Besöks- och postadress

Markusstiftelsen
Liljeforsgatan 41
412 61 Göteborg

BIBELNS TROVÄRDIGHET

Av Gunnar Persson, teol. kand., fil. mag.

Kristet Forum 7 maj 2006

Detta är naturligtvis ett mycket viktigt ämne. Vår kristna tro står och faller med frågan om vi kan lita på ögonvittnesskildringarna från Jesu uppståndelse och på apostlarnas förståelse av Jesus död och uppståndelse. Samtidigt är det ett svårt och stort ämne, som jag egentligen inte känner mig tillräckligt insatt i, för att hålla ett föredrag om. Ett kort föredrag som detta kan inte heller bli annat än en översikt över vad som finns att säga i frågan.

Jonas tecken
Var skall vi då börja någonstans? Jag finner det naturligt att börja med Jesu uppståndelse. Om Jesus inte uppstått från de döda, bygger den kristna tron på en stor bluff. Men om Jesus verkligen har uppstått, finns det anledning att tro på också det andra Jesus sade. Jesus förutsade ju sin död och uppståndelse (Matt 16:21). Har Han visat sig trovärdig i något så svårt, finns det anledning att lita också på vad Han i övrigt sagt. Jesus framställer också själv uppståndelsen som det stora tecknet för oss människor. När skriftlärda och fariséer bad Honom göra tecken, svarade Han: ”Ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken. Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter.” (Matt 12:39-40)

Ögonvittnesskildringarna
Jesu uppståndelse är inte någon naturvetenskaplig sanning. Man kan inte med naturvetenskapen bevisa historiska händelser. Istället får vi följa ett juridiskt tänkesätt, om vi vill undersöka Bibelns anspråk på att Jesus uppstått. Inom juridiken används dels ögonvittnen, dels teknisk bevisning, för att undersöka händelser i förfluten tid. Låt oss börja med ögonvittnena. För Bibelns tal om att Jesus uppstått har framför allt karaktären av just ögonvittnesskildringar. Frågan vi måste ställa oss är därför: Är ögonvittnesskildringarna trovärdiga? Jag kommer nu att gå igenom sexton argument för att ögonvittnesskildringarna visar alla tecken på att vara äkta.

  1. Ögonvittnesskildringarna är enkla, vardagliga och rakt på sak och saknar de dramatiska och sagolika övertoner mytologiska berättelser brukar ha.
  2. De skildrar vidare lärjungarna som tagna på sängen och lätt förvirrade. En uppståndelse verkar vara det minsta de chockade, skrämda och sörjande lärjungarna just då väntade sig. Det verkar alltså inte som om lärjungarna själva kommit på idén att sprida ut ett rykte om Jesu uppståndelse. Snarare verkar det som att de överrumplats av själva verkligheten.
  3. Den lätta förvirringen och svårigheten att tro, är inte heller troligt att de lärjungar som skrev ner Evangelierna skulle ha hittat på. De framställer ju inte precis dem själva i någon god dager.
  4. Uppståndelseberättelserna är de berättelser i Nya Testamentet som är svårast att harmonisera till en berättelse, d.v.s. att få alla uppgifter att stämma överens i detalj. Detta tyder också på att det är verkliga ögonvittnesskildringar. De har inte talat sig samman om hur de skall berätta, utan berättar rakt upp och ner så som de mins.
  5. Många ögonvittnen är namngivna.
  6. Ögonvittnena är många: fler än 500 personer! (1 Kor 15:6)
  7. Ögonvittnena levde när berättelserna skrevs ner. Paulus betonar detta (1 Kor 15:6), troligen som en möjlighet att kontakta dem och förhöra sig om sanningshalten och händelseförloppet.
  8. Jesus visar sig upprepade gånger och under lång tid för lärjungarna – fyrtio dagar. Under denna tid hann Han ge dem ”många bevis på att Han levde” (Apg 1:3). Det handlar alltså inte om några snabbt övergående fenomen eller om enstaka händelser, utan de hann fundera igenom saker och ting åtskilliga gånger under denna tid.
  9. Berättelserna är mycket konkreta. Det talas om hur de ges tillfälle att vidröra Jesus (Luk 24:39; Joh 20:27) och hur de ser Honom äta (Luk 24:42-43). Det är alltså ingen ande eller spöke de ser, utan en människa med en fysisk kropp (Luk 24:39).
  10. Detta motsäger också att vittnesbörden skulle vara psykotiska hallucinationer, hypnotiseringar eller liknande. Inget annat tyder heller på något sådant. Vittnena tycks fullt friska och kan redigt berätta vad som hänt. För övrigt är mig veterligt inget fall känt, där två personer delar samma hallucination. En person som lever nära en psykotisk person, kan ibland ”smittas” av samma psykotiska vanföreställning – ett fenomen som kalla folie à deux. Detta händer dock knappast så många personer. Vittnena visar som sagt inte heller några tecken på psykisk ohälsa. Tvärtom!
  11. Det är inget som tyder på att Jesus överlevt korsfästelsen och kvicknat till i graven. Jesus framställs istället som i hög grad levande och frisk. Det är svårt att tänka sig att en svårt medtagen och nätt och jämt levande Jesus skulle ha givit upphov till de vittnesbörd som föreligger.
  12. Mot en sådan teori strider också det faktum att Johannes var ögonvittne också till Jesu död. Han såg hur en soldat körde in en lans i Jesu sida, för att förvissa sig om att Han verkligen var död. Denna har troligen punkterat både lungsäck och hjärta. Ut rann också ”blod och vatten” (Joh 19:34) – tecken på att blodomloppet upphört att fungera och att en klar vätska ansamlat sig i någon hålighet i kroppen, kanske i lungsäcken.
  13. Jesus beskrivs ha nya förmågor i och med sin uppståndelse, framför allt det att Han plötsligt kan stå inne i ett låst rum (Luk 24:36; Joh 20:19). Kanske är det faktum, att bindlarna ligger kvar i graven, när Jesus uppstod, också ett tecken på detta? När Jesus uppväcker Lasarus, kommer Lasarus ut ur graven inlindad i bindlar, som man är tvungen att befria honom från (Joh 11:44). Men när Jesus uppstått, ligger bindlarna kvar (Luk 24:12; Joh 20:6) och huvudduken ihopvikt på en särskild plats (Joh 20:7). Kanske har Jesus gått rakt igenom bindlarna? Jesu nya förmågor tyder på att något radikalt nytt har hänt, att Han inte bara överlevt tortyren.
  14. I vart fall är det osannolikt att någon skulle ha lämnat kvar bindlarna i graven, om nu någon tagit kroppen, så som översteprästerna och de äldste försöker göra gällande (Matt 28:13). Vaktstyrkan och den tunga stenen skulle också ha varit ett kraftfullt hinder, om någon skulle ha försökt något sådant.
  15. Det faktum att många av ögonvittnena var beredda att offra sina liv, stärker också deras trovärdighet. Visst finns det många som är beredda att gå i döden för en filosofi eller ideologi, som inte på samma sätt har en empirisk grund. Men den kristna tron är i så hög grad ett vittnesbörd om Jesu uppståndelse, att man måste se en sådan offervilja som något som talar för deras vittnesbörd om Jesu uppståndelse, och inte bara för övertygelsen att Han är Guds Son. Man dör inte för något man vet är en bluff.
  16. Det korta tidsspannet mellan händelsen och vittnesbördet: Det första mer detaljerade vittnesmålet återfinns i 1 Kor 15(:1-8). Det skall troligen dateras till år 53-57, d.v.s. lite drygt 20 år efter händelsen. Man kan tycka att 20 år är mycket. Det är dock inte fråga om att Paulus så lång tid efteråt försöker dra sig till minnes vad som egentligen hände. Stället har istället nästan karaktären av en trosbekännelse, en utsaga som upprepats många gånger, ända från början. Han säger att detta hör till det allra viktigaste, som han själv tagit emot och sedan fört vidare (v. 3).

Teknisk bevisning
Vi har nu gått igenom ögonvittnesskildringarna och det är så dags för den tekniska bevisningen. Finns det några spår av uppståndelsen idag, som vi kan undersöka? Ja, det gör det faktiskt: Kyrkan. Det finns idag en mycket stor samling människor, organiserade i olika samfund, som tror att Jesus uppstått. Denna rörelse måste ha en begynnelse. Om Jesus inte uppstått, hade övertygelsen att Han är Guds Son knappast överlevt på annat sätt än som en liten judisk sekt, om ens det. Troligen hade Jesu död så till den grad krossat lärjungarnas Messiasförväntningar, att de inte överlevt.

Sammanfattar vi ögonvittnesskildringarna och den tekniska bevisningen, finner vi alltså goda skäl att tro, att Jesus faktiskt uppstått från de döda!

Jesus vittnar om Bibelns trovärdighet
Så långt har jag alltså argumenterat för Jesu uppståndelse. Låt oss nu gå vidare i resonemanget utifrån detta, och se vad Jesus har att säga om Bibeln. Jesus förutsade som sagt sin död och uppståndelse (Matt 16:21). Har Han visat sig trovärdig i något så svårt, finns det anledning att lita också på vad Han i övrigt sagt. Framför allt, naturligtvis, att Han är Guds Son! Men Jesus vittnar också om trovärdigheten hos både Gamla och Nya Testamentet. Till att börja med lägger vi märke till att Jesus om sin egen undervisning säger: ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.” (Matt 24:35) Jesus står alltså själv som garant för, att Hans egna ord är rätt bevarade till vår tid.

Jesus hänvisar ofta till Lagen, Profeterna och Skrifterna – som enligt sin tids indelning tillsammans utgör vårt Gamla Testamente. För Jesus är de en otvetydig auktoritet, t.ex. i jämförelse med andra auktoriteter (Matt 15:1-9; Mark 7:1-13). Han kallar dem uttryckligen ”Guds ord” (Matt 15:6; Mark 7:13). I berättelsen om den rike mannen och Lasarus, tillmäter han Lagen och profeterna stor betydelse för människans frälsning, när Han säger: ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.” (Luk 16:31) Jesus säger också om Moseböckerna och profeterna: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett.” (Matt 5:17-18) Här garanterar Han alltså även traderingen av Moseböckerna, och som det tycks också profeterna.

Den hebreiska bibel man använde i Israel på Jesu tid, saknar de gammaltestamentliga apokryferna.

Jesus talar också om övriga Nya Testamentet. Jesus säger till de 70 som Han vid ett tillfälle sänder ut: ”Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig” (Luk 10:16). Och den sista kvällen tillsammans med apostlarna säger Han: ”Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, Han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.” (Joh 14:25-26) och: ”Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när Han kommer, sanningens Ande, då skall Han föra er in i hela sanningen. Ty Han skall inte tala av sig själv, utan allt det Han hör skall Han tala, och Han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall Han ta och förkunna för er.” (Joh 16:12-14) och efter sin uppståndelse säger Han: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” (Joh 20:21). Jesus ger alltså lärjungarna både uppdraget och löftet att tala Guds ord. Deras ord finns sedan sammanställda i Apostlagärningarna, breven och Uppenbarelseboken.

Bibeltextens tillkomst
Jesus, som genom sin uppståndelse bevisat sig vara sanningsenlig, ser alltså både Gamla och Nya Testamentet som Guds ord och inspirerade av den Helige Ande. Hur har då Bibeltexterna kommit till i praktiken? Vi vet inte i detalj hur Bibelböckerna tillkommit. Breven tillkom så, att apostlarna helt enkelt skrev ner sin lära och sina förmaningar rakt upp och ner. Det verkar dock inte som att de själva hållit i pennan. Paulus brukade i sina brev med egen hand skriva en sluthälsning, för att mottagarna skulle se att brevet var äkta (1 Kor 16:21; Gal 6:11; 2 Tess 3:17). Detta innebär ju att Paulus normalt dikterade sina brev för en skrivare. I Rom 16:22 har vi också en direkt hälsning från en sådan skrivare – Tertius, som skrivit ner detta brev. Uppenbarelseboken är delvis dikterad – sändebreven till de sju församlingarna är direkt dikterade av Jesus själv (Upp 2-3). För övrigt är det en mer fri beskrivning av den syn Johannes har.

Evangelierna har kommit till på ett lite annat sätt. Evangelisterna följde inte Jesus med stenogramblocket i handen. Istället var det först senare evangelierna sammanställdes. Det innebär inte att Evangeliernas redogörelser skulle vara undermåliga. Lukas inleder sitt evangelium med att klargöra att han ”noga efterforskat allt från början”, tagit emot informationen från ”ögonvittnen” och att informationen är ”tillförlitlig” (Luk 1:2-3). Evangelisterna hade högst sannolikt olika material att utgå ifrån. Dels är det högst troligt att Jesus, i likhet med andra judiska lärare vid denna tid, helt enkelt lärde sina lärjungar att memorera budskapet ordagrant utantill (Hartman, 1969, 1989, s. 23-24). Det är inte heller osannolikt att man helt enkelt på ett tidigt stadium nedtecknat det man ansåg värt att minnas. Dessa anteckningar kan sedan ha använts vid sammanställningen av Evangelierna. Dessa hypoteser skulle också kunna förklara likheten hos evangelierna.

Modern Bibelvetenskap har ofta velat datera Evangelierna sent, helst efter år 70, året för Jerusalems förstöring, eftersom man menar att Jesus knappast kunnat förutsäga denna händelse! Detta argument är dock inte särskilt övertygande. Så fullständigt osannolikt kan det väl inte vara, att en jude i det ockuperade Israel, även utan Gudomlig inspiration, skulle kunna komma på idén, att Jerusalem en dag skulle komma att förstöras – i synnerhet som det inträffat förut! Apostlagärningarna, som enligt egen utsago är skrivna efter Lukas och av samme författare (Luk 1:1-4; Apg 1:1), vill man följaktligen datera ännu senare. Denna datering verkar dock inte rimlig. Det verkar istället sannolikt att Apostlagärningarna är skrivna före år 64! Apostlagärningarna nämner inte Jerusalems förstöring år 70, vilket vore rimligt, om de vore skrivna senare. Detsamma gäller för övrigt för Evangelierna. Det vore högst rimligt att fullbordan av Jesu profetia i detta avseende skulle ha nämnts; på samma sätt som fullbordan av profeten Agabos förutsägelse om en hungersnöd nämns i Apostlagärningarna (11:28). Inte heller nämns Pauli martyrium, som enligt alla gamla källor ägde rum under kejsar Neros regering – liksom för övrigt även Petri martyrium. Nero dog år 68, och man har gissat att Paulus dödades år 67 (Illustrerat Bibellexikon, 1967, b:d 2, sp. 4429-4430). Istället slutar Apostlagärningarna med att Paulus sitter fängslad i Rom i väntan på rannsakan och dom. Somliga har tolkat Apostlagärningarna som ett försvarstal för Paulus inför kejsaren. De behandlar ju i ganska hög grad Pauli verksamhet i kejsardömet. Inte heller nämns Roms brand och den förföljelse Nero anstiftade mot de kristna år 64. Istället passar mycket i Apostlagärningarna in i en tidig datering: De frågor som behandlas avspeglar en tidig tid, t.ex. relationen mellan jude- och hednakristna. Terminologin som används är också tidig – t.ex. ”Guds tjänare” och ”Människosonen” för Jesus, ”lärjungarna” för de kristna och ”brödsbrytelse” för nattvarden. Relationen mellan kyrkan och staten framställs inte på långa vägar som så problematisk som den blir mycket snart därefter. Författaren tycks inte heller vara så väl bekant med Pauli brev, vilket stämmer med att de då ännu inte cirkulerats i så stor utsträckning. (Guthrie, 1990, s. 355-365). Om Apostlagärningarna är skrivna för år 64, måste Lukas evangelium vara ännu äldre. Och i så fall rör det sig om ett spann om högst 30 år mellan händelseförloppet och den slutgiltiga sammanställningen av materialet.

Kyrkofädernas vittnesbörd
När det gäller Nya Testamentets tillkomst är vi dock på intet sätt enbart hänvisade till gissningar, vilket Bibelvetenskapen i alltför hög grad ägnat sig åt. Det finns faktiskt tidiga uppgifter från kyrkofäderna hur det gick till. Papias av Hierapolis, som troligen verkade omkring år 130, berättar följande om Markus Evangelium:

Detta sade ”den gamle”: När Markus blev Petrus tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning. Ty han hade varken hört eller följt Herren men följde senare Petrus. Denne undervisade i korta berättelser men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord. Därför gjorde sig Markus inte skyldig till något fel när han bara nedtecknade en del allteftersom han mindes. Men en sak var han angelägen om, nämligen att inte utelämna något av det som han hört eller återge det fel. (Eusebios Kyrkohistoria III:39:15)

Och om Matteus säger Papias:

Matteus sammanställde Jesu ord och gärningar på hebreiska. Var och tolkade dem efter sin förmåga. (Eusebios Kyrkohistoria III:39:16)

Clemens av Alexandria, som verkade mot slutet av 100-talet, har följande att berätta om Evangelierna (refererat i Eusebios Kyrkohistoria.):

I samma arbete anför Clemens de gamla kyrkolärarnas tradition om evangeliernas ordningsföljd. Den säger att de evangelier som innehöll släktregister var tidigast skrivna. Med Markusevangeliet förhöll det sig så: Petrus predikade ordet offentligt i Rom och förkunnade evangelium genom Andens ingivelse. Då uppmanade hans många åhörare Markus att skriva ned det som sagts eftersom han hade följt med Petrus en lång tid och kom ihåg vad han sagt. Han gjorde så och lämnade evangeliet till dem som bett om det. När Petrus fick veta detta gav han inga råd vare sig för att hindra eller uppmuntra honom. Då Johannes såg att den kroppsliga sidan blivit tillgodosedd i de andra evangelierna skrev han på sina lärjungars uppmaning ett andligt evangelium, ledd av Guds ande. (Eusebios, Kyrkohistoria VI:14:5-7

Ireneus av Lyon verkade likaså mot slutet av 100-talet. Han skriver i sin Mot heresierna:

Matteus författade ett evangelium bland hebreerna på deras språk samtidigt som Petrus och Paulus förkunnade evangeliet i Rom och grundade församlingen där. Efter deras död överlämnade Markus, Petrus lärjunge och tolk, en nedteckning av Petrus förkunnelse till oss. Lukas, Paulus följeslagare, samlade i en bok det evangelium som Paulus förkunnade. Även Johannes, Herrens lärjunge som vilade vid hans bröst framlade sitt evangelium medan han vistades i Efesos i Asien. (Ireneus, Mot heresierna III:1:1. Citeras också av Eusebios i Kyrkohistoria V:8:2-4)

Clemens av Alexandria har också uppgifter att lämna om Hebreerbrevets författare (refererat av Eusebios):

Om Hebreerbrevet säger han att det härrör från Paulus men skrivits på hebreiska för hebreerna, att Lukas översatt det noggrant och gett ut det för grekernas räkning. Därför finner man samma stildrag i översättningen som i Apostlagärningarna. Att det inte börjar med ”Paulus, apostel”, har sina skäl. Clemens säger: Eftersom han skrev till hebreerna som hade förutfattade meningar och var misstänksamma mot honom var det mycket klokt av honom att inte från början stöta bort dem genom att sätta ut sitt namn.” (Eusebios, Kyrkohistoria VI:14:2-3)

.–+ Kanonbildningen
Vi har nu alltså sett hur de Nytestamentliga texterna kommit till. Vi skall nu fortsätta med hur de under kyrkans första tid kom att sammanställas till den samling böcker vi idag kallar Nya Testamente. I denna process var det avgörande kriteriet, att de ingående skrifterna skulle vara av apostoliskt ursprung. En naturlig princip. Det var ju de som var ögonvittnen. Det var också de, som enligt Jesu löfte, var vägledda av den Helige Ande. Innehållet skulle vara formulerat av en apostel, eller i vart fall ganska direkt härstamma från en apostel. Det är alltså inte så, att kyrkan godtyckligt sovrat bland allmänt uppbyggliga böcker och efter eget godtycke valt ut några. Istället har man sorgfälligt bedömt vilka skrifter som härstammade från apostlarna. Detta gjorde man dels genom att undersöka vem som stod som författare eller vem som enligt traditionen författat skrifterna. Som vi sett fanns det vittnesbörd om att Markus skrivit ner Petri Evangelium och att Lukas nedtecknat Pauli Evangelium, samt att Paulus författat Hebreerbrevet. Dels ansåg man de skrifter som var allmänt brukade som mer sannolikt apostoliska, än de som bara förekom lokalt. Om de verkligen härstammade från apostlarna, borde de ju ha följt med i kyrkans utbredning ända från början. Senare förfalskningar borde rimligen inte ha vunnit samma spridning bland kyrkorna. Kyrkor som kunde härleda sitt ursprung direkt till apostlarna ansågs här särskilt viktiga för bedömningen. Dels kunde man också avfärda skrifter på läromässiga grunder, eftersom villolärande skrifter ju inte kunde vara apostoliska. De viktigaste och mest centrala skrifterna – d.v.s. de fyra Evangelierna, Apostlagärningarna, de 13 Paulusbreven, Första Petrus och Första Johannes brev – har det för övrigt i princip över huvud taget aldrig varit någon diskussion om! De har sedan allra första tid utgjort den självklara källan till tro och liv för Kyrkan! (Hartman, 1969, 1989, s. 102-105)

Texttraderingen
Hur har då apostlarnas skrifter förmedlats vidare till oss i vår tid? På grekiska finns mer än 5 000 handskrifter av Nya Testamentet bevarade. Den tidigaste, P52, som innehåller några versar från Johannes 18, är daterad så tidigt som c:a år 125. Mer än 30 handskrifter är daterade från sent 100-tal till tidigt 200-tal. Av dessa täcker P45 stora delar av Evangelierna och Apostlagärningarna och P46 stora delar av Pauli brev. Fyra tillförlitliga och så gott som kompletta handskrifter av NT (som betecknas med[den hebreiska bokstaven alef], B, A och C) finns bevarade från 300- och 400-talen (Blomberg, 1994, s.193-194; Aland, m.fl. 1993). Det finns alltså handskrifter som inte är äldre än 50-150 år efter det att originalet skrevs. Att denna tid är kort är naturligtvis en fördel, eftersom varje avskrivning är en källa till att fel smyger sig in i texten.

Låt oss jämföra detta med andra texter från antiken. Den grekiska skrift som näst efter NT har flest handskrifter bevarade är Homeros Iliaden, med 650 handskrifter, varav den äldsta är från 100-talet efter Kristus, vilket är 800 år efter dess tillkomst! Vi kan också jämföra med med NT samtida historiska verk, vilka som regel anses relativt tillförlitliga: Den romerske historikern Tacitus skrev sina Annales med början år 116 e. Kr. De sex första böckerna finns bevarade i en enda handskrift från omkring år 850. Böckerna 11-16 i en handskrift från 1000-talet. Böckerna 7-10 har gått förlorade. Den judiske historikern Josefus verk finns bevarade i nio grekiska handskrifter från 900-1100-talen, en latinsk översättning från 300-talet och i ryskt material från 1000- eller 1100-talen. (Metzger, Bruce M. Intervjuad i Strobel, 2002, s. 64-65)

De Nytestamentliga handskrifterna är inte identiska, utan skiljer sig genom avskrivningsfel från varandra. Hur vet vi då vilka versioner som är de ursprungliga? Mycket arbete har lagts ner på att efter textkritiska principer så långt som möjligt försöka återskapa de ursprungliga texterna. Resultatet finns idag utgivet i den behändiga boken Novum Testamentum Graece (ed. Nestle-Aland). Teologen Craig Blomberg menar att skillnaderna mellan handskrifterna i huvudsak hänför sig till stavning, grammatik, stil och uppenbara felskrivningar. Endast c:a 400 har någon betydelse för innebörden. C:a 97-99% av texten kan enligt honom rekonstrueras bortom varje rimligt tvivel. Ingen lära, menar han, grundas enbart eller ens primärt på någon sådan omtvistad skillnad (Blomberg, 1994, s.194).

Profetiorna
Profetiorna är ett lite speciellt argument för Bibelns trovärdighet. Människor har århundraden i förväg på en imponerande mängd punkter kunnat förutsäga händelserna kring Jesus från Nasaret. Den bästa förklaringen till detta fenomen torde vara Bibelns egen – Gudomlig inspiration. Gamla Testamentet genomsyras av tron på Guds möjlighet att förutsäga framtiden (Jes 42:9; Jes 46:10; Am 3:7). Gamla Testamentet pekar också tydligt framåt mot en kommande Messias. Redan i Edens lustgård får Adam och Eva höra, att kvinnans avkomma skall krossa ormens huvud, men ormen skall hugga Honom i hälen (1 Mos 3:15). Abraham blir lovad avkomma, i vilken alla jordens folk skall bli välsignade (1 Mos 22:18). Mose säger: ”Herren, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.” (5 Mos 18:15). På samma sätt gör Nya Testamentet anspråk på att vara fullbordan och mål. Jesus menar sig själv vara Skriftens uppfyllelse: I Nasarets synagoga säger Han om sig själv efter att ha läst Jesaja: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.” (Luk 4:21) Och på ett annat ställe säger Han: ”Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig.” (Joh 5:39) Och på väg till Emmaus ”började Han med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om Honom i alla Skrifterna.” (Luk 24:27)

Vi hinner tyvärr inte här gå igenom de många profetior som finns om Jesu liv. Det är ämne för ett eget föredrag. Men den som gör det, kan bli övertygad om att så detaljerade förutsägelser inte kan ha uppkommit enbart genom mänsklig vishet. Det faktum att Judarna förnekar att Jesus är Messias, garanterar också att profetiorna inte är ditskrivna i efterhand av kristna. Gamla Testamentet är ju också judarnas heliga skrift, som de förvaltar i sin ursprungliga hebreiska språkdräkt. De har naturligtvis inget intresse av att försöka få sin heliga skrift att överensstämma med det kristna Evangeliet!

Skriftens klarhet
Om Bibeln inte går att förstå, är det naturligtvis meningslöst att argumentera för dess trovärdighet. Somliga hävdar att Bibeln är svår eller omöjlig att förstå. Detta gäller dels för postmoderna och poststrukturalistiska filosofier, för vilka språket förlorar sin förmåga att kommunicera mening och betydelse och endast läsarens tolkning är intressant; dels för den katolska kyrkan, som menar att kyrkan måste uttolka Bibeln, för att det skall bli rätt. Bibeln lär dock inte så. Själva det faktum att man bemödar sig med att skriva ner det, vittnar om att författare avsett att förmedla information. Denna inställning kommer också till uttryck i olika utsagor hos författarna: Paulus vill att Kolosserbrevet även skall läsas upp i Laodikeia och att deras brev skall läsas upp i Kolosse (Kol 4:16). Han vill också att Första Thessalonikerbrevet ”blir uppläst för alla bröderna” (1 Thess 5:27), uppenbarligen med tanken att åhörarna skall kunna förstå innehållet. Bibeln vittnar också på ett mer direkt sätt om att den går att förstå: Paulus skriver: ”Ty vi skriver inget annat till er än det ni läser och kan förstå.” (2 Kor 1:13) I Psaltaren sägs: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Ps 119:105) Guds ord gör till och med ”enkla människor visa” (Ps 19:8-9). Det finns inte heller några tecken på att Bibeln i huvudsak är skriven som en kod, som bara skall förstås av särskilt utvalda eller med särskilda tolkningsprinciper. (Jesu liknelser är ett undantag [Matt 13:10-17]. De är dock delvis uttydda i Skriften [v. 11, 18-23]!) Nya Testamentet är istället väldigt rakt på sak. Tag t.ex. 1 Kor 15:1-21. Här talar Paulus om Jesu uppståndelse och dess betydelse för den kristna tron. Det är väldigt svårt att tolka ett sådant ställe som att Paulus inte menar vad han säger. Ja, det är så kraftfullt uttryckt, att om han inte skulle mena vad han säger, är det väldigt svårt att föreställa sig hur han skulle ha formulerat sig istället, om han faktiskt skulle ha velat säga det han faktiskt säger!

Nu något ytterligare om varför Bibeln går att förstå. Nya Testamentet är skrivet på grekiska. De flesta kanske tycker detta är ett hinder för att förstå. Det är rena grekiskan, brukar vi ju säga om det som är obegripligt. Men i själva verket är det en stor tillgång. Grekiska var sin tids världsspråk – samma funktion som engelskan har idag. Mycket annan litteratur på grekiska är bevarad från denna tid, vilket ger goda förutsättningar att förstå den grekiska grammatiken och enskilda ords betydelse. Gamla Testamentet är skrivet på hebreiska och där finns tyvärr inte samma mängd annan litteratur att jämföra med. En viktig länk mellan de två språken är den gamla grekiska översättningen av GT till grekiska från 200-100-talet före Kristus – Septuaginta (Rahlfs, 1935, 1979, s. LVI). Ett flertal tidiga översättningar av både Gamla och Nya Testamentet ger också viktiga länkar till andra språk: Syriska och latin på 100-talet, koptiska (vilket talades i Egypten) på 200-talet, etiopiska, armeniska, georgiska och gotiska på 300- och 400-talet. Den viktigaste gotiska handskriften är för övrigt Silverbibeln, troligen från 500-talet, som förvaras i Uppsala universitetsbibliotek – Carolina Rediviva (Hartman, 1969, 1989, s. 112-115). Denna situation ger goda förutsättningar att förstå Bibeln. Händelserna har utspelat sig på världsscenen och ”inte i någon avkrok” (Apg 26:26). Allt detta ger alltså goda förutsättningar att läsa och studera Bibeln.

Den Helige Andes vittnesbörd
Sist, men inte minst, talar Bibeln om den Helige Andes vittnesbörd. ”Andens själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.” (Rom 8:16) ”Ty vårt Evangelium kom till er inte bara i ord utan i kraft och den Helige Ande och gav full visshet.” (1 Thess 1:5). Anden följer alltså med Ordet och ger oss visshet om att budskapet är från Gud. Detta är dock knappast något att argumentera för, utan snarare något att be om, en verklighet, som Gud kan låta ske i våra liv.

Sammanfattning
Jag har nu framfört följande argument för Bibelns trovärdighet:

  • Ögonvittnesskildringarna till Jesu uppståndelse verkar trovärdiga.
  • Kyrkans uppkomst förklaras väl av Jesu uppståndelse.
  • Jesus vittnar om att både Gamla Testamentet och Apostlarna är vägledda av den Helige Ande.
  • Det finns goda skäl att betrakta Nya Testamentets skrifter som äkta och författade av eller förmedlade av apostlarna. Vittnesbörden från fornkyrkan stöder också en sådan syn.
  • När kyrkan sammanställde Nya Testamentet valde man inte ut uppbyggliga böcker godtyckligt, utan lade ner stor möta på att bedöma vilka skrifter som härstammade från apostlarna.
  • Det finns mer än 5 000 grekiska handskrifter bevarade, varav några inte är äldre än 50-150 år efter att originalet skrevs.
  • De profetiska förutsägelserna om Jesu liv talar för en Gudomlig inspiration. Det faktum att GT också är judarnas heliga skrift, garanterar att profetiorna inte är tillagda i efterhand av kristna.
  • Skriften har anspråk på att vara klar och begriplig. Goda förutsättningar att förstå NT:s grekiska föreligger.
  • Den Helige Ande vittnar för Bibelns sanning.

Referenser
Aland, B., m.fl. (1993). ”Codices Graeci et Latini in hac Editione Adhibiti”. I: Novum Testamentum Graece, ed: Aland. B., m.fl. (Nestle-Aland). 27:e upplagan. s. 684-720. Stuttgart: Deutsche Bibelgesellschaft.

Blomberg, Craig L. (1994). ”The Historical Reliability of the New Testament”. I: Reasonable Faith: Christian Truth and Apologetics, ed: Craig, William Lane. s. 193-231. Wheaton, Illinois, USA: Crossway Books.

Eusebios. (Efter år 300). Kyrkohistoria. Utgiven i svensk översättning 1995. Övers: Andrén, Olof. Skellefteå: Artos.

Guthrie, Donald. (1990). New Testament Introduction. Leicester, England: Apollos; Downers Grove, Illinois, USA: Inter-Varsity Press.

Hartman, Lars. (1969, 1989). ”Nytestamentlig Isagogik”. I: En bok om Nya Testamentet, ed. Gerhardsson, Birger. s. 11-132. Malmö: Liber.

Illustrerat Bibellexikon. (1967). ed. Odeberg, Hugo; Gilbrant, Thoralf. Stockholm: Illustrerat Bibel-lexikon.

Novum Testamentum Graece. (c:a 50-100, ed. 1993). Ed: Aland. B., m.fl. (Nestle-Aland). 27:e upplagan. Stuttgart: Deutsche Bibelgesellschaft.

Rahlfs, Alfred. (1935, 1979). ”History of the Septuagint Text”. I: Septuaginta: Id est Vetus Testamentum graece iuxta LXX interpretes. ed. Rahlfs, Alfred; Duo volumina in uno. s. LVI-LVX. Stuttgart: Deutsche Bibelgesellschaft.

Strobel, Lee. (2002). Fallet Jesus: Fakta ock indicier – en reporters personliga granskning, Örebro: Libris. (Orginalets titel: The Case for Christ, Grand Rapids, Michigan, USA: Zondervan 1998.)