Besöks- och postadress
Markusstiftelsen
Liljeforsgatan 41
412 61 Göteborg
Martin Luther och musiken
Stefan Pehrson, fil kand
21 oktober 2007
Martin Luther – ”ein guter Musicus”
Reformatorn Martin Luther säger rakt på sak: ”Musik har jag alltid älskat ”(Musicam semper amavi). Han var här säkert påverkad av sina föräldrar. Han berättar i ett förord att modern älskade att sjunga sången: ”Mig och dig är ingen huld,/det är vår egen skuld”. Han mindes att fadern gett rådet att undvika berusning genom alkohol och i stället sjunga och glädja sig. Luther föddes i Eisleben 10 november 1483 och man flyttade snart till Mansfeld, där han växte upp. Här började han latinskolan antagligen vid den vanliga åldern sju år. I trivialskolan var syftet att lära latin, och man lärde sig de då liturgiska sångerna utantill som träning. Noter och att sjunga från bladet var då en förutsättning. I den högre klassen förväntades man delta med sång i söndagsgudstjänsten. Detta tyder på att man fick lära sig gregoriansk sång – som alltid är enstämmig – och grundläggande musikteori.1
Latinskola i Magdeburg och Eisenach
13 år gammal sändes han tidigt år 1497 till den stora staden Magdeburg. Inte mycket är känt, men allt tyder på att han här fortasatte i katedralens latinskola. Ungefär samma typ av utbildning kan förväntas här; på söndagarna sjöng gossarna i katedralen som en del av liturgin. I strökommentarer hos Luther under hela hans liv hänvisar han till särskilda sånger som sjöngs under kyrkoåret, med historiska upplysningar. Han säger t.ex.:
Också dessa ord ’Och Ordet blev kött’ hölls i stor ära och sjöngs dagligen i varje mässa i långsamt tempo och till en annorlunda melodi än den för andra ord. Och när man sjöng ’av jungfrun Maria och blev människa’ föll alla på knä och tog av sin hatt.2
Många hänvisningar är till sånger som sjöngs vid begravningar, helt i överensstämmelse med att gossarna då brukade deltaga med sång. Vi ser också att man i Magdeburg hade i bruk de gregorianska sånger vilka senare omarbetades till lutherska församlingskoraler, t.ex Veni creator Spritus, som idag finns i vår Psalmbok nr 50, ”Kom, Skaparande, Herre god”. Här lärde sig Luther redan som pojke dessa melodier. Några av dem fanns redan sedan senare medeltiden även i tyska varianter, s.k. Leisen, och även dem lärde han sannolikt känna här.3
Redan efter ett år sändes han som 14-åring till Eisenach, där familjen hade mycket släkt. Han gick här i latinskolan som var knuten till Georgskyrkan,4 händelsevis samma som Johann Sebastian Bach gick i under några år på 1690-talet. Luther deltog även i kurrende-sång för att samla in pengar till studierna. Han berättar att i Eisenach vid Kristi födelsedag så ”sjöng vi fyrstämmigt från dörr till dörr i byarna de vanliga sångerna om pojken Jesus som föddes i Betlehem.” Vi har här alltså ett belägg för att han nu börjat deltaga även i flerstämmig musik.5
Vittnesbörd för Luthers särskilda musikaliska begåvning finns också. En tidig levnadstecknare, Johann Mathesius berättar att hans ”sång och hängivna böner i kyrkan” fick en from dam att förse honom med mat och husrum i Eisenach. Ett annat särskilt belägg är att han deltog i studentcirkeln kring prästen Johannes Braun. Här var musikutövande ett regelbundet inslag, både enstämmiga sånger och flerstämmiga s.k. motetter. Brevväxlingen mellan dem fortsatte i över 20 år,6 och Braun var inbjuden när Luther förrättade sin första mässa som präst 1507.7
Universitetsstudent och munk i Erfurt
Denna breda musikaliska bakgrund hade alltså Luther när han våren 1501 skrevs in vid universitetet i Erfurt, drygt 17 år gammal. Nu kompletterades den språkliga trivium-utbildningen med det mera specialiserade quadrivium, där musik var ett eget ämne. Under medeltiden studerades ämnet som Musica speculativa –musikfilosofi eller -teori i vidaste bemärkelse. Den kristne filosofen Boethius från omkring år 500 var den stora auktoriteten, förmedlad genom en traktat av Johannes de Muris8 från 1300-talet. Luther måste också vid denna tid ha utvidgat sin kännedom om de folksånger vilka han i sina skrifter hänvisar till här och där. Några användes, ofta omarbetade, senare som koralmelodier.9
En av Luthers studiekamrater, humanisten och poeten Crotus Rubeanus, vittnade senare (1520) om honom: ”Du var vår gamla cirkels musiker och lärde filosof”. Justus Jonas, en annan studiekamrat – musikkunnig och senare medarbetare i reformationen – berättar på samma sätt om kvällen innan Luther gick i kloster: Han bjöd då in vännerna till ett värdshus, ”höll måltid med dem övermåttan glad, och spelade på lutan (vilket han nu kunde mycket bra).” Alla var mycket glada, men när han hjärtligt tog avsked visste de inte att han samma natt skulle inträda i stadens Augustinerkloster. Även husläkaren Matthäus Ratzeberger – som berättar mycket om livet hemma hos Luther – säger att vännerna vid den här tiden erkände hans musikaliska kunnande och kallade honom ”ein guter Musicus”, en god musiker.10
Luther gick alltså år 1505 i kloster. Under klostertiden sjöng han gregoriansk sång i princip var tredje timme. Hela Psaltaren sjöngs igenom varje vecka (över 100 sidor!). Efter prästvigningen 1507 skulle han dessutom sjunga textläsningarna, som alltid kantillerades – dvs. sjöngs på en ton med särskilda tonfigurer för att ange skiljetecknen i texten – , och sjöng även resten av liturgin som tillföll prästen. Som skolpojke hade han sjungit de delar av mässan som tillföll kören. Luthers noggrannhet vid sjungandet är belagd, och bildar en bakgrund till det arbete han senare lade ner på att rätta fel i noter och hans kritik mot vårdslösa framföranden. Vid det besök som han gjorde för sin orden i Rom 1510 reagerade han starkt mot det formelartade och andefattiga sätt som man firade mässan på där. På sin resa till och från staden passerade han f.ö. många städer med rikt musikliv. I Rom och Milano hörde han antagligen musik av den senare favoritkompositören Josquin. Även så i Innsbruck, där han också torde ha hört den stora orgeln i Jakobskyrkan.11
Professor och reformator i Wittenberg
Luthers andlige rådgivare och augustinerordens generalvikarie Johann von Staupitz föreslog att han skulle undervisa i teologi vid universitetet i Wittenberg. Luther flyttade då från Erfurt till augustinerklostret i Wittenberg 1508 för att fullgöra sin doktorsexamen. Fyra år senare i oktober 1512 promoverades han; följt av en professur, lectura in Biblia.12 Hans första undervisning inföll 1513-14 med föreläsningar över just Psaltaren, Bibelns sångsamling, som han varje vecka sjöng igenom i klostret, där han nu varit i åtta år. Efter föreläsningsserier även över Romarbrevet, Galaterbrevet och Hebréerbrevet återvände han till Psaltaren i serien Operationes in psalmos under åren 1518-21. Det var den tid då reformationen brände till och de teologiska frågorna blev skarpare. Psaltarstudierna, särskilt ordet i Ps 31:2, ”befria mig genom din rättfärdighet”, hade tillsammans med Paulus-breven, särskilt Romarbrevet 1:17, ”Den rättfärdige skall leva genom tro”, betydelse för hur hans teologi nu utformades.13
Året 1521 kallades han att stå till svars inför riksdagen i Worms. En av hans svåraste katolska kritiker, Johannes Cochlaeus – själv en betydande musikteoretiker – beskriver resan dit:
På värdshusen fann de sig mången skål, muntra dryckeslag, musik och nöjen, till den grad att Luther på några platser drog allas ögon till sig genom att spela sånger på en luta som om vore han någon slags Orfeus, men en som var rakad och klädd i kåpa, och därför än mer att förundra sig över.14
Under riksdagen i Worms förklarades han laglös och måste sedan gömma sig på slottet Wartburg. Där fann han tröst i fågelsången och skrev ofta i sina brev därifrån: ”från fåglarnas rike”. Året efter, 1522, kunde han återvända till Wittenberg. Under tiden hade att Karlstadt med sin radikalisering av reformationen även gett ut 53 teser med kritik av alla typer av katolsk kyrkomusik – en ståndpunkt som Luther helt skulle förkasta på samma sätt som med bildstormen mot kyrkornas inredning.
Kurfursten här över norra – det s.k. ernestinska – Sachsen, Fredrik den vise, stödde som bekant reformationen. Han var en stor musikälskare. Samtidigt hörde musiken till hovprakten. Han konkurrerade med kejsaren över hela Tyska riket, Maximilian. Liksom denne hade han ett hovkapell av musiker, och vid hovkyrkan ”Alla Heligas kyrka” – som samtidigt blev universitetskyrka – fanns den ”stora kör” som utförde det dagliga officiet, tidebönen. Kören kallades Allerheiligenstift, ”Alla Heligas stiftelse”. Under det att Wittenbergs universitet, grundat 1502, växte till så utökade Fredrik denna kör: när Luther kom 1508 bestod den av 31 präster och andra sångare och musiker; 1520 hade den ökat till det dubbla, ett 60-tal. Tidens ledande kompositörer var väl representerade i notsamlingarna. Robin A. Leaver påpekar att
[d]enna expansion […] var den direkta bakgrunden mot vilken den flerstämmiga musiken utvecklades i Wittenberg och på andra platser under de följande årtiondena, och på så sätt gav grunden för den lutherska traditionen av liturgisk musik.15
Nämnas bör att Allerheiligenstift även är förknippat med Fredrik den vises enorma reliksamling och de köpta privatmässorna, som Luther måste kämpa för att få bort.16
Formula missae – reformerad latinsk mässa 1523
Efter påstötningar presenterade Luther, sedan allt lugnat ner sig igen, 1523 en reformerad – märk väl! – latinsk mässa. Luther är närmast konservativ. Nu förekom på andra håll redan gudstjänster på tyska. Luther hade gett ut en liten skrift på tyska på våren 1523, men i december kom den avgörande Formula missae [Formula missae et communionis pro ecclesia Vuittembergensi (”Mäss- och nattvardsordning för kyrkan i Wittenberg”)], skriven på latin. Luthers främsta teologiska syfte med denna var att ta bort kanonbönen, vilken i den katolska ”mässoffersläran” förvandlar Kristi kropp och blod till ett offer från församlingen till Gud, i stället för tvärtom.
I Formula missae bevarade Luther den latinska liturgin med de gamla gregorianska melodierna. Mot slutet av den latinska mässan kommer dock en enkel programförklaring som ger upphov till den ”lutherska koralen”:
Jag önskar också att vi hade så många sånger som möjligt på folkspråket som folket kunde sjunga under mässan, direkt efter gradualen och också efter Sanctus och Agnus Dei. […] Biskoparna [dvs. kyrkoherdarna] kan låta dessa sånger sjungas antingen efter den latinska sången, eller använda den latinska på en dag och den på folkspråket på nästa, tills den tiden kommer då hela mässan sjungs på folkspråket. Men poeter saknas ibland oss, eller är ännu inte kända, som kan komponera evangeliska och andliga sånger […] Jag nämner detta för att uppmuntra alla tyska poeter att komponera evangeliska sånger åt oss.17
Utrymmet för koraler på tyska inskränker sig till tre ställen: efter gradualen mellan textläsningarna och efter Sanctus, ”Helig”, och Agnus Dei , ”O Guds Lamm”. Koralerna kommer alltså in som komplement till de latinska stycken som kören fortfarande sjöng; även om de också kunde ersätta dessa. Vi noterar också att en mässa helt på folkspråket ställs i utsikt. Den latinska mässan har förstås predikan på folkspråket.
Den tyska koralen
Kort efter den latinska mässan, omkring årsskiftet 1523/4, skrev Luther ett brev till Georg Spalatin just för att be honom att delta i diktandet av koraler. ”Överallt söker vi efter poeter”, skriver han. Luther föreslår Psaltarpsalmer som denne kan parafrasera till vers på tyska. En viktig upplysning är att han själv skrivit Aus tieffer not [sic], en parafras av Psalt. 130, känd som De profundis, ”Ur djupen”. Nr. 537 i Sv. psalmboken. Han bifogar en ej namngiven koral, förmodligen är det den.18 Av Spalatin är dock ingen koral bevarad.
Redan innan slutet av 1523 hade faktiskt ett antal koraler, både av Luther och andra, t.ex. Paul Speratus, tryckts som enskilda blad och spritts allt mer. En krönikeskrivare för staden Magdeburg berättar om en gårdfarihandlare som den 6 maj 1524 på torget saluförde bladen genom att sjunga koralerna. Borgmästaren satte honom i fängelse, men borgarna såg till att han snart frigavs för att fortsätta sjunga dem.19 Detta vittnar om den popularitet som från första början omgav koralerna.
Luther själv låg bakom närmare 40 stycken. De flesta kom i en stöt 1523-24. Antingen var det bearbetningar – huvudsakligen av gregorianska melodier och några av medeltida tyska liturgiska s.k. Leisen (av omkvädet ”Kyrieleis”; se SvPs. 431) – eller nykomponerade. Ofta skrev han till nya verser. En poäng var att folket kände igen de gregorianska och äldre tyska tongångarna, fast de nu fick ny tysk prägel.20
De nya församlingskoralerna hade en allmän kateketisk karaktär, dvs. fungerade som undervisning, objektivt. Efter Luthers båda katekeser 1529 började man dock medvetet förknippa särskilda koraler, som direkta motsvarigheter, med de fem eller sex huvudstyckena. Vespergudstjänsten på kvällen varje söndag ägnades regelmässigt åt katekesen. Folket undervisades genom att sjunga lärosammanfattningarna.21 Dessa ”katekeskoraler” blev därför föremål för särskilt många arrangemang under de följande 200 åren, t.ex. J. S. Bachs orgelkoralsamling Clavier-Übung III.22
Koralsamlingar
Redan tidigt 1524 hade de lösa sångbladen börjat samlas till något av vad vi senare kallar psalmböcker. Detta gjordes helt kommersiellt av företagsamma tryckare. Någon upphovsrätt fanns inte alls. Den förste var en tryckare i Nürnberg, Jobst Gutknecht, som samlade åtta sånger som tidigare cirkulerat som blad, däribland nämnda Aus tiefer Not, ”Ur djupen”. Samlingen kallas därför ”Åttasångerboken”, Achtliederbuch.23 Antalet melodier var dock bara fyra, eftersom de användes till flera texter.24 (”Nürnberg 1524”, SvPs. 32.) Den egentliga titeln innehåller en intressant upplysning: ”…att sjungas i kyrkan som delvis redan praktiseras i Wittenberg”. Detta är det första belägget för bruket, och visar att Luther i praktiken infört koraler på folkspråket i gudstjänsten redan i slutet av 1523 i samband med den latinska mässan.25
Två betydligt större, nästan identiska, koralsamlingar (Enchiridia, plural) kom under året ut i Erfurt, Luthers gamla klosterstad. 18 av 25 koraler i båda var av Luther. De är i Sv. psalmboken angivna med ”Erfurt 1524” (ex. 36, 50, 51 m.fl.).
Den första officiella samlingen av koraler under Luthers överinseende kom även den år 1524, i Wittenberg. Den var faktiskt flerstämmig, och tanken var att kyrkokören skulle leda församlingen och sjunga växelvis flerstämmigt varannan vers och understödja enstämmigt när församlingen sjöng. Arrangemangen gjordes av hovkompositören26 och sångaren i huvudstaden Torgau, Johann Walter. Titeln var ”Liten andlig sångbok”, Geistliche gesangk Buchleyn, ofta kallad Chorgesangbuch, ”Körsångbok”. Förr använde man gregorianska melodier som den s.k. ”fasta melodin”, cantus firmus, när man komponerade i flera stämmor. Nu använde man för första gången de nya koralerna som utgångspunkt. Den som senare för detta till ett mästerskap är Johann Sebastian Bach. Melodin låg vid den här tiden fortfarande i tenoren, som har sitt namn, ténor, av att den ”höll” den fasta melodin, medan stämmorna vävs runtomkring. Inte mindre än 24 av 38 koraler i Walters Chorgesangbuch var av Luther. I Svenska psalmboken återfinner vi melodier från samlingen som ”Wittenberg 1524”. Två år senare gav f.ö. Hans Lufft ut en enstämmig version direkt för församlingen.27
Walters samling var också den första till vilken Luther skrev ett förord, för att visa sitt godkännande. Även de många tryckfelen i fria omtryckningar blev med tiden ett problem som måste hållas stånget. Men även förorden trycktes dock om! Han utvecklade i sina förord till olika samlingar en musikteologi där han berömmer musiken och upphöjer den till en plats närmast teologin.28 Han skriver här i detta första förord:
Att det är gott och angenämt inför Gud att sjunga andliga sånger är, tror jag, inte förborgat för någon kristen; ty var och en är bekant inte bara med profeternas och kungarnas exempel i Gamla testamentet, de som prisade Gud med sång och ljud, med poesi och psaltare, utan också med den kristna kyrkans allmänna och gamla bruk att sjunga psalmer. Sankt Paulus införde detta i 1 Korintierbrevet 14 [:15] och uppmanade kolosserna [3:16] att sjunga andliga sånger av hjärtat till Herren, så att Guds ord och kristen lära skulle ingjutas och inpräglas på många sätt.29
Han betonar också att evangeliet inte står emot konsten, vilket är riktat mot svärmarna. Han anger också musikens syfte och uppmanar alla som har gåvan att använda den:
Inte heller är det min mening att genom evangeliet alla konster ska slås ner och försvinna, så som vissa av de sken-andliga [ty. abergeystlicher] hävdar, utan jag vill se alla konster, särskilt musiken, använda till dens tjänst som gav och skapade dem. Jag ber därför att varje from kristen må vara tillfreds med detta och erbjuda sin hjälp om Gud har gett honom liknande eller större gåvor. Som det nu är, är världen för slapp och likgiltig när det gäller att undervisa och träna de unga åt oss för att understödja denna utveckling.30
Vi ser här sist att han klagar över dåliga resurser.
En mer än strid ström av koralböcker följde nu. Viktig var den i Strassburg 1525, där man etablerade en särskild sydvästtysk tradition med annorlunda urval och melodier (ex. SvPs. 533 + senare årtal). Luther överinsåg de sex viktigaste samlingarna, men vid hans död 1546 hade nästan 100 koral-samlingar kommit ut.31 De första 50 åren gavs över 200 st. ut.32Det är ingen överdrift att säga att det präglade hela den tyska kulturen. Samtidigt innehöll texterna teologiskt övervägd biblisk lära. Även tryckerikonsten fick ett uppsving.
Skolorna och musiktrycket
I februari 1524 ger Luther också ut sin betydelsefulla bok ”Till rådsmännen i alla städer i Tyskland att de må upprätta och vidmakthålla kristliga skolor” – ett aktuellt ämne i vår tid! Reformatorn gjorde här en poäng av att studieplanen skulle innehålla musik.33
Ett bakslag inträffade 1525 då fursten Fredrik den vise dog. Efterträdaren Johann den ståndaktige var en from lutheran,34 men ville inte behålla vare sig hovkapellet eller körinstitutionen Allerheiligenstift i Wittenberg, som nämnts tidigare, med hänvisning till kostnaden. Både Luther och med-reformatorn Philipp Melanchthon skrev brev där de påpekar förlusten med detta. Luther hänvisar till kung David. Det framgår här hur integrerad musiken ansågs vara med det pedagogiska och teologiska arbetet. Breven blev dock utan framgång. Det blev i stället reformatorena som under andra halvan av 1520-talet måste intensifiera arbetet med utbildningsprogram för att göra latinskolorna till centra för musikundervisningen och även låta deras lärare fungera som det musikaliska ledarskapet i kyrkan. Johann Walter, som givit ut Chorgesangbuch, blev nu vad som kan kallas ”den förste lutherske kantorn” vid latinskolan i Torgau, hovstaden.35 Senare finner vi Johann Sebastian Bach som just kantor och lärare vid Thomasskolan, latinskolan i Leipzig.
Men även tryckkonsten bidrog i samverkan till musikarbetet. En föregångare till Bach som kantor i Leipzig var Georg Rhau. Vid den kända disputationen i Leipzig mellan Luther och Johann Eck 1519 var det Rhaus tolv-stämmiga komposition, Missa de Sancto Spiritu, som framfördes i den inledande mässan i Thomaskyrkan. Den är inte bevarad.36
Rhau hade studerat i Wittenberg och kände säkert till Luther. Att han bara ett år senare, 1520, lämnade Leipzig berodde säkert på att han övergått till reformationen, förmodligen under intryck av disputationen. Tre år senare återkom Georg Rhau till Wittenberg, där han nu blev den ledande tryckaren för reformationen. Han tryckte både teologi som katekesen och musiktryck, särskilt en stor serie av liturgisk flerstämmig musik av utvalda kompositörer, avsedd för årets alla sön- och helgdagar.37 Även här påminner han om Bach, vars arbete bestod i att komponera kyrkokantater över predikotexterna för varje söndag och helgdag.
Deutsche Messe – mässan på tyska 1525/26
Under tiden hade den enormt arbetsamme Luther gett ut sin tyska mässa, Deutsche Messe [Deudsche Messe und ordnung Gottis diensts], 1526. En av de tyska mässor som redan lagts fram var tryckt 1524 av Thomas Müntzer, känd som svärmare och för att ha deltagit i det stora bondeupproret 1524-25. I sin mässa behöll han de gamla gregorianska melodierna till tysk text. Det måste vara mot denna blandform som inte tar hänsyn till språkens särart som Luther reagerar, när han i sin bok mot svärmarna, ”Mot de himmelska profeterna”, i januari 1525 skriver:
Jag skulle gärna vilja ha en tysk mässa idag. Jag håller också på med det. Men jag ville gärna att den hade en verkligt tysk art. Ty att översätta den latinska texten och behålla den latinska tonen eller noterna tillåter jag, men det låter inte snyggt eller rätt. Både text och toner, betoning, melodi och uttryckssätt måste komma från det rätta modersmålet och dess uttal, annars blir allt ett härmande, så som aporna gör.38
I förordet till sin tyska mässa hänvisar Luther till den förvirring som mängden av mässor orsakat. 1) Men det är viktigt att förstå att han inte avsåg den som en slutgiltig form. Han skriver: ”Gör den inte till en sträng lag för att binda eller snärja någons samvete, utan använd den i kristen frihet så länge, när, var och hur den passar och gagnar saken.” 2) Det är inte heller meningen att hans tyska mässa ska upphäva hans latinska, vilken tränar latinet för studenterna på skolorter. ”På intet sätt skulle jag vilja upphöra med gudstjänsten på latin, ty de unga är min huvudangelägenhet”, skriver han. [På universitet undervisade han på latin.] Han vill inte hålla sig till bara ett språk ”Dessa två gudstjänstordningar måste användas offentligt, i kyrkorna, för hela folket”, klargör han.39 Luthers kamp var alltså på intet sätt en kulturkamp mot det latinska, utan en pedagogisk och teologisk kamp; inte heller var det en demokratiseringsfråga.
Deutsche Messe är full av noter – på de flesta sidorna. En tysk koral, alternativt Ps. 34, fungerar som introitus, ingångssång.40 Han komponerar ett eget Kyrie , ”Herre, förbarma dig”, i egen gregoriansk stil. Det anges uttryckligen som tre-delat i stället för det traditionella nio-delade (3 x 3).41
Förvånande nog saknas Gloria här, kanske för att mässan gjordes i adventsfastan då det utesluts. Senare blev det standard i form av koralen Allein Gott in der Höh sei Ehr av Nikolaus Decius (SvPs 18).42
Bibeltexterna fortsatte att sjungas som på medeltiden (fram till 1700-talet), som kantillation,dvs. på en ton, med olika små tonfigurer som angav skiljetecknen, punkt, frågetecken osv. Men Luther väljer egna tonarter och komponerar även egna tyska figurer för skiljetecknen. Han ger några kompletta exempel på hur avsnitt av epistel- och evangelietext ska kantilleras.43
Vid arbetet med Tyska mässan anlitade han musikalisk expertis från kurfurstens kantor Konrad Rupsch och den bekante hovkompositören, Johann Walter, från Torgau. Walter berättar omkring 1566 att Luther diskuterade de åtta kyrkotonarternamed dem. Deras olika intervaller gav dem olika karaktär, och Luther skulle för sjungandet av episteln och evangeliet välja dem som bäst passade för Paulus respektive Kristus karaktärer.44 Walter fortsätter:
Luther skrev själv musiken till textläsningen och instiftelseorden för Kristi sanna kropp och blod, sjöng dem för mig och ville höra min åsikt om det. […] Man ser, hör och förstår omedelbart hur den Helige Ande har verkat inte bara i författarna som komponerade de latinska sångerna och tonsatte dem, utan i herr Luther själv, som har uppfunnit det mesta av poesin och melodin i de tyska [liturgiska] sångerna.45
Något nytt var att Luther i dessa nya sång-formler övertog det medeltida sättet att sjunga passionsberättelsen även för evangelieläsningen i vanliga gudstjänster, så att berättaren sjungs i tenorläge, Kristi ord i basläge och andra personer i högt läge. Fullständigt unikt är att Luther till detta lägger att berättaren och övriga personer använder 5:e kyrkotonen medan Kristus använder den 6:e. På så sätt blir Kristi ord ännu mer distinkta.46
Luther använder också samma tonarter och sång-formler för instiftelseorden [Verba Testamenti]. Kristi egna instiftelseord lyfts nu fram och blir de enda orden vid nattvarden, samtidigt som de för första gången börjar sjungas.47 Instiftelseorden blir också en symmetrisk motsvarighet till evangelieläsningen, genom att de båda placeras på ömse sidor om mitten i mässan. – Ordet och Sakramentet – båda är från evangeliet och förkunnar förlåtelsen och nåden.48
Hela mässan är symmetriskt uppbyggd, så att kyrkotonarterna för de olika inslagen motsvarar varandra i en spegelvänd struktur. Den sång som kommer i början har alltså samma tonart som den i slutet osv. I mitten kommer den sjungna trosbekännelsen, följd av predikan.49 För trosbekännelsen, Credo,hänvisar han till en redan invand koral från 1524, Wyr gleuben all an eynen Gott [sic],50 ”Vi tro på en allsmäktig Gud” (SvPs. 1937:26).
Hans nykomponerade tyska Sanctus, ”Helig”, är en koral-parafras av Jesaja kap. 6, Jesaja dem Propheten das geschah (SvPs 1937:605). En tysk koral motsvarande Agnus Dei, ”O Guds Lamm”, kan förekomma under nattvardsgången, med andra koraler.51
Den musikaliska rådgivaren Johann Walter skriver i sin redogörelse:Han höll mig kvar i tre veckor i Wittenberg för att ordentligt skriva ner epistelns och evangeliets recitationssång, tills den första mässan sjöngs i Wittenberg.52
Den första fullständiga tyska mässan i Wittenberg hölls 29 oktober 1525. Juldagen därefter infördes den definitivt, och den kom ut i tryck i början av nästa år.53
När olika orter senare bestämde lutherska gudstjänstordningar gjorde de egna. Ofta blev de en blandning av Luthers båda, så att den första delen, Ordet, mer liknade den latinska – särskilt vid större helger – medan den andra delen, Sakramentet, mer följde Tyska mässan. På skolorter förordades latinet. Ofta dubblerade man, så att körens latinska flerstämmiga sats följdes av församlingens motsvarande tyska koral.54Latinet i mässans första del är bakgrunden till den s.k. Lutherska mässan eller ”kortmässan”, en tonsättning av den grekiska respektive latinska texten Kyrie och Gloria endast. Sådana kompositioner gjordes av t.ex. Bach och framfördes i liturgin vid större helger.
Latinska prefationsböner, sekveser, responsorier och cantica
Luther behöll konservativt de gamla prefationsbönerna vid nattvarden på latin med gregorianska melodier för större städer.55 Även de gregorianska liturgiska sångerna rättades och användes. På Luthers uppdrag gav Johann Spangenberg ut en dubbelvolym för både latinska och tyska mässan med versioner på respektive språk för hela kyrkoåret 1545.56
Luther omarbetade andra äldre liturgiska musikinslag. De latinska sekvenserna hade förr vid stora högtider sjungits efter körens gradual som en utveckling. De gjordes nu om till vad som idag uppfattas som säsongsbundna koraler eller psalmer. Dock kunde t.ex. påskens gamla gregorianska Victimae paschali laudes sjungas växelvis med koralen ”I dödens bojor Kristus låg” (Sv.ps.467), vilket i vissa fall motsvarades av en äldre praxis (Sv.ps.464), men som nu utvecklades till ett system.57 För de latinska responsorierna efter textläsningar valde Luther för dem till begravningar nya texter om uppståndelsen, som t.ex. Job 19:15. Som tyska varianter användes särskilda koraler.58 För bibliska cantica (t.ex. Marias lovsång) valdes bland de åtta kyrkotonarterna med sina olika intervaller, efter den karaktär dessa ansågs ha.59
Luthers teologiska musikuppfattning
Martin Luther menade att musiken är en härlig ”Guds gåva”, donum Dei.60 Han betonade att musiken inte är skapad av människor.61 Den finns överallt i skapelsen: ”Från världens begynnelse har den ingjutits och inpräglats i alla varelser, individuellt och kollektivt. Ty ingenting är utan ljud eller harmoni.”62 Den helige Ande ärar musiken när han använder den som medel för att ingjuta sina gåvor i profeterna, som när Elisa kallar fram en harpospelare för att kunna profetera i 2 Kung 3:15, och för att driva ut satan, som David gör genom harpospelet med Saul i 1 Sam 16:2363 I 1 Sam 10:5, 9ff möter Saul profeter med instrument som har kommit i hänryckning.
Luther återkommer ofta till att musiken driver bort djävulen med hans anfäktelser och dystra tankar, inte minst i exempel från sitt eget liv. Husläkaren Ratzeberger berättar om ett tillfälle då ett sällskap kom på besök, alla goda musiker, en av dem Georg Rhau. Man fann att Luther sedan en tid varit inlåst på sitt rum utan att äta eller dricka och utan att svara någon. När ledaren, ämbetsmannen Lucas Edemberger, såg in genom nyckelhålet såg han Luther ligga med ansiktet nedåt på golvet med armarna utsträckta.
Då öppnade han dörren med våld, ruskade om honom och ledde ut honom något tilltufsad, gav honom lite att äta, gjorde honom i ordning, och började [ty. fehet…an] sedan att musicera med sitt sällskap. Doktor Luther återfick gradvis medvetandet, hans svårmod och dysterhet lämnade honom, och inom kort började han sjunga med dem. På så sätt fylldes han av glädje och bad dem ivrigt att besöka honom ofta, särskilt när de ville musicera […], eftersom han trodde att så fort han hörde musik så skulle hans prövningar [tentationes] och svårmod upphöra.64
Luther sätter också musiken näst efter teologin:
Jag tvekar inte att slå fast att förutom teologin så finns det ingen konst som kan sättas på samma nivå som musiken, eftersom förutom teologin den ensam åstadkommer det som annars bara teologin kan göra, nämligen ett lugnt och glatt sinnelag. Tydligt bevis på detta är att djävulen, skaparen av sorgesamma bekymmer och betungande oro, flyr vid ljudet av musik, nästan som han flyr för teologins ord. Detta är orsaken till varför profeterna inte använde någon annan konst än musiken; […] så att de höll teologi och musik nära samman och förkunnade sanningen genom psalmer och sånger.65 [Detta syftar bl.a. på att det är versmått i profetböckerna.]
Detta citat kommer från ett berömt brev som han skrev till den schweizisk-tyske kompositören Ludwig Senfl. Med honom var han personligen bekant och fick tonsättningar av honom. Luther gjorde själv en kort flerstämmig komposition, över samma melodi som en av dem, Non moriar sed vivam, ”Jag skall inte dö utan leva”(Ps. 118:17), som finns bevarad.66 Vissa uppgifter tyder på att han även komponerade flerstämmigt över Dulces exuviae (Didos sista ord, från Vergilius Aeneiden).67
Luthers kärlek till musiken
Han älskade den flerstämmiga renässansmusiken och favoritkompositören var den allmänt berömde Josquin Desprez. Senare i livet analyserar han ett sexstämmigt stycke av Josquin på så sätt att 1) två stämmor som är bundna i ett strikt kanon – alltså imitation – och har text om döden symboliserar lagen, medan 2) de övriga fyra stämmorna som rör sig friare utan kanon och har text om befrielsen från döden betyder evangeliet. – Detta vittnar om att teologen Luther samtidigt var en driven musikteoretiker som förstod musikens uppbyggnad. Luther visste också att kompositionen var av Josquin i stället för ett annat namn som angavs.68
Många vittnesbörd finns om att Luther efter måltiderna brukade plocka fram stämböckerna och sjunga sådana här stycken. Biografen Johann Mathesius berättar bl.a.: ”Doktorn sjöng också under och efter måltiden då och då [ty. bisweilen], ty han var också lutenist. Jag har sjungit med honom.” Även: ”När nu doktor Luther arbetat sig trött och utmattad [ty. hellig] var han glad vid bordet. Då och då [ty. bisweilen] upprättade han en kör [ty. Kantorei].”69
Hovkompositören Johann Walter berättar också att han ofta sjungit med honom:
Jag vet och vittnar sannfärdigt om att den helige gudsmannen, Luther, den tyska nationens profet och apostel, hade en stor lust till musik, i enstämmiga och flerstämmiga [ty. Choral und Figural] sånger. Med honom har jag sjungit många kära timmar och ofta sett hur den dyre mannen blev så munter och glad i anden av att sjunga, att han nästan inte kunde bli trött eller mätt av sjungandet och att tala så härligt om musiken.70
Repertoaren var liturgisk musik. Husläkaren Ratzeberger berättar:
Luther hade för övrigt också bruket att, så snart han hade hållit kvällsmåltid med sina bordskamrater, hämta sina stämböcker från sin skrivkammare och höll med dem, som hade lust till musik, en musikstund. I synnerhet uppskattade när det var en god komposition av en gammal mästare av ett responsorium eller en sång för kyrkoåret och särskilt hade han stor lust till den gregorianska sången och koralen. […] I synnerhet sjöng han gärna med då det var någon sång eller responsorium för kyrkoåret med musik [flerstämmig] komponerad på en gregoriansk sång, och med sina unga söner Martin och Paul brukade han vid bordet efter maten sjunga responsoriet för kyrkoåret […(exempel ges)]. Då sjöng han ofta själv sådana responsorier med sina söner, och i flerstämmig sång [in cantu figurali] sjöng han alt.71
– Att Luther brukade sjunga alt-stämman kan vara intressant att veta för alla counter-tenorer!
En senare vän, koralförfattaren Erasmus Alber, skriver: ”Han var en god musiker och hade också en klar, fin en röst, både för sång och för tal.”72
Luther skrev också en dikt till musiken, Frau Musica.73
Hans mest berömda musikhyllning finns i förordet till tryckaren Georg Rhau’ssamling för kyrkoårets söndagar, Symphoniae iucundae, 1538. Han prisar där just den flerstämmiga körmusiken under renässansen som den främsta av alla:
När lärdom läggs till allt detta och konstnärlig musik som rättar, utvecklar och förädlar den naturliga musiken, då till sist är det möjligt att smaka i förundran – men ändå inte begripa – Guds absoluta och fullkomliga visdom i hans underbara verk musiken. Här är det anmärkningsvärt att en stämma fortsätter att sjunga tenoren [melodistämman i äldre praxis], medan samtidigt många andra stämmor leker runt den, upphöjer och smyckar den i översvallande toner, och liksom leder den fram i en gudomlig ringdans, så att de som rörs det minsta inte vet av något mera enastående i denna världen.74
Luther dog i sin födelsestad Eisleben dit han rest för att medla mellan två furstar. När hans kropp fördes tillbaka och passerade Halle sjöng folket där hans egen koral Aus tiefer Not.75
Ur djupa nöden ropar jag till dig.
Stefan Pehrson
Huvudsaklig litteratur:
Leaver, Robin A., Luther’s Liturgical Music. Principles and Implications, [Lutheran Quarterly Books] William B Eerdmans Publishing Company, Grand Rapids, Michigan / Cambridge, U.K., 2007.
1 Leaver, Robin A., Luther’s Liturgical Music. Principles and Implications, Grand Rapids, Michigan &
Cambridge, 2007.21f.
2 Leaver, 22; exempel, 23f.
3 Leaver, 24f.
4 Leaver, 25f.
5 Leaver, 26.
6 Leaver, 26.
7 Leaver, 31.
8 Leaver, 26.
9 Leaver, 29.
10 Leaver, 29f.
11 Leaver, 31f.
12 Hägglund, Bengt, Teologins historia. En dogmhistorisk översikt, uppl. 5:5. Malmö 1992, 187.
13 Hägglund, Teologins historia, 189.
14 Leaver, 34.Cochlaeus var i Köln lärare till Henricus Glareanus, den världsberömde musikteoretikern.
15 Leaver, 33.
16 Grane, Leif, Vision och verklighet. En bok om Martin Luther. Skellefteå 1994, 156.
17 Luther’s Works [LW] 53, 36f; min övers. från eng., understryk. och kursiv.
18 LW 53, 221.
19 LW 53, 191.
20 Leaver, 199.
21 Leaver, 110-13.
22 Leaver, 280, 300; New Grove 15, 373.
23 LW 53, 191f.
24 New Grove Dictionary of Music and Musicians, 2 uppl., Stanley Sadie (red.), vol.15. New York & London 2001, 741.
25 LW 53, 192.
26 Leaver, 48:
27 LW 53, 193f, 315.
28 Luther’s Works 53, 313, 315. Se citat i senare kapitel.
29 Leaver, 95, tyska; 588 not 125. Luther’s Works 53, 315f.
30 Luther’s Works 53, 316. Min kursiv. Jfr Leaver, Luther’s Liturgical Music,37; början av tyskan, 361 not 128.
31 LW 53, 193f. Om Strassburg även Leaver, 28. Böckerna anger olika namn som upphovsmän för särtraditionen.
32 New Grove 15, 740.
33 Leaver, 37.
34 Grane, Leif, Vision och verklighet, 233.
35 Leaver, 38f.
36 Leaver, 48, 257; New Grove, ”Rhau”, 255. I Leipzig 1518-20; undervisade även i musikteori på universitetet.
37 New Grove, ”Rhau”, 255; Leaver, 28. Rhau hade jobbat i tryckeri redan 1514-18 i Wittenberg.
38 Leaver, 62f, tyska 371f. Luther’s Works 53, 54.
39 LW 53, 61-3; Leaver, 293f; tyska, 445 not 1, 2.
40 LW 53, 69-71.
41 LW 53, 72.
42 New Grove 15, 370.
43 LW 53, 72-8; även 84-9.
44 Leaver, 181. Citat från Walter.
45 New Grove 15, 366, 372; min övers. från eng.
46 Leaver, 181-5. Leaver introducerar här en ny analys att Kristus och övriga har olika kyrkotonarter. Även 192.
47 Leaver, 180, 182,192; LW 53, 80f.
48 Leaver, 182f, 192. S. 182: ”Luther therefore signaled this theological unity by assigning the two parts of the liturgy to the same melodic form” (min kursivering).
49 Leaver, 186-8.
50 LW 53, 78.
51 LW 53, 82f.
52 LW 53, 58; min övers. från eng.
53 LW 53, 60.
54 New Grove 15, 371.
55 Leaver, 193.
56 Leaver, 214-21. På Luthers uppdrag, 214f.
57 Leaver, 229f.
58 Leaver, 233-5.
59 Leaver, 262-4. Kyrkotonarternas karaktärer utreddes av organisten Hermann Finck i Practica Musica, tr. 1556.
60 Leaver, Luther’s Liturgical Music, 70, 86 redovisar sju ställen hos Luther. Ett är förordet till tryckaren Georg Rhau’s Symphoniae iucundae 1538, 52 liturgiska motetter för kyrkoåret. Luther’s Works 53, 321 (ss 321-4 här).
61 Leaver, 70.
62 Luther’s Works 53, 322.
63 Luther’s Works 53, 323.
64 Leaver, 45, tyska, 364f not 162.
65 Luther’s Works 49, 428. Till Senfl från slottet Coburg under Augsburgska mötet 1530. Leaver, 65, 93, 94.
66 Leaver, 58-60; Luther’s Works 53, 337-41, med noter.
67 Leaver, 57.
68 Leaver, 54-6; 103. Bordssamtalen WA TR nr. 4316 (år 1538).
69 Leaver, 46; tyska, 365 noter 166-7.
70 Leaver, 46; tyska, 336, appendix 4.
71 Leaver, 47; sjöng alt, även s 102.
72 Leaver, 47, 102.
73 Leaver, 73-81; Luther’s Works 53, 319f.
74 Luther’s Works 53, 324. Rhau 1538, se not ovan. Min kursivering.
75 Leaver, 64.