Till förstasidan
NOA - rättfärdighetens förkunnare
Av Martin Wihlborg
5 febr 2006



Det finns idag ute i samhället i huvudsak två uppfattningar om Noa, den man från forntiden som Bibeln berättar om. Den första den grova uppfattningen är den som skapades av Carl-Mikael Bellmans och hans sång om Gubben Noak som en smått löjlig man som hade svårt med spriten. Som barn minns jag hur man kunde sjunga ett stort antal varianter på Gubben Noak, där många urartade till att bli rena dryckesvisor. Den andra uppfattningen om Noa, den lite finare, upptäcker man ofta i religiös litteratur och även i sk kristen litteratur. Den hävdar att Noa tillhör myten eller gudasagan. Ett exempel på detta är Befrielsen, Stora boken om kristen tro en bok som utgavs av Svenska kyrkan 1993. Där står det bla att "berättelsen om syndafloden beskriver inte en tillfällig katastrof i en fjärran urtid". Jag hävdar att båda dessa uppfattningar både den grova och den fina är missuppfattningar. Jag vill istället hävda en tredje uppfattning nämligen Bibelns uppfattning. Visst hävdar även Bibeln att Noa hade sina svagheter men Bibeln framställer honom som en märklig man en man som höjde sig över alla andra i sin samtid och över de allra flesta andra genom hela historien. Och jag tror verkligen att syndafloden, som Bibeln berättar den, har ägt rum som en historisk händelse och att Noa är en människa som verkligen har levat och som vi känner till genom Bibeln. Ett viktigt skäl för att Bibeln berättar om denne märklige och som också är skälet till att jag håller detta föredrag idag är att Noa och hans samtid har så mycket att lära oss idag.

Noa är en av Bibelns första personer. Han beskrivs framförallt i Bibelns första bok, 1 Mosebok eller Genesis kapitlen 6-9. 1: Mos är uppbyggd på ett sätt som framgår av Svenska Folkbibeln. Den börjar med världens skapelse som kan ses som en inledning till hela Bibeln. Detta första avsnitt består av hela 1:a kapitlet och de tre första versarna i 2:a kapitlet. Sedan börjar Mose att berätta om det som kallas för "himlens och jordens fortsatta historia". Detta avsnitt fortsätter tom 4:e kapitlet. Därefter kommer Adams fortsatta historia. Avsnittet 6:9 tom 9:e kapitlet är Noas fortsatta historia och det är det som skall bli vår text nu. I 10:e kapitlet börjar avsnittet "Noas söners fortsatta historia" osv. 1 Mos innehåller på så sätt 10 avsnitt där det 10:e börjar med kapitel 37 och behandlar "Jakobs fortsatta histora".

Men jag tänkte börja redan med de första versarna i det 6:e kapitlet eftersom detta är en nödvändig förutsättning för att förstå syndafloden och Noas historia. Det står här i Gen 6:1 att Guds söner såg hur människornas döttrar var vackra och därför tog dem till sina hustrur och fick barn med dem. I modern teologi och också i gammal judisk uppfattning brukar man säga att Bibeln här med Guds söner menar änglar. Ett exempel från det jag kallar modern teologi kan man finna redan i ordförklaringen bak i 1917 års Bibel. Vi känner till liknande uppfattningar bla från den grekiska gudasagan och även från den fornnordiska mytologin. Frågan blir då talar Bibeln här på samma sätt som människotillverkade religioner om förbindelser mellan gudar eller andra himmelska väsen och människor? Mer konservativa teologer har oftast en annan tolkning. Tex Martin Luther som i sin Genesiskommentar kallar detta för löjliga idéer och omöjligt att det skulle kunna ske äktenskap mellan gudar och människor. Istället menar Luther att Guds söner är en beteckning på de troende de som kallar Gud sin fader och därför med rätta kan kallas Guds barn. Enligt Luther skall uttrycket Guds söner här syfta på dem som utgjorde det sanna gudsfolket nämligen Sets arvingar. Mot dessa stod Kains arvingar vilka var de som hade vänt Gud ryggen och i vår text kallas människors döttrar. Det finns ett bibelord i NT som starkt talar för Luthers uppfattning. Saducceerna som inte trodde på någon uppståndelse ställer en gång en fråga till Jesus. Vem av sju bröder som alla varit gifta med samma kvinna skulle få henne till hustru vid uppståndelsen? På denna fråga svarar Jesus att människorna efter uppståndelsen skall få samma egenskap som änglarna har, de gifter sig inte och blir inte heller bortgifta (Matt 22:30). Enligt Jesu egna ord gifter sig alltså inte änglarna.

Men jag tror framförallt att de som låter Guds söner betyda änglar har missat en mycket viktig poäng. Det som sägs här är att de som trodde på Gud och utgjorde den rätta kyrkan lät sig förledas av världen eller den falska kyrkan och avföll från Gud och blev olydiga och detta visade sig bla i att de inte gifte sig med andra som trodde utan stället gifte sig med ogudaktiga människor "dem de fann mest behag i". Att Gud lät floden komma berodde inte på att världen i allmänhet var gudsfrånvänd utan det berodde på att de troende avföll ifrån Gud. Jag tror vi ser samma sak fast i mycket mindre omfattning i 1:a Mos 18:e kap där Abraham beder för den avfallna staden Sodom. Abraham får där Gud att lova att om det så bara finns 10 rättfärdiga människor kvar i Sodom så skall Gud skona staden. Men som framgår av det 19:e kapitlet så fanns det inte ens 10 rättfärdiga kvar. Även de som hade varit rättfärdiga hade avfallit och därför kom Guds straffdom över den. Jag vill också överföra detta på dagens debatt. Så är det tex mycket värre när den yttre kyrkan accepterar homosexuella förbindelser det Gud har förbjudit är när det accepteras av samhället för att nu ta ett aktuellt exempel. Jag föredrar alltså den tolkningen att Bibeln i 1 Mos 6 med Guds söner menar troende människor. Detta betyder dock inte Guds söner alltid betyder troende människor. Det finns andra ställen där det sannolikt betyder änglarna tex Job 1:6.

I 6:e kap 3:e vers säger Gud "Min ande skall inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall vara 120 år". Att Gud tar bort sin Ande över människorna betyder att han tar bort sin lära från människorna. Detta är en av de värsta straffdomarna Gud kan låta komma över ett folk. Under tiden fram till Noa hade den rätta kyrkan representerats av män som Set, Hanok, Metusela, Lemek och Noa. Dessa hade predikat Guds ord i världen. Men människor runt dessa rättfärdiga hade inte brytt sig om deras predikan. Det ledde till att Guds ord blev alltmer sällsynt. Det liknade mycket den situation vi har i Sverige idag. Vi har under århundranden varit rikt begåvade med Guds ord. Det har predikats ett rent och klart Guds ord i många för att inte säga de flesta av våra kyrkor. Idag är det dock inte längre så. Svenska kyrkan som helhet står i dag för något annat än kristendom. Jag menar inte att förkunnelsen i samtliga församlingar är falsk. Men jag menar att Svenska kyrkans ledning och ledande organ står för något helt annat än vad som borde kallas för kristendom. Jag har redan pekat på två exempel. Man kallar Bibelns texter för myter och man ger välsignelse till utlevd sexualitet mellan personer av samma kön. Men detta är ett tecken på att Gud är i färd med att ta bort sitt ord och sin ande från oss och ersätta det med en falskhetens ande. Gud gav människorna på Noas tid ytterligare 120 år. Under den tid fortsatte Noa att förkunna Guds rättfärdighet och mana människorna till omvändelse. På samma sätt har han också idag ett mycket stort tålamod med oss.

Moses forsätter sedan i den 5:e versen med att säga att Gud såg att människornas ondska var stor på jorden. och att "deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda". Är inte detta överdrivet? Skulle verkligen alla människors alla tankar vara onda? Men detta är helt i enlighet med hur Gud betraktar människan. I Psalt 116 psalm står det "alla människor är lögnaktiga" (Psalt 116:11). Och aposteln Paulus behandlar detta, speciellt i Romarbrevet där han skriver: "Ingen förståndig finnes ingen finnes som söker Gud...ingen finnes som gör vad gott är, det finns ingen enda" (Rom 3:11-12). Så är det när Gud bedömer människan. Inför männniskor kan människan nå en relativ rättfärdighet, men inför Gud är hon bara syndare, intill dess hon genom tron får sig tillräknad en annans rättfärdighet, den Kristus har vunnit för oss.

Det står sedan att Gud ångrade att han gjort världen. Hur kan detta gå ihop med Guds allvetenhet. Om Gud är allvetande så måste han ju också från början ha vetat att människorna skulle bli just så onda som de blev. Den bästa förklaringen är väl att säga att detta är ett barnsligt sätt att uttrycka sig på. För att vi människor skall förstå Guds handlande måste det uttryckas på mänskligt sätt. Det vi ser av Guds ånger är att Gud uppenbarar den så att den blir tydlig för människorna. Men förändringen låg egentligen inte hos Gud utan i människans handlingar. Och pga förändringen i människans handlingar följde den gudomliga handlingen att han beslutade i sin vrede att han skulle utplåna alla människor och djur från jorden. Gud beslutade även att utplåna djuren som ju inte själva hade syndat. Djuren skapades för människans skull. Därför skulle de förgöras tillsammans med människan. Så skall också ske på den yttersta dagen då hela skapelsen tillsammans med människan skall förgås. Men på Noa tid fanns det bland människorna ett undantag. Det står att "Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon". Skillnaden mellan Noa och andra människor var Guds förhållande till dem. Det var Gud som visade sitt välbehag sin nåd mot Noa. Noa var inte i grunden en bättre människa. Att Noa höll sig till Gud när hela världen runt honom avvek från Gud det berodde på att Noa hade funnit nåd för Herrens ögon. Och grunden för denna nåd var att Noa höll fast vid det löftet som Gud hade gett på syndafallets dag om kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens huvud. Hebréerbrevets författare hänvisar i sitt 11:e kapitel till ett antal trosvittnen från det gamla förbundets tid. Det börjar med Abel och Enok. Den tredje trosvittnet är just Noa. "I tron byggde Noa i helig fruktan en ark för att rädda de sina, sedan Gud hade varnat honom för det som ännu ingen hade sett. Genom tron blev han världen till dom och ärvde den rättfärdighet som kommer av tro."(Hebr 11:7).

Och så är vi framme vid Bibelns berättelse om Noa som alltså börjar i den 9:e versen. "Detta är Noas fortsatta historia" som SFB börjar vers 9. När Gud såg ondskan i världen sa han till den ende här i världen som fortfarande trodde på Guds nådelöften att han han beslutat att döda alla levande varelser. Samtidigt befallde han Noa att göra en ark. Mose har beskrivit hur stor denna ark skulle vara. Med antagandet att en aln är ungefär 0.5 m skulle den alltså bli 150 m lång, 25 m bred och 15 m hög. Måtten på Noaks ark motsvarar nästan precis måtten på en gotlandsfärja. Det var alltså ett mycket stort fartyg som Noa fick i uppgift att tillverka.

Och Herren förklarade ännu en gång för Noa att han skulle förinta allt liv på jorden. Men Herren förklarade också att han skulle upprätta ett förbund med Noa, ett förbund som gällde honom, hans hustru, hans söner och deras hustrur. I SFB översättning vers 18 står det "mitt förbund". När vi normalt använder ordet förbund så tänker vi oss en överenskommelse mellan två människor eller mellan grupper av människor. Överenskommelsen sker mellan jämbördiga individer eller grupper. Men så är det inte med förbundet mellan Gud och människan. Då är det Gud som är den aktive och människan som är den passive. Därför kan Herren säga mitt förbund. Förbundet med Noa bestod i att Gud visade sin nåd mot Noa. Noa gick in i detta förbund genom att tro på Guds löfte och som en följd av det lyda Guds befallningar. Hebreerbrevets författare skrev ju "I tron byggde Noa". Detta förbund var framförallt löftet om kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens huvud, det löfte som är det centrala i hela GT och som egentligen upprepades varje gång Gud åter upprättade sitt förbund även om det inte direkt sägs. Det var för att kunna uppfylla detta löfte som Gud sparade Noa och hans närmaste. Det var detta löfte som upprepades när Gud slöt förbund med Abraham och sade "Se detta är mitt förbund med dig" (1 Mos 17:4). Förbundet med människorna upprättades framförallt då Herren sände sin egen son här i världen. Uppfylld av den helige Ande kunde därför Sakarias Johannes döparens far sjunga "Ty han ville frälsa oss från våra ovänner och ur alla våra motståndares hand och så göra barmhärtighet med våra fäder och tänka på sitt heliga förbund" (Luk 1:71-72).

Förbundet med Noa innehöll också ett mer närliggande löfte att han och hans närmaste skulle överleva den kommande katastrofen. Och det innehöll också att Gud skulle bevara djurlivet på så sätt att representanter för detta skulle följa med in i arken. Noa fick inte befallning att fånga in djuren utan Herren sa bara till honom att "ett par av vart slag skall gå in till dig". Gud förde själv in djuren i arken så att också djuren skulle överleva katastrofen.

Det är inte svårt att tänka sig hur Noas samtid måste ha hånat honom medan han byggde arken och utrustade den för att ta emot så många djur. Vad var Noa egentligen för en galning som byggde något som förmodligen aldrig hade byggts på denna jord förut. Säkert har Noa utnyttjat varje tillfälle att varna sin samtid för den kommande straffdomen. Men trots allt det hån som han fick höra så står det om honom det som är den sista versen i det 6:e kapitlet att "han gjorde i allt som Gud hade befallt honom".

Det sjunde kapitlet i 1 Mos börjar med Herrens befallning till Noa "Gå in i arken med hela din familj". Noa hade nu i lydnad för Guds befallning byggt färdigt den farkost han hade fått i uppgift att bygga. Det hade gått 120 år sedan Gud för första gången hade börjat varna människorna i deras ondska. Mose upprepar sedan att Gud ansåg att Noa var en rättfärdig människa. Visst var det en fruktansvärd situation som hade uppstått i den värld som Gud hade skapat och som vid skapelsen var helt god. Nu fanns det bara en handfull människor kvar som ansågs rättfärdiga. Det står två viktiga ord här i texten som man lätt tappar bort. Gud sa om Noa att han var rättfärdig "inför mig". Den rättfärdighet Noa hade var inte bara den relativa rättfärdighet som gäller inför människor att uppföra sig väl i mänsklig samvaro. Den rättfärdighet Noa hade var den rättfärdighet som gäller inför Gud. Han var fullständigt rättfärdig. Men det var inte en rättfärdighet som bestod av att han hade gjort allt det Gud hade befallt honom. Det var istället en tillräknad rättfärdighet. Det var en tro som höll fast vid löftet från syndafallets dag. Genom denna tro räknades Noa som rättfärdig.

I den 2:a och 3:e versen ger Gud Noa befallningen att av rena fyrfotadjur och av alla fåglar ta med sig sju par och av alla icke rena fyrfotadjur ta med sig ett par in i arken. Här finns det ett tolkningsproblem som gör att man kan se lite olika översättningar. En del t.ex våra bibelöversättningar anser att det var sju par av alla djur, dvs sju hannar och sju honor av alla djur totalt 14 st av de rena djuren som kom i arken. Enligt en annan tolkning, som t.ex Luther anslöt sig till var det sju individer av varje sort dvs 3 par och en enstaka individ. Mot denna senare tolkning talar att det sedan i vers 9 står att djuren kom in två och två. Men eftersom alla orena djur kom in parvis och de flesta rena djur också kom parvis så kan man nog fortfarande se detta som en möjlig tolkning. Det brukar också sägas som stöd för denna senare tolkning att det skulle finnas en enstaka individ av de rena djuren för Noas tackoffer efter floden. Jag låter frågan vara öppen vilken av dessa båda tolkningsalternativ som man skall föredra.

Kunde alla dessa djur få plats i arken? Som troende kristen är det självklart att man kan svara ja på den frågan. Gud har ju i sitt ord förklarat att de gjorde det. Men jag har alltid tyckt att det också är ett stöd om man även kan göra det troligt. Och det har också gjorts uppskattningar av hur många djur det var som gick in i arken. Enligt en som jag har läst skulle det ha funnits 3085 olika däggdjur, 330 groddjur, 1560 kräldjur och 2500 olika fåglar. Detta skulle innebära att antalet djur i arken var c:a 29000 varav 17500 var fåglar och 11200 grod-, kräl- eller däggdjur. Med vissa realistiska antagande om djurens storlek kan man uppskatta att detta skulle rymmas i en volym som var tiondelen så stor som arken. Det skulle ge mycket utrymme för föda. Enligt en annan uppfattning skulle det inte alls behövas så många arter i arken. Det skulle räcka om en representant för varje djurfamilj fanns med. Dessa skulle sedan genom mutationer ha utvecklats till dagens djurliv.

Innan Noa gick in i arken fick han också reda på att det skulle regna i 40 dagar och 40 nätter. Och 600 år gammal gjorde Noa precis som Gud hade befallt honom att göra. Han tog sin familj och alla de djur som Gud hade befallt honom att ta med sig in i arken. Noa fick snart det första tecknet på att Gud hade talat sanning. Gud hade sagt att det skulle börja regna om 7 dagar. Och efter det att Noa hade gått in i arken dröjde det sju dagar innan regnet kom. I vers 13 och vidare upprepar Mose än en gång att Noa och hans släkt tillsammans med alla djur gick in i arken. Det kan tyckas lite tjatigt att Mose så ofta i denna berättelse upprepar vad han redan har sagt. Men det är en mycket viktig händelse som här berättas. Den är viktig inte minst mot bakgrund av att den är en förebild för den yttersta dagen. Mose upprepningar görs för att gång på gång varna oss läsare inför att detta skall upprepas en gång på den yttersta dagen. Då skall Herren än en gång göra slut på världen. Samtidigt som det är en kraftig varning, är det också trösterika ord för dem som tror på Gud. På samma sätt som Noa blev bevarad vid den stora floden, skall alla de människor som tror på honom bli bevarade på den yttersta dagen då Herren kommer tillbaka. En liten detalj i berättelsen betonar detta. När alla hade gått in i arken var det Herren som stängde dörren efter dem. Så handgripligt uppfyllde Herren Gud sitt löfte till Noa. Den dörr Herren stängt kan ingen makt i världen öppna.

Och sedan började det regna. Och det var inget stilla vårregn som kom. Det måste ha öst ner i fruktansvärda skurar, i stora flodvågor värre än det värsta vi har varit med om och det fortsatte i 40 dagar. Och vattennivån på jorden steg och steg under dessa fyrtio dagar. Men arken flöt och följde med vattennivån upp. Det måste ha varit en oerhörd stor flod när alla berg på jorden övertäcktes. Man har funderat mycket på hur det kunde bli en så här stor flod. Otron har då svarat detta är omöjligt, alltså beskriver Bibeln inte en världsvid händelse. Möjligen är det någon lokal katastrof som starkt har överdrivits. Men när Bibeln talar om "alla höga berg allestädes under himmelen" så är det ingen tvekan om att den menar hela jorden. Det finns också bibeltroende forskare som har försökt förklara det som skedde. Det är viktigt att påpeka att en förklaring som stämmer med Bibeln inte heller den är annat än ett försök till förklaring. Vi kan aldrig bevisa hur det gick till. Kanske var det syndafloden själv som har åstadkommit de höga bergen på jorden. Före syndafloden var jorden mycket slätare och det fanns inte alls så höga berg som det finns i dag. Det står tidigare i den 11:e versen att då "bröt alla det stora djupets källor fram" och himmelens fönster "öppnade sig". "Att himmelens fönster öppnade sig" kan vi nog förstå som ett regn som föll på jorden. Att "det stora djupets källor" bröt fram antyder att det skedde stora jordbävningar och vulkanutbrott som förorsakade dessa flodvågor som forsade fram över jorden. Jag tror att vi får tänka oss hela syndafloden inte bara som en tid då det regnade otroligt mycket utan också som en tid med oerhörda naturkatastrofer, som gjorde att jorden före och efter syndafloden ser helt olika ut. Kanske var det i samband med dessa katastrofer som nutida bergsformationerna formades. Vi som fortfarande har tsunamin för drygt ett år sedan i gott minne kan tänka oss detta som ett antal jättestora tsunamis. Att det skedde stora förändringar undervisar oss aposteln Petrus om i sitt andra brev. Han angriper där de bespottare som inte tror på löftet om Herrens tillkommelse utan påstår att världen har varit sig lik alltifrån skapelsen. Och säger han "De som påstår detta bortser från, att det för länge sedan fanns himlar och en jord, som uppstod ur vatten och genom vatten i kraft av Guds ord. I kraft av Guds ord dränktes den dåtida världen och gick under" (2 Pet 3:5-6). Och i denna stora katastrof utplånades nu nästan alla fåglar, boskapsdjur, vilda djur och alla smådjur och slutligen också alla människor. Det fanns ju ingenstans där man kunde rädda sig. Vattnet översteg ju de högsta bergshöjderna på jorden med 15 alnar vilket motsvarar ungefär 7 meter. Och ingen av dessa människor hade gjort någon båt som likt Noas ark kunde flyta på vattnet. Det var bara Noa och de som var med honom i arken som räddades.

När så regnandet hade hållit på i sin mest intensiva form i 40 dagar slutade det. Förmodligen fortsatte ett finare regn och vatten fortsatte också att komma upp ur djupen eftersom det står att det var först efter 150 dagar som "djupens källor och himmelens fönster stängdes". Vi har då kommit fram till det åttonde kapitlet i 1 Mos som behandlar slutet av floden. Kapitlet börjar med att säga att Gud tänkte på Noa och alla dem som fanns med honom i arken. Här har vi återigen ett exempel på hur Guds sätt att handla beskrivs i mänskliga termer. Naturligtvis skall vi inte förstå detta som att Gud nu plötsligt kom att tänka på att det fanns ett antal människor i en ark som han måste hjälpa. Tvärtom var allt noga planerat från Guds sida och nu kom den punkten i planen då vattnet skulle dras tillbaka från jorden igen. Det blev en vändpunkt i utvecklingen. Och just detta kan från en utomstående betraktare beskrivas som en förändring hos Gud "att han tänkte på Noa". Noa hade varit i arken i ett halvt år, vilket måste ha känts som en oerhört lång tid. Äntligen visade Gud att han ville uppfylla sitt löfte att bevara honom. Och inte bara regnet slutade utan även djupets källor tillslöts så att vattnet började vika undan 150 dagar efter katastrofens början. Var tog nu allt detta vatten vägen. Ja det har naturligtvis runnit ner i världshaven. Sannolikt var det vid denna stora katastrof som jordskorpan fick det utseende som vi nu känner den. Nu är jag ingen geolog så jag vågar inte här och nu ta en debatt om detta. Men ändå är nog något sådant som har hänt. Psalm 104 i Psaltaren är en lovsång till Gud som världens skapare. I den 8:e och 9:e versen säger där psalmisten "Berg höjde sig, och dalar sänkte sig på den plats som du hade bestämt för dem. En gräns satte du, som vattnen ej fick överskrida, aldrig mer kommer de att övertäcka jorden" (Psalt 104:8-9). Psalmisten talar säkert om skapelsen i denna psalm, men förmodligen tänker han också på de stora omvälvningar som skedde i samband med syndafloden. Och kanske den gräns som Gud satte var det löfte som Gud gav efter den stora floden att något liknande inte skulle inträffa igen.

Mose säger här i början av det 8:e kapitlet att den våldsamma förvandlingen av jorden var färdig "djupets källor och himmelens fönster stängdes och regnet från himmelen upphörde". De stora vulkanutbrotten och jordbävningarna som hade behärskat jorden tog slut och vatten forsade in i de stora kratrar som hade uppkommit på jorden och landmassorna höjde sig. Det tog 150 dagar från det att katastrofen utbröt till dess att katastrofen tog slut. När vattnet drog sig tillbaka stannade Arken på Ararats berg. Ararats berg har oftast förknippats med det Ararats berg som ligger i dagens Turkiet. Berget ligger så långt österut man kan komma i Turkiet mot gränsen till Armenien och Iran.

Gud tänkte på Noa efter alla dessa svåra dagar i arken. Noa är ett exempel för alla troende. På samma sätt som Gud tänkte på Noa så tänker han idag på dem som tillhör i Kristi kyrka. För den som idag tror på Jesus kan livet många gånger vara svårt. Man kan få lida mycket för att man tar sin kristendom på allvar och vill lyda Gud på samma sätt som Noa säkert fick lida mycket från andra människor när han lydde Guds befallning och byggde arken. Men en kristen kan också få lida mycket av andra skäl. En kristen har inga löften att bli befriad från vanligt mänskligt lidande. Noa fick lida mycket när Gud straffade den övriga världen. Också vi kan få lida under tex naturkatastrofer och annat. Men i all besvärligheter och lidande visar oss Guds handlande med Noa hur han bevarar den som tror. Gud bevarade inte Noa pga att han var en god människa utan därför att han trodde och på samma sätt kommer han idag att bevara de som tror på honom. Den som tror han skall likt Noa bli bevarad under allt lidande här på jorden och så till sist på den yttersta dagen bli slutligt frälst till ett evigt liv tillsammans med Jesus sin Frälsare.

Arken strandade på Ararats berg på sjuttonde dagen i sjunde månaden. Sedan avtog vattnet dag för dag och på första dagen i 10:e månaden dvs 74 dagar efter det att arken hade strandat eller 224 dagar efter katastrofens början blev bergstopparna synliga. Efter ytterligare 40 dagar öppnade Noa ett fönster på arken och lät en korp flyga ut. Denna flög fram och tillbaka. Det står inte om korpen kom tillbaka till arken eller inte. Eftersom korpen också är asätare måste den ha kunnat livnära sig själv utan att behöva komma tillbaka till arken. Efter ytterligare ett antal dagar sände så Noa ut en duva. Och duvan visade sig vara en mycket bättre budbärare än korpen var. När den inte fann någon plats att vila på eftersom jorden fortfarande var täckt med vatten så den kom snart tillbaka till Noa i arken där det fanns både mat och någonstans att bo. En vecka eller sju dagar senare skickade Noa återigen ut sin duva, och denna gång kom den tillbaka med ett färskt olivlöv i sin näbb. Nu hade alltsä växtligheten återigen börjat spira på jorden. Det var Gud som styrde duvan att hitta ett löv och hjälpte den att hitta tillbaka till arken. Så sände Noa iväg duvan en tredje gång, men denna gång kom den inte tillbaka igen. Den hittade uppenbarligen mat att äta och en plats där den kunde bygga ett bo. Så fort gick det för växtligheten att återhämta sig efter den stora översvämningen.

Detta hände under Noas 601:a år på den första dagen i första månaden. Då hade vattnet försvunnit bort från jorden och Noa förstod att nu kunde han ta av taket på arken och se ut på marken brevid den. Eftersom katastrofen hade börjat året innan på sjuttonde dagen i andra månaden, så kan vi räkna ut att det hade gått c:a 320 dagar sedan syndafloden började. Jorden var sedan helt torr den 27:e dagen i andra månaden vilket betyder att det hela tog ett år och 10 dagar. Under 375 dagar var Noa tvungen att sitta i arken innan Gud befallde honom att gå ut ur den tillsammans med sin hustru, sina söner och sina söners hustru.

Det är inte bara Bibeln som talar om stora översvämningskatastrofer. Det lär finnas flera hundra olika berättelser från nästan hela jorden om hur det i en avlägsen forntid har skett en mycket stor katastrof på jorden. Man har funnit sådana berättelser i länder som Kina, Indien, Australien, Centralafrika och både Nord- och Sydamerika. Gemensamt för nästan alla dessa traditioner är att de handlar om en katastrof som bestod av en världsvid översvämning. I denna översvämning som i de flesta fallen kom pga människors ondska var det en familj som fick hjälp och som räddades tillsammans med många djur. Det är också många av dessa traditioner som talar om att den farkost som de överlevande befann sig i slutligen stannade på ett berg. En av de mest kända av dessa berättelser är det sk Gilgamesheposet. Det är från Babylonien och handlar om den sumeriske fursten Gilgamesh som var furste c:a 2800 år f.Kr i ett område där det nuvarande Irak ligger. I detta epos finns en syndaflodsberättelse som är mycket lik den som finns i 1 Mos. Frågan är då hur skall vi som kristna ställa oss till sådana berättelser? Är det så som många liberala teologer menar idag att Mose eller den som skrev 1 Mos är influerad av andra syndaflodsberättelser och bara har ytterligare broderat ut det. En sådan förklaring måste vi säga nej till. Kan det inte istället vara så att en världsvid katastrof verkligen har inträffat och att endast ett fåtal människor överlevde denna katastrof. Då kan ju minnet av katastrofen också ha bevarats bland alla levande människor eftersom alla har någon anfader som överlevde katastrofen. Vi får alltså tänka oss att Noas söner berättade om syndafloden för sina barn, som berättade för sina osv. Att det därför finns så många berättelser om syndafloden över hela jorden stämmer därför väl med Bibelns berättelse och ger väl närmast ett stöd för den. Däremot tror jag naturligtvis att det är Bibeln som ger oss den absoluta sanningen om hur det verkligen gick till, medan alla de andra berättelserna i större eller mindre grad har förvanskat den ursprungliga.

Så följer Guds nådefulla tilltal till den rättfärdige Noa 8:16 "Gå ut ur arken". Noa har mycket att lära oss just i frågan om att lita på Gud och lyda hans ord. När Guds ord löd gå in i arken så lydde Noa och likadant nu. Det var en mycket ansvarfull uppgift Noa hade fått. Hela det framtida människosläktet var knutet till honom och han lydde Guds ord. Och Noa tog också på Guds befallning med sig alla de djur som han hade hos sig i arken. När Noa så hade kommit ut ur arken byggde han ett altare åt Herren. Och han tog ett djur av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar för att offra på altaret. Noas offer var ett brännoffer. I 3:e Mosebok skriver Mose om offer. Det fanns fem slags offer varav fyra brännoffer, tackoffer skuldoffer och syndoffer var blodiga genom att man offrade ett djur. Syndoffret och skuldoffret gjordes då någon hade syndat antingen detta hade skett medvetet eller inte dvs då förhållandet till Gud hade blivit skadat. Tackoffret och brännoffret var däremot offer man gjorde när förhållandet till Gud var gott. Brännoffret skulle bestå av ett felfritt djur av nötboskap, får eller fågel. Genom detta offer visade Noa sin totala överlåtelse åt Gud. Han tackade Gud för att han och hans familj hade blivit bevarat under det fruktansvärda år som hade varit. Det var framförallt syndoffret och skuldoffret i GT, men även Noas brännoffer som ju också var ett blodigt offer som visar fram mot Jesus Kristus som är det enda offret i NT. Offren i GT var en förebild för Jesu offer, när han utgöt sitt blod och dog på korset då tog han på sig all den synd och skuld som vi hade gjort så att den inte längre står mellan oss och Gud.

Det står om Gud när han kände lukten av detta offer "Jag skall här icke mer förbanna marken för människans skull eftersom ju människans hjärtans uppsåt är ont allt ifrån ungdomen". Detta låter underligt. Guds skäl att inte förstöra jorden någon mer gång "att människans ondska är stor" är ju i princip samma skäl som gjorde att Gud beslutade sig för att förstöra jorden. Men det är nog ändå ingen motsägelse i detta. Människans ondska var orsak till syndafloden, men genom att Gud lät denna drabba världen så har han också gett människan en varning som gäller för alla tider och som finns nedskriven i vår Bibel. Det kan vara skäl att än en gång påminna om hur NT använder syndafloden som en varning över all ondska och framförallt pekar på att i den yttersta tiden skall en ännu större förstörelse ske. Jesus säger i Matteus "Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta ända till den dag då Noa gick in i arken...så skall Människosonens ankomst vara" (Matt 24:37-39). Syndafloden räcker som varning, det skulle inte ytterligare främja Guds frälsningsplan om han gång på gång lät en liknande katastrof drabba mänskligheten även om det i sig vore helt välförtjänt. Vi hör gång på gång talas om mindre katastrofer. Men en stor världsvid katastrof skall inte ske igen förrän den sista dagen. Orden om att "människans hjärtas uppsåt är ont alltifrån ungdomen" visar oss den lära som kallas arvsynden. Dvs att alla människor är syndare från födseln. Den är i dag ofta förnekad i den yttre kyrkan. Men Mose lär den klart. Eftersom arvsynden är en realitet är Guds frälsningsplan så viktig. Den uppenbarades av Gud på syndafallets dag när han sa till ormen eller djävulen "att sätta fiendskap mellan dig och kvinnan mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud och du skall stinga den i hälen". Nu har detta uppfyllts genom Jesus Kristus. När han frambar det fullständiga offret då uppfylldes också det löftet som hade getts till kvinnan och hela människosläktet på syndafallets dag. Men efter syndafloden och fram till världens sista dag har Gud lovat att visa tålamod mot människan så att han inte en gång till låter en så stor naturkatastrof hända. Av Jesu ord kan vi förstå att nästa gång en världsvid katastrof inträffar då är det den sista dagen. Men pga det Jesus har gjort och i förtröstan på det så behöver inte vi vara rädda för denna sista katastrof. På samma sätt som Noa blev bevarad så kommer de som tror på Jesus och det han ha gjort bli bevarade vid den sista katastrofen. Noa blev det därför att han trodde på den utlovade Frälsaren, den som skall komma och människor i den yttersta tiden blir bevarade därför att de tror på den Frälsare som redan har kommit. De troende på den sista dagen kommer tillsammans med alla troende som har dött före den dagen bland vilka även Noa finns komma till himmelen och där vara tillsammans med Gud.

Gud skall aldrig mer före den sista dagen utplåna nästan alla människor och allt levande på jorden. "Så länge jorden består, skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra". De cykler som råder på jorden idag t.ex. dygnets och årets variationer skall inte upphöra. Men på den yttersta dagen skall dessa variationer upphöra som Jesus säger i Matt 24:e kap. "Då skall solen förmörkas och månen inte ge sitt sken. Stjärnorna skall falla ifrån himlen, och himlens krafter skall skaka" (Matt 24:29). Det har funnits och det finns ännu människor som säger sig kunna förutsäga den sista dagen t.ex genom tecken på himmelen. Detta är dock inte möjligt och motsägs av Bibeln just av det skälet att den vanliga ordningen skall bestå till dess. När de stora tecknen infaller då är redan den yttersta dagen inne.

Det nionde kapitlet i 1 Mos inleds nu med att Gud välsignar Noa och hans söner och säger till dem "Varen fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden". Vi känner igen Guds befallning från skapelsen. Vid skapelsen gav Gud samma uppgift till Adam och Eva (Gen 1:28). Förhållandena efter den stora floden liknade mycket förhållandena på skapelsens morgon. Då fanns två människor som skulle bli anfäder till alla kommande människor. Nu fanns det åtta människor på jorden, som också skulle komma att bli anfäder för alla människor på jorden. Det är helt enligt Guds ordning ja efter Guds befallning att man och kvinna fattar tycke för varandra att de gifter sig och föder barn och uppfostrar ett kommande släkte.

Gud säger därefter "fruktan och skräck för er skall komma över alla djur och fåglar och alla kräldjur och fiskar". Och allt ges i människans hand. Återigen kan vi se en parallell till skapelsen. Även då sa Gud att människan skulle lägga under sig den övriga skapelsen. Men det är ändå en stor skillnad i vad Gud nu säger till Noa och det han sa vid skapelsen. Då sas det inte att fruktan och skräck skulle komma över alla de andra djuren. Det hade hänt något vid syndafallet. Det rådde ett mer harmoniskt förhållande före syndafallet som gjorde att djuren då inte behövde frukta människorna på samma sätt. Men redan i skapelsen hade Gud gett djur åt människorna som föda. Det finns idag många som säger att det är orätt att äta djur. Men det är det inte enligt Bibelns undervisning. Visst kan det finnas människor som att medicinska skäl kanske inte kan äta kött. Men detta är undantag. Generellt sätt har Gud skapat djuren till människans hjälp, bl.a för att bli till föda åt människan.

Men människans regering över djuren var inte total. Det fanns en inskränkning som Gud formulerade så "kött som har sin själ i sig, nämligen sitt blod skall ni inte äta". Detta kan vara svårt att förstå men Luther förklarar detta på ett mycket enkelt och lättfattligt sätt. Detta är ett förbud mot att äta rått kött från ett djur som inte är helt dött. När människan äter djur får det inte gå till som i djurriket där man kan se hur rovdjuret sliter ut stora stycken ur det ännu levande offret. Istället skall slakten av djuret ske på ett ordentligt sätt så att inte djuret behövde lida i onödan. Inte heller hade människor rätt att döda djur av andra skäl än för att dessa skulle bli offer eller bli till föda. I den 5:e versen står det att Herren skall utkräva människors blod, Han skall utkräva det av djuren och han skall utkräva det av andra människor. Herren kommer att hämnas om ett djur skulle döda en människa och när människor dödar varandra. Detta kunde alltså vara mycket lugnande för Noa att få höra. Visserligen visste han att han skulle råda över människan och att djuren skulle frukta honom men det fanns ändå många djur som kunde vara direkt farliga. Men Herren gav sitt löfte att hämnas om någon människa blev dödad. Säkerligen kom detta också att vara avhållande för djuren. Men Guds ord här är framförallt riktade till människan. De ord som Gud här formulerar i den 6:e versen "Den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bli utgjutet" är ju innehållsmässigt de samma som han sedan skulle formulera i det 5:e budet till Mose. "Du skall icke dräpa". Det är värt att lägga märke till att Gud överlåter åt andra människor att verkställa hämnden. Däremot kan man inte utnyttja detta bibelord så att varje människa har rätt att hämnas den oförrätt som han har fått lida. Men en stat har enligt Bibeln rätt och skyldighet att sätta upp lagar och straffa dem som bryter mot dessa lagar. Gud instiftar en styrelse i samhället och han ger det samtidigt makt att straffa synder mot andra människor, olydnad mot lagens andra tavla. En styrelse med rätt att bestraffa synden är en förutsättning för samhällets överlevnad. För att samhället och individer i detta samhälle skall kunna överleva har Gud befallt att samhället skall hållas ihop av lagar. De som bryter mot dessa lagar skall straffas men inte okontrollerat utan efter en noggrant genomförd rättegång. Och så ger Gud sitt skäl för att han vill skydda människan på detta sätt han "har gjort människan till sin avbild". Återigen förs vi tillbaka till skapelsen och Guds beslut att göra människor till sin avbild. Därför intar människan alltså fortfarande denna särställning i skapelsen så att Gud vill omgärda henne med ett speciellt försvar.

I 9:e versen upprättar Gud återigen sitt förbund med Noa. Vi ser att det är ett förbund mellan Gud på ena sidan och med Noa och hans söner och alla deras efterkommande på den andra sidan. Det gäller alltså alla människor och således också oss dig och mig som är här i idag. Men dessutom gäller det också alla djuren på jorden som människorna har hos sig. Detta kan inte vara löftet om kvinnans säd ty det skulle inte gälla mer än för människorna. Men detta var ett löfte om att människor och djur skulle bevaras för naturen och det som kunde hända i den. Ingen mer gång skulle det levande utrotas på jorden genom en flod som hade skett vid syndafloden. Återigen får vi alltså höra det som stod i 8:e kapitlets sista vers. Ibland kan man kanske tycka att den Helige Ande blir lite tjatig. Han upprepar ju mycket gång på gång. Och därför blir också jag tjatig i detta föredrag. Men det är inte utan orsak som han måste upprepa sig. Vi måste gång på gång höra Guds löfte eftersom vi har så lätt att glömma vad Gud har sagt. Och Gud inte bara upprepar sig han ger oss också ett tecken på sitt förbund, nämligen regnbågen. Vi kan idag förklara regnbågen fysikaliskt. Den beror på att ljus som går igenom ett annat medium än atmosfären bryts. Det gör det t.ex när det passerar en regndroppe. Ljusets olika våglängder bryts olika mycket. Därför ser vi en regnbåge som består av spektrats alla färger från rött i den ena kanten till violett i den andra kanten. Att vi nu kan förklara hur regnbågen uppstår betyder det att regnbågen har förlorat sin uppgift att vara Guds tecken på jorden. Nej definitivt inte. Men den gång du ser den så tänk på det att den är ett tecken på det stora löfte som Gud gav till Noa, hans söner och deras efterkommande och till dig att han aldrig mer före den yttersta dagen skall förstöra jorden på det sätt som han gjorde under Noas tid. Därför kallar Gud det ett evigt förbund. Och för det skall man tacka och lova Herren som upprätthåller hela sin skapelse.

Mose berättar nu något om vad Noa gjorde. Han var jordbrukare och den förste på jorden som planterade en vingård. När Luther talar om vad Noa gjorde efter floden så nämner han först och främst att han var en biskop i den kyrka som upprättades. Även på den tiden behövdes det män som stod emot djävulen, som tröstade och upprättade syndare. Män som förkunnade Guds vilja och löfte i denna världen. Och säkert kunde ingen göra det bättre än vad Noa kunde, han som var äldst och mest erfaren och om vilken Gud hade sagt att han hade "funnit nåd inför Herrens ögon". Men Noa hade också uppgifter i det borgerliga livet. Han hade en uppgift i sitt eget hem och säkert fick han också en ledande uppgift i samhället. Vi kan ju också se att Noa fick leva länge efter floden inte mindre än 350 år. Under dessa år växte det till ett stort samhälle med många personer och tack vare sin stora erfarenhet fick Noa säkert en ledande roll bland alla dessa människor.

Men Mose nämner inget av allt detta utan istället är det en liten episod och definitivt inte någon speciell positiv händelse han berätta om Noa. När Noa hade druckit vin blev han så full att han inte kunde ta vara på sig själv utan låg helt naken i sitt eget tält. Det var något skamligt Noa hade gjort vilket klart framgår av fortsättningen. Jag tror att orsaken till att Mose berättar det är för att visa att även Noa var en syndig människa på samma sätt som alla andra människor och var beroende av Guds nådelöften. När Noas son Ham fick se hur hans far låg naken och redlös i sitt tält så står det "att han gick och berättade det för sina bröder". Av sammanhanget kan man gissa sig till att han inte bara berättade det utan förmodligen också talade illa om sin far och skämtade om hans tillstånd. Men Sem och Jafet ville inte deltaga i sin brors drift med deras far. Tvärtom de tog en mantel och för att inte genera sin far så gick de baklänges in i tältet och la den över sin far så att han inte skulle behöva ligga där naken. Sem och Jafet får alltså bli exempel på hur barn skall behandla sina föräldrar. De höll sin far i den ära som Gud hade befallt. Vi kan förstå att för dem var fjärde budet aktuellt "Du skall hedra din fader och din moder på det att det må gå dig väl och du må länge leva i landet". På samma sätt som vi i början av detta kapitel såg att Gud hade formulerat 5:e budet för människorna långt innan Mose hade fått buden vid Sinai, så kan vi nu se att Gud hade gett dem det 4:e budet. Gud hade gett dem alla buden i skapelsen och sedan vidarebefordrade man den genom den muntliga undervisningen.

Noa uttalar en välsignelse över sina söner Sem och Jafet som hade visat honom en sådan heder. Däremot förbannar han Ham som hade vanhedrat honom så. Vi vet från stamtavlorna i Bibeln att Jafet var stamfader för de folkslag som bodde norr om Israel dvs han är också stamfar för oss, medan Ham är stamfar för de folk som finns söder om Israel. Sem är bl.a stamfar till israeliterna och därmed också stamfar till vår frälsare. Vi kan lägga märke till att han välsignar Sem och Jafet med olika ord. Om Jafet säger han att Gud utvidge Jafet, säkert ett löfte som framförallt rör jordisk välsignelse. Om Sem säger han däremot: Gud "tage sin boning i Sems hyddor". Jag tror att detta är en profetia om att Jesus Guds egen son, som är Gud själv skulle bli en av Sems ättlingar.

Som avslutning skulle jag bara vilja gå igenom ett antal Bibelställen där det hänvisas till Noa. I GT har jag endast funnit ytterligare en hänvisning och det är i profeten Hesekiels bok. Herren talar bestraffande ord genom profeten när han säger att om ett folk syndade så skulle han sända straffdomar mot det. Och så fortsätter han "om därinne funnes dessa tre män: Noa, Daniel och Job så skulle de genom sin rättfärdighet rädda allenast sina egna liv, säger Herren, Herren" (Hes 14:14). När Bibeln i detta fall och på övriga ställen hänvisar till Noa och hans samtid så är det två huvudbudskap som framförs. Det första är hur Guds straffdom över de onda människorna på Noas tid är en förebild för Guds straffdom i andra tider över ett ont folk och i synnerhet en förebild över den Guds straffdom som skall ske på den yttersta dagen. Det andra budskapet är att framhålla den rättfärdige Noa som ett trons föredöme. I citatet från Hesekiel finns båda budskapen med. Hesekiel framför Guds varningar mot folket i en svår tid och samtidigt talar han om hur Noa själv är förklarad rättfärdig.

I NT har jag upptäckt fem ställen där Noa behandlas. Det första från Jesu mun i Matt 24 har jag redan citerat. Det är där han jämför det som skedde på Noas tid med hur det skall vara vid Människosonens återkomst. "Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åto och drack, gifte sig och blev bortgifta ända till den dag då Noa gick in i arken...så skall Människosonens ankomst vara" (Matt 24:37-39). Därför uppmanar oss Jesus så enträget "Varen därför också ni redo; ty i en stund, då ni icke väntar det skall människosonen komma" (Matt 24:44).

Aposteln Petrus är den nytestamentlige författare som flest gånger utnyttjar sig av Noa i sin förkunnelse. Han gör det inte mindre än tre gånger. I sitt första brev talar han om de "som fordom var ohörsamma, när Guds långmodighet gav dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få, allenast åtta personer, blev frälsta genom vatten" (1 Petr 3:20). Aposteln använder sig sedan av Noas exempel för att ge en undervisning om dopet. För Noas samtida var vattnet något som medförde död men för Noa själv blev vattnet till liv. På samma sätt medför vattnet frälsning för dem som döpes. I sitt andra brev talar Petrus om den ogudaktiga världen på Noas tid och som en kontrast framhålls Noa som en förkunnare av rättfärdigheten "ej heller skonade han den forntida världen, om han ock, när han lät floden komma över de ogudaktigas värld bevarade Noa såsom rättfärdighetens förkunnare jämte sju andra" (2 Petr 2:5). Han var inte en förkunnare av sin egen rättfärdighet utan en förkunnare av Guds rättfärdighet. Detta ställe och ytterligare ett ställe hos samme apostel talar om den ogudaktighet som fanns på Noas tid och uppmanar oss till att vara beredda vid Herrens sista ankomst. "I vatten dränktes och den dåtida världen och gick under," (2 Petr 3:6).Slutligen har vi så det stället från Hebreerbrevet som jag också har citerat och som framhåller Noa som ett trosvittne: "Genom tron var det, som Noa, sedan han hade fått uppenbarelse om något som man ännu icke såg, i from förtröstan byggde en ark för att rädda sitt hus; och genom den blev han världen till dom och fick till arvedel den rättfärdighet, som hör tron till" (Hebr 11:7). Vi kan från dessa citat också konstatera hur Jesus, Petrus och Hebreerbrevets författare så självklart talar om syndafloden som ett historiskt skede.

Och med dessa citat tänkte jag avsluta detta föredrag. Jag hoppas att jag något har kunnat visa på Noa som den som förkunnade rättfärdighet och också att Noa själv och det som hände runt honom inte var en saga utan tvärtom verklig historia.