Till förstasidan




SJÄLVMORD OCH SJÄLVMORDSPREVENTION I DET TIDIGMODERNA SVERIGE
Av Yvonne Maria Werner
9 nov 1999



När man vandrar på en svensk kyrkogård lägger man märke till att gravskicket genomgått en grundläggande förändring under de senaste 30 åren. De stora gravplatserna med sina ofta monumentala gravstenar blir alltmer sällsynta ju närmare vi kommer vår egen tid samtidigt som de små tätt invid varandra liggande urngravarna blir allt fler. På de flesta kyrkogårdarna finns också minneslundar. Här vilar askan av alla dem som valt att begravas anonymt utan gravsten och namninskription. Läser man tidningarnas dödsannonser blir man varse att det stora flertalet begravningar sker "i stillhet", d.v.s. i kretsen av de närmast anhöriga. Förändringen i gravskick speglar ett förändrat förhållningssätt till död och begravning. För inte så länge sedan var begravning i stillhet ett straff, som drabbade avrättade brottslingar och självmördare. Vad gäller bränningen av kroppen var detta fram till 1734 års lag ett straff som drabbade självmördare. Med detta markerade samhället sin avsky och sitt avståndstagande från det brott som självmordet ansågs utgöra. Det var först med 1908 års lag om borgerlig begravning som det blev tillåtet att ge människor som dött för egen hand en "hederlig begravning". För avrättade brottslingar förblev de restriktiva bestämmelserna i kraft ända fram till 1951, trots att dödsstraffet avskaffats 1921 och ingen avrättning verkställts sedan 1910. Självmorden har emellertid fortsatt att utgöra ett problem. Men medan självmord idag främst uppfattas som ett symptom på ohälsa i medicinsk och social mening och därmed som en angelägenhet för läkare, psykologer och sociologer, betraktades de i äldre tider som en brottslig handling och samtidigt som en svår synd, vilket markerades genom den nesliga begravningsformen. Även i dagens samhälle tillmäts begravningsformen stor betydelse. Men nu är det den enskilde som bestämmer begravningssättet och begravningen har mist sin tidigare eskatologiska innebörd. För 300 år sedan var den däremot en fast integrerad del i en religiöst präglad samhällssyn med evighetsperspektiv.

Synen på självmord har med andra ord successivt förändrats under de senaste trehundra åren. Men ämnet är fortfarande känsligt, ja närmast tabubelagt. De samhälleliga straff som tidigare drabbade självmördare har tagits bort. Men många av de negativa attityderna till fenomenet som sådant finns kvar. Självmord innebär mänsklig tragik och ett hårt slag för de efterlevande. Åsikten att en levnadstrött människa skulle ha rätt och därmed också möjlighet att utan ingripande från samhällets sida ta sitt liv är det mycket få som ställer sig bakom. Här spelar den kristna kulturtraditionen en avgörande roll. Självmordsproblematiken har på senare tid ägnats stor uppmärksamhet inom forskningen, även den humanistisk forskningen. Själv har jag deltagit i ett forskningsprojekt om självmord i ett historiskt perspektiv på Historiska institutionen i Lund tillsammans med professor Birgitta Odén och läkaren och doktoranden Bodil Persson.

Under medeltiden låg reglerna för begravning helt under kyrklig rätt, understödd av världslig lagstiftning. Den med kristna ceremonier invigda kyrkogården var förbehållen döpta och fullvärdiga medlemmar av den kristna gemenskapen. Personer som genom sina handlingar ådragit sig exkommunikation kunde därför inte begravas på kyrkogården. Dödsdömda som inte före avrättningen ångrat och bekänt sitt brott kunde alltså inte få någon kyrklig begravning, vilket däremot var fallet med botfärdiga brottslingar. Genom bikten och avlösningen återupptogs ju den botfärdige i kyrkans gemenskap och därmed upphävdes också exkommunikationen. Inte heller självmördare fick begravas på kyrkogård. Men detta gällde bara om det kunde bevisas att personen ifråga varit vid sina sinnen och med berått mod tagit sitt liv. I annat fall kunde begravning på kyrkogård tillåtas. Enligt kyrkofadern Augustinus var döden för egen hand den värsta form av överträdelse mot det femte budets förbud mot att döda som en människa kunde begå, och från 300-talet och framåt stadgade en rad kyrkliga koncilier förlust av kristen begravning för den som tagit sitt liv. Detta gällde emellertid bara om det kunde bevisas att vederbörande varit vid sina sinnen och med fri vilja tagit sitt liv. I annat fall kunde begravning på kyrkogård medges. Till skillnad från många andra länder inskränkte sig bestraffningen i Sverige till självmördarens person medan hans eller hennes egendom lämnades orörd. I England, Frankrike, Tyskland och Danmark kunde en fällande dom i vissa fall leda till att självmördarens egendom drogs in till staten och att de efterlevande tvingades gå från hem och hus. Men före reformationstidevarvet tycks denna stränga bestämmelse mycket sällan ha tillämpats fullt ut.

I Sverige reglerades frågan om självmördares begravning länge uteslutande av kanonisk och kyrklig lag. Med Kristoffers landslag från 1442, som i början av 1600-talet kom att gälla för hela det svenska riket, infördes den kanoniska lagens straffbestämmelser i den civila rikslagstiftningen. Begravning på kyrkogård förbjuds uttryckligen. Vidare stadgas att uppenbara självmördare – eller självspillingar som de kallades med tidens språkbruk – skulle föras till skogs av bödeln och brännas på bål. Detta stadgande upprepas i 1734 års lag men med den skillnaden, att kroppen inte skulle brännas utan grävas ner. Om det fanns förmildrande omständigheter gällde liksom tidigare regeln att kroppen fick hanteras av "ärligt folk" och begravas avsides på kyrkogården. Men vid dessa begravningar fick inga klockringningar, likpredikningar eller andra ceremonier förekomma. Begravningen skulle ske "i stillhet".

Med reformationen underkastades det religiösa livet en omfattande förändringsprocess, vilken bl.a. tog sig uttryck i en avsakralisering av vissa delar av det kristna livet. Så miste, för att nu nämna några exempel, äktenskapet och prästämbetet sin tidigare sakrala karaktär och sakramentalierna, de kyrkliga välsignelsehandlingar som följt människor från vaggan till graven, försvann. Men vad gällde kyrkogården kom det gamla synsättet länge att leva kvar. Kyrkogården uppfattades också i fortsättningen som en "invigd" plats, trots att vigningsceremonierna från reformatoriskt utgångspunkt saknade all mening, och frågan om ceremonierna vid begravningarna fortsatte länge att tillmätas stor betydelse. Här fanns ett tydligt glapp mellan kyrklig förkunnelse och folkliga föreställningar. I de breda folklagren levde många katolska läror kvar. Enligt katolsk uppfattning spelade – och spelar – själamässan, förbönerna och därmed också, om än mera indirekt, de kyrkliga begravningsceremonierna en viss roll för den avlidnes salighet. Genom dessa handlingar kunde man nämligen bidra till att lindra och förkorta tiden i skärselden.

Reformatorerna tog avstånd från tanken på skärselden och avvisade föreställningen att den dödes själ skulle leva vidare utanför kroppen. Detta stämplades som papistisk irrlära och fördömdes tillika med all kult av heliga personer, platser och föremål. Döden var att likna vid en sömn, menade Martin Luther. Först på den yttersta dagen skulle de döda uppväckas. Men avgörandet låg helt i Guds hand och var uteslutande beroende av den dödes personliga gudsförhållande i livstiden. Kyrkans handlande saknade alltså all betydelse för den döde. Begravningsriterna fick därmed en ny funktion. Det var inte längre tanken på den dödes salighet som skulle stå i centrum utan trösten och uppbyggelsen för de efterlevande, som skulle stärkas i sin tro på de dödas uppståndelse och manas till ett gudfruktigt leverne. I själamässans ställe trädde likpredikan, vilken tillsammans med klockringningarna kom att utgöra kärnan i den rika begravningskultur som successivt utvecklades och som nådde en höjdpunkt under 1600-talet. Dödens ständiga närvaro satte sin prägel på religionsutövningen och förstärkte det eskatologiska perspektivet.

Under 1600-talet genomfördes en skärpning av straffrätten. Det främsta uttrycket för denna straffskärpning var det appendix som fogats till 1608 års edition av landslagen och som innebar att mosaisk lag under beteckningen Guds lag infördes som straffrättsnorm. Grövre brott mot tio Guds bud skulle därmed i princip straffas med döden. Men genom att många av dessa brottmål skulle underställas hovrätternas prövning fick skärpningen av straffrätten inget genomslag i praxis. Hovrätterna kom nämligen i stor utsträckning att mildra de stränga straffen. Man skulle kunna beskriva förfarandet så att de lägre domstolarna dömde enligt lagens bokstav medan hovrätterna korrigerade domarna i enlighet med vad som ansågs "rätt och billigt", d.v.s. med utgångspunkt från det rådande rättsmedvetandet. Av de dödsdomar som utdömdes kom det stora flertalet att upphävas och ersättas med lindrigare straff.

Här inställer sig frågan om denna praxis även gjorde sig gällande ifråga om gravrätten, d.v.s. om man också på detta område lät "nåd gå före rätt". Genom 1686 års kyrkolag stadgades uttryckligen att självmordsmålen skulle avgöras av de världsliga domstolarna. I kyrkolagen föreskrevs nämligen, att prästerna inte skulle förhasta sig med begravningen av dem som "fört ett ogudaktigt liv eller dött i grova synder" utan överlåta åt den världsliga rätten att rannsaka och döma hur begravningen skulle ske. Från början av 1680-talet och fram till 1719 kom självmordsfallen att remitterats till hovrätterna för slutgiltig dom. Därmed blev det hovrätterna och inte som tidigare underrätterna och konsistorierna som skulle avgöra hur självmördare och andra personer "som dött i grova synder" skulle begravas.

Hur förhöll sig då den dömande överheten i vårt land till självmorden vid denna tid? Kom man liksom ifråga om andra med stränga straff belagda brott att låta "nåd gå före rätt" och så långt möjligt mildra lagens stränga straffbestämmelser? Eller drev man kanske en konsekvent hård linje i fråga om bestraffningen av självmord? Och hur betraktade vanligt folk dessa ting? Jag skall här försöka ge svar på dessa frågor utifrån de resultat som jag fått fram utifrån en genomgång av de runt 600 självmordsfall, som behandlats i Göta hovrätt under perioden 1690 till 1718. Materialet speglar domarnas värderingar, men det ger genom sina referat av vittnesmålen också besked om folkliga föreställningar och synsätt.

Kyrkogården var en "ärans plats", förbehållen ärbara medlemmar av den kristna gemenskapen. Även ifråga om ilandflutna eller upphittade lik av okända personer anställdes därför ingående rannsakningar innan begravning kunde ske. Från teologisk utgångspunkt – och på den punkten råder enighet mellan de olika huvudriktningarna inom kristenheten – har begravningssättet och begravningsplatsen ingen betydelse för människans bestämning efter döden. Den nesliga begravningen utgjorde en markering och en varning. Hur angelägna människor var att deras döda anhöriga fick en kristen begravning visade sig inte minst i samband med pesten i början av 1700-talet. Då myndigheterna påbjöd att pestsmittade lik inte fick begravas på kyrkogårdarna ledde detta på många håll till oroligheter på gränsen till uppror. Det hände inte så sällan att folk helt enkelt smugglade in sina döda på kyrkogårdarna. Enligt samtida rapporter betraktade folket döden som ett mindre ont än förlusten av en kyrklig begravning på kyrkogården. I den folkliga föreställningen var den kyrkliga begravningen ett oundgängligt villkor för själens salighet. Prästernas försök att upplysa sina församlingsbor om att så inte var fallet hjälpte här föga. Samtidigt var man emellertid mycket angelägen om att kyrkogården inte vanhelgades genom att ovärdiga personer begravdes där. Också sådana fall framkallade folkliga protester och krav på att liket ifråga skulle grävas upp och förpassas från kyrkogården. Det var ofta just begravda självmördare som gav upphov till sådana reaktioner från folkets sida. Sverige skilde sig här inte från andra europeiska länder vid denna tid. Här spelade djupt rotade förkristna föreställningar om gengångare och osaliga andar en inte oväsentlig roll. På vissa håll förekom bruket att köra en påle igenom liket på döda självmördare. Kanske är det denna sed som ligger bakom ordet jordfästning.

Självmordsmålen har i registren till Göta hovrätts domböcker införts under rubriken Sielfspillings Måhl och andra Olyckeliga Dödsfall. Det var alltså inte bara förmodade och verkliga självmord som registrerats utan också rena olyckfall, som exempelvis dödsfall i samband med slagsmål och fylleri, olyckor i arbete och uppenbara drunkningsolyckor. Att dessa mål sammanförts med självmorden beror på att det även här krävdes ett domstolsutslag om begravningen. Många av målen är utifrån vår tids bedömningskriterier inte alls självmord utan snarare olyckor. Men vid denna tid använde man sig av andra kriterier och man ville dessutom vara säker på att ingen "ovärdig" hamnade på kyrkogården. Att en person som dött till följd av fylleri eller slagsmål skulle få en kristen begravning eller ens bli begravd på kyrkogården var ingen självklarhet. Snarare tvärtom. I materialet finns en rad exempel på att människor som dött i fylla och slagsmål förvägrats kristen begravning. Man kan här se en reminiscens av den kanoniska lagens förbud mot kyrklig begravning för den som dog i samband med tornerspel, vilket motiverades med att personen i fråga frivilligt och utan giltig anledning utsatt sig för livsfara och därmed var en potentiell självmördare.

Vad var det då för människor som tog sitt liv vid denna tid? Och vilka var orsakerna? I det material som jag gått igenom är i stort sett alla samhällsklasser och åldersgrupper representerade. Nästan 2/3 av fallen gäller män. En jämförelse med modern självmordsstatistik visar att det även i våra dagar är betydligt fler män än kvinnor som tar sitt liv. Bland självmordsförsöken dominerar kvinnorna. Även detta överensstämmer med modern självmordsstatistik. Andelen äldre över 60 år uppgår till runt 13%. Något överraskande finner man också barn bland dessa självmördarna. Självmord förekom alltså bland alla skikt i samhället. Man återfinner här bönder, torpare, husmän och deras hustrur, änkor och änklingar, pigor och drängar, hantverkare, fiskare och herdar, tiggare och inhyseshjon, fogdar, nämndemän och rättare, borgare och borgarhustrur, studenter och arbetare, kyrkoherdar, kaplaner och klockare, soldater, officerare, även adliga officerare samt – och här gör sig kriget märkbart – utländska krigsfångar. I det stora flertalet fall rör det sig om bönder, bondhustrur, tjänstefolk av båda könen samt soldater. Det finns inget som tyder på att hovrätten i sin rättskipning i självmordsfall låtit sig ledas av hänsyn till social ställning. Karl XII inskärpte principen om allas likhet inför lagen. I fråga om självmordmålen tycks denna princip faktiskt ha vunnit genomslag.

Det var alltså hovrätterna som hade att fälla en slutgiltig dom om självmördares begravning. Domen kunde utfalla på fem sätt: kristlig begravning, begravning i stillhet, d.v.s. utan kyrkliga ceremonier avsides på kyrkogården, begravning av bödeln i skogen eller på galgbacken samt bränning på bål. Vid begravning utom kyrkogård nedgrävdes liket antingen i skogen eller, vilket innebar en markering från domstolens sida, på galgbacken. I de självmordsmål som jag undersökt tillämpades lagen i dess stränghet enbart i cirka 30% av fallen, medan 22% fick en kristlig begravning. En jämförelse över tid visar, att begravning utom kyrkogård kom att utdömas alltmera sällan. Samtidigt blev bålstraffet allt sällsyntare för att slutligen helt försvinna. 1709 bekräftade hovrätten för sista gången en dom om bränning av en självmördare. Det rörde sig här om en man från Öland som slagit ihjäl sin tvåårige son och som, då han insett att han inte hade någon möjlighet att komma undan straff, hängt sig i en väderkvarn.

Jag skall nu ge några exempel på självmordsfall från denna tid och hur de bedömts i Göta hovrätt:

På nyårsdagen 1700 hängde sig ryttarhustrun Elin Jonsdotter från Västergötland i en lada. Hon hade varit ensam hemma med sina småbarn vid tillfället. Orsaken till hennes självmord var uppenbarligen förtvivlat om familjens försörjning, vilken ökat då hon fått veta att det var på tal att hennes man inom kort skulle rycka ut i fält. I referatet av rannsakningen får man veta att hon under julhelgen inte kunnat gå till kyrkan eftersom hon saknade skor. Med kännedom om den centrala betydelse som gudstjänstgemenskapen hade för den sociala gemenskapen är det lätt att förstå vilken känsla av "utanförskap" det måste ha medfört för Elin att inte kunna delta i julhelgens gudstjänster. Men fattigdom och andra sociala skäl räknades inte som någon förmildrande omständighet och Elins döda kropp dömdes att föras till skogs av skarprättaren. Här har vi ett klart fall av självmord begånget med berått mod. Detsamma gäller den 36-åriga torparhustrun Kirstin Gudsmundsdotter från Östergötland, som dränkte sig 1709. Kirstin hade tagit sitt liv i sin förtvivlan över att inte ha någonstans att ta vägen. Hon hade blivit förskjuten av sin man efter att ha blivit tagen på bar gärning med att slakta en stulen bock. Den hade hon tagit från en soldathustru i bygden. Saken förvärrades av att hon sedan tidigare var beryktad för snatteri. Såväl till sin mor som till flera andra personer hade hon sagt att hon ämnade ta sitt liv.

Var det fattigdomen som drev henne att ta sitt liv? Det var säkert en bidragande orsak. Men den sociala skammen var säkert en minst lika viktig faktor. Genom sina tjuvnadsbrott hade hon överträtt en allmänt accepterad norm och därmed ställt sig utanför den sociala gemenskapen. Att göra sig kvitt ryktet att vara en "tjuvkona" var nog i det närmaste omöjligt i 1600-talets "täta" samhälle, där äran och hedern spelade en så central roll.

Men oro för försörjningen var en nog så viktig orsak till självmorden, inte minst bland männen. Hösten 1708 hängde sig den 50-årige bonden Nils Persson från Västergötland i ett ödehus. Han hade just kommit hem från Skänninge marknad, där han inhandlat en ko men själv inte fått sälja något. Dessutom hade han måst sätta sig i skuld för att kunna köpa säd. Enligt hustruns, barnens och grannarnas berättelse hade han varit mycket betryckt över de svåra tiderna och sagt sig vilja dö. Ja, han hade rent av talat om att be häradsfogden i Vadstena att få bli insatt på slottet för att dö där. Tidigare hade han ofta gått i kyrkan, men efter pingst hade detta skett alltmera sällan och sedan den tiden hade han ej heller begått nattvarden.

För den 46-årige gifte bonden Sven Jönsson från Småland var det en annan typ av bekymmer som lett till självmord. Han sköt sig våren 1703, då det uppenbarats att han för två år sedan haft ett förhållande med en båtsmanshustru och fått barn med henne. Barnet hade han låtit döpa som sitt eget, d.v.s. som om det vore fött av hans lagvigda hustru, för att dölja sitt äktenskapsbrott. Hur saken till slut uppdagades, framgår inte av hovrättens material. Hovrätten dömde till begravning utom kyrkogård. Sven hade, menade man, med uppsåt tagit sitt liv för att slippa undergå det över honom hängande "verkliga straffet". Vad gällde båtsmanshustrun såg hovrätten – även om man, av formuleringen att döma, nog gärna skulle ha velat mildra straffet – ingen annan råd än att bekräfta häradsrättens dödsdom. Här rörde det sig ju om ett kvalificerat fall av äktenskapsbrott, s.k. dubbelt hor.

Ibland var det familjekonflikter som låg bakom självmordet. Så var fallet med hustru Märta Larsdotter, som dränkte sig sommaren 1713. Enligt vittnena hade Märta legat i ständig träta med sin svärmor, som hon och hennes make delade hushåll med. Hon hade också beklagat sig över att hennes make höll mer av sin mor än av henne och vid flera tillfällen sagt, att hon hellre ville dränka sig än att leva under sådana förhållanden. Med en grannes hjälp hade det lyckats att åstadkomma en tillfällig försoning mellan Märta och hennes svärmor, och svärmodern hade till slut gått med på bodelning, så att sonen och hans familj skulle ha sitt för sig. Men Märta hade inte nöjt sig med detta löfte utan velat föra saken inför rätta, vilket hon dock inte lyckats med, eftersom ingen velat ställa upp som vittne. Häradsrätten dömde här till begravning utom kyrkogård. Men hovrätten ändrade domen till begravning i stillhet på kyrkogården. Man kunde inte, menade man, utan vidare utgå ifrån att Märta varit vid sina sinnen då hon tog sitt liv.

1697 störtade sig en torparhustru i en brunn i sin desperation över att kyrkoherden och rättstjänarna i bygden sökt tvinga henne och hennes man att bekänna en stöld som begåtts hos kyrkoherden. Enligt vittnena hade hon varit vid sitt fulla förstånd. Hovrätten utgick därför ifrån att det var fråga om ett uppsåtligt självmord och dömde till begravning utom kyrkogård. Samtidigt gav man emellertid befallning om rannsakning angående den – som det heter i protokollet – "tortur" som den döda och hennes man utsatts för. Ett sådant egenmäktigt förfarande betecknades som oförsvarligt och i strid med "lag och billighet". Även galenskap kunde rädda undan neslig begravning. Så var fallet med en fattig torpare som hängt sig 1717. Hovrätten framhöll här att mannen varit svagsint och alltid betraktats som "en stålle".

Att hög ålder inte betraktades som en förmildrande omständighet visar fallet med den gamle tiggargubben Bengt Gunnarsson från Blekinge. Han dränkte sig 1718 i en sjö, efter att först ha talat om för kyrkoherden i bygden att han ämnade ta sitt liv. Orsaken var att han blivit bestulen men inte lyckats väcka åtal mot de båda båtsmän som han menade låg bakom stölden. Då kyrkoherden varnat honom och inskärpt att han genom en sådan handling skulle sätta sin själs salighet på spel, lär Bengt ha svarat att Gud nog skulle förbarma sig över honom och att straffet i stället skulle komma över dem som tagit hans sista ägodelar. Här har vi ett intressant exempel på en självständig reflexion över den gudomliga rättvisan. Hovrätten dömde att kroppen skulle tas om hand av bödeln. Den gav emellertid samtidigt befallning om att de båda båtsmännen skulle uppspåras och åtalas.

Självmordsmålen ger upplysning om många sorgliga levnadsöden och mänskliga tragedier. Här får vi en inblick i tidens sociala missförhållanden men också i de åtgärder som vidtogs för att råda bot på dem. Det förekommer flera fall där pigor tagit sitt liv i sin förtvivlan över dålig behandling och där hovrätten inte bara upphävt underrättens dom om begravning utom kyrkogård utan också gett order om rannsakning om deras arbetsförhållande. Så var fallet med en 28-årig piga från Skåne som sommaren 1700 hittats död i en å. Hennes kropp var, som det hette, "mycket illa hanterad". Enligt vittnenas utsaga hade hon alltid uppfört sig väl men blivit illa behandlad av sitt husbondsfolk. Hovrätten dömde att pigan skulle få en kristlig begravning och befallde samtidigt att hennes forne husbonde och matmor skulle ställas till svars och dömas för att ha vållat hennes död.

Det kanske mest dramatiska fallet av detta slag rörde bonden Anders Persson från Småland, som efter det att han blivit uttagen till soldat och varit till inskrivning i Jönköping tagit sitt liv 1716. I sin oro över vad som skulle hända med hans hustrun då han rykte ut i fält hade han blivit alltmer "galen" och i sitt ursinne slängt först inskrivningsordern och sedan allt han kunde komma åt på elden. Då folk slutligen kom till undsättning hade han slagit ihjäl sin hustru. Strax därefter tog han sitt eget liv. Enligt alla vittnens enstämmiga vittnesmål hade Anders dittills alltid levat stilla och gudfruktigt. Han hade varit mycket fäst vid sin hustru. Hovrätten dömde här – med hänvisning till att gärningen begåtts i ett tillstånd av sinnesförvirring – till begravning i stillhet på kyrkogården.

Den perioden som jag har undersökt präglades av epidemier, krig och farsoter. Många självmord och självmordsliknande dödsfall berodde utan tvivel på dessa svårigheter. Sjukdomar av olika slag har spelat en stor roll som självmordsfaktor, och den har i de flesta fall av hovrätten betraktas som en förmildrande omständighet som räddat den döde undan den nesliga bödelsbegravningen. Under de år som epidemierna härjade ökade antalet självmordmål. Denna utveckling ledde till att hovrättens straffutmätning för självmord successivt mildrades. Man har här tillämpat Olaus Petris domarregel att hellre fria än fälla och samtidigt ställt allt högre krav på bevisningen.

Orsakerna till självmorden var skiftande. Även om sjukdom och olyckor hela tiden dominerade, spelade även existentiella och materiella faktorer en betydande roll. Man finner här allt från livsleda, skam, förtvivlan och ångest till sviken kärlek, ensamhet och materiellt elände. Här är skillnaden i förhållande till modern tid inte så stor. Då som nu var avvikelse från och konflikt de rådande normerna ett skäl att ta sitt liv, liksom också svikna förhoppningar och motgångar. Gränserna förskjuts, men grundvillkoren för att människor skall kunna och vilja leva är och förblir desamma. Vad som har förändrats är inställningen till döden och därmed också till självmordet. I äldre tider fördömdes självmord därför att det ansågs hota den enskildes salighet, för vilket samhället menade sig ha ett visst ansvar. Begravningsformen var här en viktig markering. Lagstiftningen var insatt i ett religiöst sammanhang och den kristna religionen var det fundament på vilket rätt och moral vilade. I dag respekteras den enskildes rätt att ta sitt liv och rätten till en anständig begravning uppfattas som en självklar mänsklig rättighet. Men samtidigt markerar samhället sitt avståndstagande genom att satsa pengar och resurser på prevention. Det teocentriska perspektivet har ersatts med ett antroprocentriskt men grundbudskapet är fortfarande detsamma – samhället kan och vill inte acceptera att människor tar sitt liv. Här mer än på kanske något annat område visar sig kulturarvets och den religiösa traditionens betydelse för grundläggande normer och värderingar i ett samhälle.

Vad kan man då lära av att studera självmord- och självmordsprevention i ett historiskt perspektiv? Och vilken relevans har sådana studier för dagens självmordsprevention? Det historiska perspektivet kan bidra till att öka medvetenheten om självmordet som en ständigt föränderlig social konstruktion. Inte bara attityderna till självmord utan också definitionen av fenomenet som sådant förändras över tid. Genom ett historiskt perspektiv tydliggörs de grundläggande värderingarnas betydelse för samhällets hantering av självmordsproblematiken. I samhällen med en kristen idétradition har självmord alltid bedömts – och bedöms fortfarande – som något i sig ont som måste förebyggas och förhindras. Men de preventiva åtgärder som vidtagits har haft olika karaktär under olika tider. I tidigmodern tid hade domstolarnas rannsakningar och offentliga rättegångar om självmord liksom också den nesliga begravningen av uppenbara självmördare en preventiv funktion. Detsamma gällde kyrkans fördömande av självmordet i förkunnelse och handling men också den själavård som presumtiva självmördare blev föremål för. Prästerna försökte här få de självmordsbenägna att inse det förkastliga i att ta sitt liv och mana dem att besinna sitt ansvar. Vidare brukade hela församlingen ställa upp och be för personen ifråga i samband med söndagens gudstjänst. Detta kan betraktas som en manifestering av ett kollektivt ansvar för medmänniskornas liv och leverne och för deras eviga salighet. I dagens postkristna samhälle saknas det eskatologiska perspektivet men den kristna idétraditionens budskap om plikten att hjälpa människor för vilka livet blivit en börda lever kvar. Men denna plikt är inte längre självklar och den saknar det kristna samhällets fasta motivering. Bortsett från de ekonomiska synpunkterna, finns det idag inget riktigt övertygande argument för varför samhället bör inskrida för att förhindra en livsled människa att ta sitt liv. Det är därför, menar jag, viktigt att läkare, vårdpersonal och andra som arbetar med människor som försökt ta sitt liv får kunskap om självmordspreventionens kristna bakgrund och skiftande tillämpning genom tiderna.

 

Referenser

Denna uppsats bygger i huvudsak på reslutat som finns redovisade B Odén, B Persson och Y M Werner, Den frivilliga döden. Samhällets hantering av självmord i historiskt perspektiv. Stockholm 1998.

Övrig litteratur om självmord i ett historiskt perspektiv

Bayet, A., Le suicide et la morale. Paris 1922.

Fenger, O., Selvmord i kultur- och retshistorisk belysning. Stockholm 1984.

Jansson, A., From Swords to Sorrow. Homicide and Suicide in Early Modern Stockholm. Stockholm 1998.

Jarrick, A., Kärlekens makt och tårar. En evig historia. Stockholm 1997.

Lindén, P. A., "Självmord": Självmord i Sverige 1750-1970. En epidemiologisk översikt. Stockholm 1993.

MacDonald, M., Murphy, T.R., Sleepless Souls. Suicide in Early Modern England. Oxford 1990 (bokens text har författats av MacDonald).

Midelfort, H. C. E., "Selbstmord im Urteil von Reformation und Gegenreformation": Die katholische Konfessionalisierung. Wissenschaftliches Symposium der Gesellschaft zur Herausgabe des Corpus Catholicorum und des Vereins für Reformationsgeschichte. Ed. W Reinhard/H Schilling. Heidelberg 1995.

Minois, G., Histoire du suicide. La société occidentale face à la mort volontaire. Fayard 1995;

Murray, A., Suicide in the Middle Ages. Vol I: The Violent against themselves . Oxford 1998.

Odén, B., Leda vid livet. Fyra mikrohistoriska essäer. Lund 1998.

Odén, B., "Äldre som riskgrupp": Självmord som språk. Red J Beskow, B E Eriksson. Stockholm 1999.

Ohlander,, A.-S., Kärlek, död och frihet. Historiska uppsatser om människovärde och livsvillkor i Sverige. Stockholm 1986.

Schär, M., Seelennöte der Untertanen. Selbstmord, Melancholie und Religion im alten Zürich, 1500-1800. Zürich 1985.

Söderberg, J., Civilisering, marknad och våld i Sverige 1750-1870. En regional analys. Stockholm 1993.

Thunander, R., "Trappan i Svenarum. Om självspillingar och deras begravning": Rig 1996:1.

Trauer, Verzweiflung und Anfechtung. Selbstmord und Selbstmordversuche in mittelalterlichen und Frühneuzeitlichen Gesellschaften. Ed. G. Signori. Tübingen 1994.