refränger – instrumentala ritorneller eller vokala – bryter av. Det förekommer också att melodin är helt genom-komponerad, alltså med förändrad musik, fastän texten har verser. (Sacred cantatas, Naxos 8.557041)
Kantaten är sedan den vokala genre som pekar framåt, med Buxtehude som en av föregångarna. Här kombineras de nämnda individuella formerna, som redan beskrivits beträffande cykeln av sju kantater Membra Jesu nostri. Där har vi andliga konserter med ensemblar av solister – alltså inte riktigt körer – i början och slutet. Mellan dessa ligger tre arior som dock även de kan ha upp till tre solister. Någon koral förekommer inte i detta latinska verk, men det finns fem exempel där alla tre formerna kombineras: BuxWV 4, 34, 43, 51 och 112. I allmänhet återkommer i alla fall concertato-stil som avrundning i slutet.
Hos Bach är det just kombinationen av dessa tre traditionella former som är grundtypen för en kyrkokantat: inledningskören är en concerto med självständiga stämmor i imitation, där grupper av instrument och röster som spelar mot varandra; sedan växling mellan recitativ (talsång) – som vid den tiden tagits in från operan – och arior; och på slutet en i allmänhet enkel koralsättning med melodin i sopranen, alltså cantional-stil beskriven ovan.
I den äldre barockens venetianska kolossalstil finns Benedicam Dominum, BuxWV 113, för sex körer, två med sångare och fyra med instrumentalister.

Orgelverk
Buxtehudes drygt 100 orgelverk är till större delen bevarade i avskrifter inom Bach-kretsen, elever och bekanta. De består av lika delar koralförspel och s k fria stycken, utan bindande melodi. De senare är toccator och preludier, canzonor m m. Preludierna innehöll vid den här tiden fugor i sig själva. Det var Bach som bidrog till en uppdelning i två delar, preludium och fuga. De hade således flera sektioner. Att verken bara har en fuga är ovanligt, men förekommer i några fall. Standardformen har fem sektioner och börjar med en toccata, alltså ett virtuost stycke med löpningar, djärva harmonier och tjocka ackord, regelmässigt med markering av pedalen. Ordet betyder ”röra”, antagligen i mental bemärkelse, att lyssnaren grips av musikens häftighet; jämför engelskans ”touch” som är samma ord. Dessa sektioner kallas stylus fantasticus, som var kännetecknande för den ”nordtyska skolan”, och som togs upp av Bach just genom hans kontakt med Buxtehudes verk. Som andra sektion kommer den första fugan, där ju subjektet – melodin – tas upp i alla stämmorna en efter en, och de som spelat igenom det fortsätter och väver en väv med melodin som röd tråd. Efter fugan kommer mittsektionen som kan vara en toccata igen eller ett mera nedtonat lättsamt mellanspel som kontrast. Därefter drar den andra fugan igång och dess subjekt bygger på den förstas. Till sist avslutas verket av en kadens av toccatatyp. Ett paradexempel på formen har vi i Preludium i g-moll, BuxWV 149, som lyfts fram av Bach-forskaren Christoph Wolff i en uppsats. (Organ music volume 1, Naxos 8.554543.)

Ostinato-verken med upprepad bas, BuxWV 159-61, nämndes i samband med influenserna på Bach. Canzonorna görs däremot utan pedal endast på manualerna.

Koralsättningarna är mera lågmälda och inte så banbrytande, men betvingande med sitt allvar och sina skarpa konturer; de användes förstås som förspel i gudstjänsten. Koral-fantasiorna är en mer komplex typ som använder samma metod i kompositionen som de vokala konserterna: varje fras av koralen utvecklas separat och i omfattande grad med stora kontraster mellan de sektioner som bildas. Särskilt ska nämnas fantasin över Te Deum laudamus, BuxWV 218, ett av Buxtehudes främsta orgelverk. (Organ music volume 3, Naxos 8.555991.)

Kammar- och cembalomusik
De enda större tryckningarna som Buxtehude gjorde av sina verk var av kammarmusik. Två samlingar av sju sonater för violin, viola da gamba (liknande cello) och continuo av cembalo är opus 1 och 2, ?1694 resp. -96. De går i italiensk stil, men innehåller fugor och har ostinato-satser gjorda på liknande sätt som den nämnda passacaglian för orgel, BuxWV 161. Musiken är varierande, känslosam och stimulerande – en upptäckt för den som uppskattar barockens instrumentalmusik. (Inspelning av båda av stjärnmusiker på Naxos; varav opus 2, 8.557249.) Det finns även sonater i manuskript vilka samtliga är tidigare.

Av cembaloverk finns ett manuskript i Köpenhamn som innehåller 19 sviter och 6 variationsverk. Sviterna har de ordinarie danssatserna och är mer konventionella än orgelverken, medan variationerna visar större intresse för tekniken än de för orgel. Särskilt står La Capricciosa, BuxWV 250 ut; det har 32 variationer och anses kunna vara en förebild för Bachs Goldberg-variationer som har 30.

Epilog
Buxtehude dog 9 maj 1707 för 300 år sedan. Han begravdes i Mariakyrkan i Lübeck. Villkoret för efterträdaren var att gifta sig med en av hans döttrar och det uppfylldes av J C Schieferdecker, som tjänat som hans assistent. Ungefär samtidigt komponerade Bach sina första kantater efter att tidigare ägnat sig enbart åt orgel och cembalo. Idag vet vi att en av hans influenser var mötet med Buxtehudes stora oratorier. Dennes kompositioner har en ovedersäglig kvalitet som gör att lyssnaren kan röra sig mellan kammarsonaterna, orgelverken och de relativt mångfaldiga vokalverken. Om Buxtehudes personliga fromhet vet vi inte mycket, förutom att han i en tid då tron var allmän och offentlig gjorde mycket av sina uppgifter som organist och kompositör av orgel- och vokalverk. Som kristen måste han sägas ha förmedlat evangeliet i enlighet med sin kallelse som musiker.

Litteratur
Boyd, M., ed., Oxford Composer Companions: J. S. Bach, Oxford 2003.
Snyder, Kerala J., ”Dietrich Buxtehude”. North European baroque masters, London 1985, s. 171-213.
Sörensen, S., ”Buxtehude, Dietrich”. Sohlmans musiklexikon, band 1, s. 661-6.
Wolff, Christoph, Johann Sebastian Bach: The learned musician, Oxford 2002.

Buxtehude diskografi
- Vokalt:
- Abendmusik, Göteborg Baroque Arts Ensemble/Kjellson, Intim musik IMCD 070. (fullpris)
- Membra Jesu nostri, Concerto Vocale/Jacobs, Harmonia Mundi HMA 195 1333. (mediumpris)
- Sacred Cantatas, White/Hill/Grindlay/Aradia Ensemble/Mallon, Naxos 8.557041. (budgetpris)
- Instrumentalt:
- Organ Music, Volume 1, Ellenberger, Naxos 8.554543. (budgetpris)
- Organ Music, Volume 3, Rübsam, Naxos 8.555991. (budgetpris)
- Seven Trio Sonatas, Opus 2, Halloway/ter Linden/Mortensen, Naxos 8.557249. (budgetpris)

Besöks- och postadress