Till förstasidan
JOHAN SEBASTIAN BACH - tjänare åt Gud och nästan (Psalt. 150)
Av Stefan Pehrson
19 febr 2006



Johann Sebastian Bach föddes 1685 i Eisenach, precis mitt i Tyskland i regionen Thüringen. Eisenach, då med c. 6 000 invånare, kan förknippas med Martin Luther, vars mor kom därifrån och som hade släkt där och tillbringade skolåren som 14-17-åring i stadens latinskola - Sebastian gick alltså som 8-10-åring i samma skola som reformatorn. Tillsammans med de andra studenterna sjöng Luther där vissa tider på året currende (djäknegång) för att samla in pengar. På berget utanför ligger slottet Wartburg, där Luther hölls gömd efter att ha blivit förklarad fredlös av kejsaren vid riksdagen i Worms 1521. Där översatte han Nya testamentet till tyska; på vägen hade han också predikat i staden.


Musikersläkten
Johann Sebastian tillhörde en släkt som nästan helt bestod av musiker. Han skrev själv Den musikalisk-Bachska släktens ursprung, känd som Genealogin, där av 69 namn under sex generationer bara några få inte var musiker. Släktens musikaliska ursprung härleds till farfars farfar Veit/Vitus som var luthersk-evangelisk bekännare i Ungern "på 1500-talet" och måste fly när den påvliga mot-reformationen började sätta in där. Han var bagare, men tyckte om att spela cittra och gjorde det när han satt och malde vid kvarnen.

Genom hans söner delades släkten i två linjer, där dock båda från och med tredje generationen lika mycket ägnade sig åt professionell musikutövning; de möttes ibland genom lärlingsskapet som var den gängse utbildningsformen. En stor släktträff hölls också årligen. Släkten höll sig i samma trakt. Sebastians grens huvudorter var Erfurt, Arnstadt och Gotha; den andra grenen kallas "Meiningen-linjen".

Släkten dominerade stort på vissa orter och namnet "Bach" var synonymt med goda musiker. Många var organister eller stadsmusiker, vissa var ledare som kantor eller för stadsmusikerna; de virtuosa deltog även som hovmusiker vid de många små furstliga hoven (Tyskland hade hundratals!) och en del hade enbart sådan anställning. Musiken gav glans åt fursten. En symbios fanns mellan hoven och kyrkorna; musiker fanns tillgängliga och var kompetenta.

Alla sorters musiker deltog vid gudstjänsterna. Vid politiska val till stadens råd framfördes en särskilt komponerad kantat i kyrkan. Elever från latinskolan var ålagda att fungera som kör i gudstjänsten. I de luthersk-evangeliska områdena var religion och samhälle och skola helt integrerade, och musiken användes som en kulturell brygga mellan dem.

Musikhistorisk bakgrund
Musikaliskt togs influenser hela tiden in från Italien, som var tidens stora musikland, särskilt Venedig. Men musiken formades lätt och otvunget till den evangeliska bekännelsen, främst på grund av att båda fortsatte i samma musikaliska tradition. Martin Luther hade, förutom de folkliga koralerna, helt bejakat sin tids konstmusik, den nederländska stilen, vilken dominerade renässansmusiken (mitten av 1400- till 1500-talet). En nederländsk, eller flamländsk, mästare, Adrian Willaert (-art) hade 1527 blivit musikdirektör för S:t Markuskyrkan i Venedig och med sina efterföljare (Andrea och Giovanni Gabrieli och Monteverdi) odlade han upp en större stil, med flera körer samtidigt och musikinstrument i kyrkomusiken, som påverkade hela Europa. Den lutherske kompositören Heinrich Schütz hade studerat i Venedig personligen, liksom Hans Leo Hassler (Sv.ps. 144).

Det var alltså tack vare Luthers bejakande av den konstrika, flerstämmiga stilen man kunde möta den nya, utökade formen genom att tillämpa den på den evangeliska bekännelsen. Det är intressant att notera att den andre reformatorn, Calvin, helt förbjöd flerstämmig musik och instrument under gudstjänsten. Den traditionen kan kanske också uppfattas som mera sekteristisk, och därmed inte en lika stor utmaning för krafter inriktade på att styra kulturen.

Den tidens kyrkomusik
  1. förutsatte alla sorters instrument i de nyare formerna som (andliga) konserter eller kantater. Musiken fick här allt mer flera satser, alltså delar, med kör eller solosång; sättningar av traditionella koraler ingick ofta.
  2. Man fortsatte även med renare vokalmusik av äldre typ, s.k. motetter, där dock instrument nu ofta dubblerade sångstämmorna.
  3. Ren gregoriansk enstämmig musik fanns fortfarande.
  4. Bibeltexter och böner kantillerades, dvs. sjöngs på en huvudton, med små figurer för att ange skiljetecken.
  5. Orgelmusik introducerade församlingssången men ackompanjerade den inte.


Fadern Johann Ambrosius
var en av dem i släkten som hade nått den betydelsefulla positionen som ledare, Hausmann, för stadsmusikerna (eller stadspiparna). Varje större stad hade en sådan grupp av legitimerade musiker som måste kunna de flesta instrument och som spelade både vid gudstjänsterna, vid officiella tillfällen och som med privilegier måste anlitas vid bröllop och sådant.

Beteckningen Hausmann härrörde från den ursprungliga funktionen som tornvakt med signalinstrument. Till Ambrosius uppgifter hörde fortfarande att, tillsammans med en grupp, varje dag klockan 10 och 17 vid torget hålla "avblåsande" av s.k. tornstycken. Här användes traditionella instrument som skalme'ja och basun.

Johann Ambrosius var särskilt violinist och Sebastian blev en senare omvittnat skicklig violinist och violast. Fadern var med sin position en av de främsta musiklärarna i området. Detta är en av de avgörande faktorerna i Sebastians liv, - det bodde alltid 3-4 lärlingar med familjen som dag från dag undervisades.

Inflytande från släktingar
En viktig influens var också faderns kusin Johann Christoph d.ä. som var kyrkoorganist och cembalist i Eisenach. Tillsammans med Bachs far var han även musiker vid det hertigliga hovet. Frågan om Sebastian fick följa med dit är intressant.

Johann Christoph d.ä. och hans bror Johann Michael var de främsta kompositörena i släkten i tiden före Sebastian; den senares orgelverk var en tidig modell för honom. Ungefär sex personer har verk bevarade efter sig, vilka nu finns på skiva och är god lyssning. Sebastian ägde senare deras verk och framförde till och med några av Johann Christoph. En dotter till Johann Michael blev efter hans död Sebastians första hustru.

Syskonen
Johann Sebastian var den yngste av åtta syskon, men när han var sex år hade fyra dött och den äldste kvarlevande, Johann Christoph d.y., var borta för studier för den berömde organisten Johann Pachelbel, en vän till familjen som för övrigt dog för 300 år sedan i år. Därför växte Sebastian upp med mellanbrodern Johann Jacob och systern Marie Salome. Vid nio års ålder förlorade han modern, och fadern hann precis gifta om sig innan han också dog, någon månad innan Sebastian blivit tio..

De båda bröderna fick då flytta till storebror Johann Christoph som blivit organist i Ohrdruf. Han var gift men ännu utan barn. Det är alltså först nu som Bach bor i ett organisthem, kan springa omkring på orgelläktaren, osv. En stor renovering av orgeln intresserade honom också mycket. Han blev senare en erkänd expert på instrumentet och anlitades vid renoveringar över mellersta Tyskland..

Brodern Jacob tog tjänst som oboist hos Karl XII, som då opererade i Polen. Han överlevde slaget vid Poltava, vistades i Bender, men skickades sedan till Stockholm för att ansluta sig till hovkapellet. Senare tillstötte där vår svenske Johann Helmich Roman, efter sina studier i England. Jacob var gift men dog barnlös..

Lüneburg 1700
Kort innan Sebastian blivit 15 fick han bege sig till Lüneburg, söder om Hamburg i norr, för att avsluta latinskolan med en klass (två år) som korgosse-stipendiat för musikbegåvade där. Hans fina sopranröst omnämns här, fast han snart kom i målbrottet. När han sedan lämnar Lüneburg som 17-åring 1702 har han motsvarigheten till en svensk nutida gymnasieutbildning. För en fattig föräldralös ung man är det dock inte möjligt att fortsätta till universitetet. Det skulle tala till hans nackdel i förhållande till andra sökande när han senare sökte tjänsten i Leipzig. Samtidigt har han en högre utbildning än andra i släkten.

Weimar I och Arnstadt 1703
Sebastian får nu söka sina första anställningar. Faktum är att uppgifter om honom i stort sett saknas för nästan ett år. En kort tid i Weimar verkar han ha varit lakej kombinerat med "kammarmusiker", antagligen violinist, men genom att imponera vid en orgelexamination i Arnstadt får han sin första organisttjänst där samma år, 18 år gammal.

Mötet med Buxtehude
Det är under Arnstadt-perioden som Bach gör sitt besök hos Dieterich Buxtehude i Lübeck, dit han vandrar till fots. Han har fått permission i fyra veckor men är borta "fyra gånger så länge". Buxtehude anordnade flera söndagar kring första advent varje år en konsertserie efter gudstjänsten, Abendmusik, då det framfördes musik i modernare former som inte var bundna till liturgin. Rena konserter var vid den här tiden något nytt. Sebastian hade också hört Buxtehudes rykte som organist. Det är uppenbart att mötet gjorde ett avgörande intryck. Han stannade över hela julhelgen. Hypotesen att han deltog, troligast som violinist, är mycket sannolik. Inga detaljuppgifter finns.

Hans orgelspel var förändrat för alltid. Man kan efter besöket 1705-6 tala om två perioder för Bachs orgelverk: då han komponerade under påverkan av den dansk-tyske mästaren och då han byggde vidare på den erfarenheten i kombination med de större kontrapunktiskt flerstämmiga former som han utvecklat själv. Men även vokalmusiken har lämnat avtryck. Buxtehudes kantater har på senare tid gett honom ett erkännande som kompositör även på det området. I Arnstadt gjorde Bach förmodligen sin första kantat (Bach-verk-förteckning BWV 150). (300-årsjubileet av Buxtehudes död hålls nästa år 2007.)

Jag menar att man måste förundra sig över den nitälskan som den 20-årige Bach lägger ner i det här besöket. Han lämnar helt sina övriga hänsyn och stannar så länge han behöver. Det är som om Gud leder honom till detta. På något sätt vittnar historien om det, eftersom Buxtehude dog bara ett år efter Bachs besök. Men då hade budkavlen gått över. Man ser också hur högt Bach själv satte musiken, sin kallelse.

Klagomål
Vid återkomsten hade Arnstadts konsistorium inte lika lätt att se poängen. Organisten ställdes till svars för sin långa frånvaro. Hans orgelspel hade också förvirrat församlingen med oväntade vändningar.

Senare samma år ställs han åter till svars, nu för att ha låtit "en främmande jungfru" musicera (sjunga) på körläktaren, oklart vid vilken typ av tillfälle. Det förekom vid den här tiden inte kvinnliga sångare i gudstjänsterna om latinskolekör fanns, med enbart manliga elever som skolades för körsång. I mindre samhällen förekom det dock kvinnliga "hjälpare". (Flickor gick bara i tysk skola, vilken i och för sig idealt skulle vara obligatorisk för båda könen mellan fem och tolv år. Föräldrars vägran på den punkten hade i vissa furstendömen gjorts straffbar. Latinskolan för pojkar mellan sju och tjugofyra år bestod av sex klasser på i regel vardera två år, räknade nedifrån, prima högst.)

Det är högst sannolikt att den unga kvinnan var Sebastians syssling Maria Barbara Bach, dotter till den i början nämnde Johann Michael, faderns kusin, nu död. De hade gemensam farfars far. Hon bodde i Arnstadt och de skulle snart gifta sig.

Mühlhausen 1707
Johann Sebastian var dock efter alla slitningar på väg att lämna staden. I staden Mühlhausen hade organisten Johann Georg Ahle, son och efterträdare till Johann Rudolf Ahle (Sv.ps. 406/379), avlidit och efter provspelning fick han tjänsten. Man gav honom god lön och lät till och med trycka två av hans tidigaste kantater, skrivna till stadens rådsval (bevarad är BWV 71). De andra kantaterna från perioden är BWV 131, 106, 4 och 196. Bach skrev här och i Arnstadt en äldre, mer tysk, typ av kantat, helt utan recitativ (talsång) och med kortare, okonstlade arior. Senare blev allmänt inflytandet från operan starkare. (Se inspelningar med Bach Collegium Japan (BIS) som har kronologisk utgivning, vol. 1& 2.)

Han inledde en omfattande renovering av orgeln, som man gav medel till. Vid den här tiden 1707 gifte han sig med Barbara.

Resurserna i staden var dock inte så stora och ett teologiskt gräl pågick mellan stadens två präster.

Weimar II 1708
Efter ännu en orgelbesiktning med en bländande uppspelning fick han av den entusiastiske fursten hovorganisttjänsten i Weimar, där han haft sin första anställning. Här skulle han bli kvar länge och komponera huvudparten av sina orgelverk, i alla fall i sina ursprungsformer. Orgel-Büchlein, samlingen med korta koralförspel för hela kyrkoåret, tillkom här. Det är inspirerande lyssning, - dels är de 45 melodierna mer eller mindre bekanta, och dels behandlas de kort, varför det blir omväxlande. En bra introduktion till Bachs orgelmusik, som kan fås på en CD-skiva.

Det fanns även två yngre furstar, som hade smak för den nya italienska musiken med violinkonserter. (Vivaldi fick sitt genombrott i Nordeuropa med en samling 1711.) Den ene var själv kompositör och hade varit på resa, bl.a. till tryckorten Amsterdam, varifrån han 1713 medförde mängder av noter; nya hyllor måste installeras.

Bach tog nu uppenbarligen intryck och på hösten gjorde han en hyllningsaria till den äldre fursten (upptäckt i maj 2005). Att han i slutet av året sökte och fick en tjänst i Halle och var på väg bort bidrog tydligen till att han i mars 1714 fick utökad tjänst som konsertmästare, men under ledaren, kapellmästaren. Han skulle nu för första gången leverera kyrkokantater (en halvtimme långa) regelbundet en i månaden. Bachs identitet utökas här, efter organist och orgelkompositör nu även vokalmusikkompositör. (21 kantater från perioden är bevarade, mera kända är BWV 21 och 61.)

När kapellmästaren dog ersattes han - som avtalat - av sin son, utan att det kunde påverkas. Samtidigt hade Sebastians självförtroende nu stärkts så mycket att han såg sig redo för en ledarposition. Han hade också fått kontakt med en furste som såg Bachs potential och till och med var beredd att ersätta sin varande kapellmästare med honom.

Cöthen 1717
Det var märkligt nog ett calvinistiskt furstendöme som Bach nu kom till. Hans egen bekännelse var den okomplicerade evangelisk-lutherska, som han aldrig hade ifrågasatt. Han hade vuxit upp med de historiska Luther-orterna placerade runt omkring och till och med i födelsestaden. Som musiker deltog man där alltid i liturgin.

Det är utan tvekan så att det var Bachs ambitioner som förde honom till ledarpositionen i Cöthen-Anhalt. Samtidigt var den unge furst Leopold en ovanligt stor musikälskare som själv spelade viola da gamba (liknande cello) och var bassångare. Fursten och kapellmästaren blev vänner på det planet och Bach skattar sig senare lycklig under den tiden. Hans 6:e Brandenburg-konsert, för bl.a. två gambor, anses komponerad för fursten själv.

Det var inte heller så att han satte någonting på spel bekännelsemässigt genom sin anställning. Cöthen hade en luthersk enklav, eftersom Leopolds mor hade den bekännelsen. Hon hade övertalat sin man att få bygga en kyrka för de sina och som änka och förmyndarregent hade hon ytterligare stärkt trossyskonens ställning. Leopold, som nyss tillträtt regeringen, var dock strikt calvinist och kom att stå emot modern i trosfrågan, liksom de båda kyrkorna ibland kom i spänt läge till varandra. Sebastians familj firade alltså gudstjänst med den luthersk-evangeliska församlingen och de barn som han börjat få sedan 1708 gick i dess skola. Hans hjärtliga förhållande till fursten påverkades aldrig.

Kompositionernas särart
Musikaliskt kan Johann Sebastian dock sägas ha förlorat något. Han skrev inte längre kantater för gudstjänsten regelbundet. Den calvinska ordningen förbjöd konstmässig musik. Det finns tecken på att några kantater framfördes i den lutherska kyrkan, men då som tillfälliga inslag utanför ordinarie tjänst. Calvinismen förbjuder dock inte konstmusik utanför liturgin och för vokalmusikens del skulle han skriva kantater för två tillfällen om året regelbundet, furstens födelsedag och nyårsdagen, förutom särskilda beställningar.

Annars var det kammarmusiken som var det stora intresset: större verk, som solokonserter och orkestersviter, t.ex. ursprungsversionerna av de sex Brandenburg-konserterna; och mindre, som sonater för melodiinstrument med ackompanjemang eller solo för violin och cello. I 3:e sonaten för violin, andra satsen (BWV 1005:2), är temat för fugan koralen Komm, heiliger Geist, Herre Gott (Sv.ps. 51) - som alltså torde ha framförts för det calvinistiska hovet! En annan av dessa, den långa ciaccona (BWV 1004:5), bygger på en mängd koraler. Den bekanta sarabande återfinns i 5:e cello-sviten (BWV 1011:4). För Bachs egna instrument fick orgelproduktionen stå tillbaka för cembaloverken, som nu blomstrade, bl.a. Wohltemperirte Clavier, del 1, med C-dur-preludiet.

Det var alltså rent musikaliskt som Cöthen var en lycklig plats. Bach komponerade för hela den stora ensemblen på 18 man och utvecklades som musikalisk ledare. Räkenskaperna visar att ett stort antal inbindningar av noter gjordes, så stora att de bevarade verken bara kan vara en del av vad som skrevs. Hovet hade dessutom en särskild kopist anställd, tidvis två. Siffrorna indikerar att omkring ett verk i veckan tillkom.

Förändringar
Hustrun Maria Barbara födde sju barn varav fyra överlevde, men 1720 dog hon själv av okänd sjukdom medan Sebastian var borta. Kanske är det för att byta miljö som han i slutet av året sökte en organisttjänst långt borta i Hamburg.

Troligare är nog att han ville ha en tjänst i den beryktade organiststad vilken han ofta besökt som musikstudent i Lüneburg 1700-2. Han lyssnade då på Johann Adam Reinken som brukade göra långa improvisationer över koraler på orgeln. Nu var han själv en av Tysklands mest beryktade organister och Reinken, kanske i 90-årsåldern, satt i anställningskommitén. Bach gjorde bl.a. en lång improvisation över koralen An Wasserflüssen Babylon, och Reinken sade: "Jag trodde denna konst var död men jag ser att den lever i Er".

Bach var inte bara Reinkens favorit, men en olycklig tradition att den anställde skulle ge en penningsumma till staden, samt möjligen Bachs krav på högre lön, gjorde att han som toppkandidat ändå drog sig ur.

Under följande år dyker en ny hovsångerska upp i Cöthen; hon uppträder snart som fadder tillsammans med Bach, vilket indikerade förlovning då; däremot brukade det inte annonseras. I december gifter sig Sebastian med den 20-åriga Anna Magdalena Wilcke, även hon luthersk-evangelisk bekännare. Med henne skulle han få ytterligare 13 barn, varav sex blev vuxna.

Veckan efter gifter sig även furst Leopold, vilket dock blir ödesdigert eftersom hustrun inte är intresserad av musik; Bach kallar henne en amusa. Förutom ett apanage till furstinnan, lika stort som hovkapellets post, lägger Leopold nu lika mycket på ett helt symboliskt livgarde. Hovets finanser börjar därmed lämna det realistiska. Någon musiker avskedas.

Det goda förhållandet till fursten fortsätter dock och Anna Magdalena uppträder regelmässigt som anställd hovsångerska.

Leipzig 1723
I juni 1722 hade Johann Kuhnau, kantor i Leipzig, dött. Ganska snabbt valdes den bekante Georg Philipp Telemann till ersättare. Men efter att han fått högre lön m.m. i Hamburg där han var kantor avböjde han.

En andra omgång påbörjades och 21 december behandlade Leipzigs stads råd Bachs ansökan. Den 15 januari hade dock valet fallit på Christoph Graupner, som måste anses som ett utmärkt val i och för sig. En stor kompositör av kyrkokantater, och liksom Bach brukade han flitigt traditionella koraler i sina verk. Han var också universitetsutbildad och kunde undervisa i latin. Snart framkom det dock att Graupner inte tilläts avsked av den greve som han var kapellmästare hos.

Det var i detta läge som man började överväga att välja Bach av de tre kandidater som man nu allvarligt räknade med. 22 april blev han vald. Han fick tillåtelse att delegera kantorns traditionella undervisning i latin och Luthers katekes till en annan av lärarna.

Leipzig var en stad med nästan 30 000 invånare, större än Kur-Sachsens huvudstad Dresden. Kantorn var ledare för musiken i alla de fyra kyrkorna i staden, men ledde personligen framförandet av kantaten som växlade mellan de två största, Nikolai- och Thomaskyrkorna. Varje kyrka hade dock sin egen organist, så Bach hade faktiskt ingen formell skyldighet att spela orgel i tjänsten. Han höll i stället konserter i t.ex. Dresden och vid invigningar av orglar som han lett restaurationen av ute i landet, ständigt anlitad som han var.

Perioden i Leipzig
Det var i Leipzig under sina återstående 27 år som Johann Sebastian Bach utförde sitt största verk. Många ser nog denna verksamhet som just vad han gjorde och man kan ha svårt att förena den med alla de positioner som han haft innan, särskilt som kammarmusikalisk kapellmästare vid ett calvinistiskt hov utan särskild kyrkomusik.

Men Bach såg kallelsen som musiker, han såg släkten som han själv fascinerades av, han älskade musiken i sig som en "Guds gåva", donum Dei, som Martin Luther hade kallat den, och han gav den vidare med den stora förmåga att lära och överblicka harmoniska strukturer som han hade.

Som han själv skriver i ett brev senare: "det behagade Gud att jag skulle kallas hit". Erfarenheterna som organist och kammarmusiker och ledare används här när han komponerar den största kyrkomusik som gjorts.

Kyrkokantater
Kantaterna framfördes i gudstjänsten mellan textläsningarna och predikan. De var helt och hållet en del av liturgin och deras texter var en kommentar eller predikan över dagens evangelium. Därför måste texterna godkännas av superintendenten, en motsvarighet till en biskop. Bach skrev inte själv texterna utan använde tryckta samlingar som givits ut just för detta ändamål och som även kunde användas för andakt. Han samarbetade också med poeter, i Leipzig Picander. Han var däremot som kantor ansvarig för texterna och måste finna någon lämplig.

Under de första fem åren i Leipzig skrev han en ny kantat i veckan, eller återuppförde och oftast omarbetade kantater från Mühlhausen, Arnstadt och Weimar; även världsliga hyllningskantater från Cöthen och senare sådana omarbetade han. Alla sådan här produktion fanns bara i handskrift och framfördes bara när Bach själv tog fram dem.

Efter att ha gjort fem årgångar kyrkokantater till sön- och helgdagarnas evangelietexter komponerade han dock bara några komplement.

Verk för passionen, påsk och himmelsfärd
Till långfredagen förväntades att en passionsmusik skulle framföras. Den var en del av eftermiddagsgudstjänsten, vesper, innehöll hela Bibelns berättelse (med betraktelser i arior osv.) och var i två delar före och efter predikan. Passionen hade alltså liksom kantaten en helt liturgisk funktion och endast utförandet föll på konstnären. Liksom med kantaterna gjorde han några stycken som framfördes flera gånger. Johannespassionen från hans första påsk i Leipzig 1724 framfördes totalt fyra eller fem gånger. Den oerhört stora Matteuspassionen, som verkar ha tagit längre tid än beräknat att göra, framfördes först 1727, sedan 1729, och i en andra något förändrad version (den bevarade) 1736 och 1742. Han skrev även en Markuspassion till 1731, där bara texten har överlevt. Övriga år framfördes andra kompositörers passioner, ofta bearbetade av Bach.

Han komponerade för påskdagen ett Påskoratorium 1735/8, baserat på en påskkantat från 1725. Stora kantater framfördes annars på påskdagen. Även ett Himmelsfärdsoratorium som är lite dolt bland Bachs verk eftersom det har räknats till de vanliga kantaterna (BWV 11). Det är från 1735.