Till förstasidan

VEM VAR EVANGELISTEN MARKUS?

introduktion | fördjupning





FÖRDJUPNING

Bibeln
Första gången vi möter Markus är han med Jesus i Getsemane, när Jesus grips. Markus skriver:

Och en ung man, klädd i en linneskjorta på bara kroppen, följde efter Jesus. Honom grep de tag i. Men han lämnade linneskjortan kvar och flydde undan dem naken (Mark 14:51-52).
Eftersom Markus inte nämner den unge mannens namn, har man förstått det som en beskrivning av honom själv. Markus tycks alltså ha varit en lärjunge till Jesus redan under Jesu jordeliv, eller i vart fall haft nära band till lärjungakretsen.

Markus bar också namnet Johannes. Hans mamma hette Maria. Hon måste ha tillhört den tidiga kyrkan i Jerusalem, ty det förekom att man samlades till bön i hennes hus. Markus tycks tidigt ha haft en nära relation med Petrus. En gång när Petrus satts i fängelse, men befriats genom Guds ingripande, gick Petrus direkt till Markus mamma Marias hus, där många troende var samlade för att be för Petrus (Apg 12:12).

Paulus slog Markus följe med redan vid dennes första missionsresa, tillsammans med Barnabas, som var Markus kusin (Kol 4:10). De for till Cypern (Apg 12:25-13:4), men sedan lämnade Markus deras expedition i förtid (Apg 13:13), under det att Paulus och Barnabas reste vidare till nuvarande Turkiet. Detta ledde till en konflikt med Paulus. När Paulus skulle ge sig ut på sin andra missionsresa, ville Barnabas ha Markus med, men Paulus tyckte det var olämpligt, eftersom han lämnat dem på Cypern. Barnabas tog då parti för Markus och dessa reste återigen till Cypern, medan Paulus tog med sig en annan missionär vid namn Silas och reste genom Syrien, nuvarande Turkiet och Grekland (Apg 15:38-40). Vänskapen tycks dock senare ha återställts: Markus återfinns hos Paulus när denne sitter i fängelse i Rom (Kol 4:10; Filem v. 24) och Paulus betygar själv sin glädje över honom i ett brev (2 Tim 4:11).

Markus verkade också tillsammans med Petrus i Rom. De tycks ha haft en speciell relation, för Petrus kallar Markus sin "son" (1 Pet 5:13. Troligen är det Rom Petrus nedsättande kallar "Babylon".).


Efterbibliska källor
Efter Bibelns tid är de historiska noteringarna kring Markus liv inte lika tillförlitliga, men de tidigaste är ändå i hög grad trovärdiga. Det är inte heller helt säkert att Bibeln talar om samme Markus, som senare skrev evangeliet.

Eusebios skrev en berömd kyrkohistoria under tiden efter år 300. Denna skrift finns utgiven på svenska. Här återger han en del äldre skrifter, av vilka en del tyvärr gått förlorade. Bl.a. omtalar han en Papias av Hierapolis, som troligen verkade omkring år 130. Han skall ha skrivit Fem böcker med utläggningar av Herrens ord. Eusebios återger ett stycke ur dem, som beskriver hur Markus evangelium kom till:

Utöver dessa berättelser vill jag återge en tradition om evangelisten Markus: "Detta sade 'den gamle': När Markus blev Petrus tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning. Ty han hade varken hört eller följt Herren men följde senare Petrus. Denne undervisade i korta berättelser men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord. Därför gjorde sig Markus inte skyldig till något fel när han bara nedtecknade en del allteftersom han mindes. Men en sak var han angelägen om, nämligen att inte utelämna något av det som han hört eller återge det fel." Detta hade Papias hört om Markus. (Eusebios, Kyrkohistoria III:39:14-16)
Eusebios citerar också Clemens av Alexandria, som verkade mot slutet av 100-talet. Han skall ha skrivit en bok vid namn Utkast, där Markusevangeliets tillkomst beskrivs på följande sätt:

I samma arbete anför Clemens de gamla kyrkolärarnas tradition om evangeliernas ordningsföljd. Den säger att de evangelier som innehöll släktregister var tidigast skrivna. Med Markusevangeliet förhöll det sig så: Petrus predikade ordet offentligt i Rom och förkunnade evangelium genom Andens ingivelse. Då uppmanade hans många åhörare Markus att skriva ned det som sagts eftersom han hade följt med Petrus en lång tid och kom ihåg vad han sagt. Han gjorde så och lämnade evangeliet till dem som bett om det. När Petrus fick veta detta gav han inga råd vare sig för att hindra eller uppmuntra honom (Eusebios, Kyrkohistoria VI:14:5-7).
På ett annat ställe citerar Eusebios också Clemens och skriver:

När det gudomliga ordet på så vis bodde bland dem slocknade och upplöstes Simons makt strax tillsammans med honom själv. I Petrus åhörares sinnen lyste trons glans så starkt att de inte nöjde sig med att lyssna en gång för alla och få det gudomliga ordet enbart i muntlig form. Åter och åter bönföll de Petrus följeslagare Markus, vars evangelium vi äger, att han skulle skriva ned den mutligt meddelade läran, och de gav sig inte förrän de övertalat honom. På samma sätt åstadkom de att det som kallas Evangelium enligt Markus blev skrivet. När aposteln fick veta detta genom en uppenbarelse av Anden, blev han glad över människornas stora iver och bestämde att skriften fick läsas i kyrkorna. Clemens har återgett berättelsen om detta i sjätte boken av "Lapptäcket", och hans vittnesbörd bekräftas av biskop Papias i Hierapolis (Eusebios, Kyrkohistoria II:15. Stycket återfinns inte i Clemens skrift Lapptäcket, som finns bevarad, utan det är troligt att Eusebios avser skriften Utkast, som nämndes tidigare).
Ireneus av Lyon verkade likaså mot slutet av 100-talet. Han skriver i sin Mot heresierna, som finns bevarad:

Matteus förattade ett evangelium bland hebreerna på deras språk samtidigt som Petrus och Paulus förkunnade evangeliet i Rom och grundade församlingen där. Efter deras död överlämnade Markus, Petrus lärjunge och tolk, en nedteckning av Petrus förkunnelse till oss. Lukas, Paulus följeslagare, samlade i en bok det evangelium som Paulus förkunnade. Även Johannes, Herrens lärjunge som vilade vid hans bröst framlade sitt evangelium medan han vistades i Efesos i Asien (Ireneus, Mot heresierna III:1:1. Citeras också av Eusebios i Kyrkohistoria V:8:2-4).
Eusebios citerar också ett förlorat verk av Origenes, som i början av 200-talet verkade i Alexandria, efter Clemens:

...såsom jag genom traditionen fått veta om de fyra evangelierna som är de enda oomstridda i Guds kyrka i hela världen. Först skrevs det som är enligt den forne tullindrivaren, sedan Jesu Kristi apostel Matteus, som skrev det på hebreiska för dem som kommit till tro från judendomen. Det andra är enligt Markus, han som skrev efter Petrus anvisning. Denne erkänner honom som sin son i sitt katolska brev, när han säger: "Församlingen i Babylon, utvald liksom ni, och min son Markus hälsar er." Det tredje är enligt Lukas. Detta av Paulus prisade evangelium har han skrivit för hednakristna. Sist kommer evangeliet enligt Johannes (Eusebios, Kyrkohistoria VI:25:4-6).
När Markus utifrån Petrus hågkomster nedtecknat sitt evangelium i Rom, berättar Eusebios och andra källor att han reste till Alexandria i Egypten som missionär:

Man berättar att Markus for till Egypten och var den förste som där förkunnade det evangelium som han också nedskrivit och grundade församlingar i Alexandria. Där samlades med en gång en stor skara troende, både män och kvinnor, som hängivet övade sig i vishet så att Filon fann anledning att skildra deras vanor, sammankomster, måltider och hela livsföring (Eusebios, Kyrkohistoria II:16).
Eusebios berättar också att Markus blev Alexandrias förste biskop (Kyrkohistoria II:24). Enligt senare traditioner skall Markus även ha lidit martyrdöden i Alexandria. Den koptiska kyrkan i Egypten räknar Markus som sin förste påve och patriark.

År 828 rövades Markus reliker bort av köpmän till Venedig. De sade sig vilja skydda dem från de muslimska erövrarna. En kyrka byggdes över relikerna - en av världens vackraste.

Anledningen till att Markus fått symboliseras av ett lejon är, att Johannes Döparens rytande i öknen inleder evangeliet. Markus målar också mer än de andra evangelisterna Jesu makt och styrka. Också Jesus kallas för ett lejon - Lejonet av Juda (Upp 5:5).

Anknytningen till lejonet är också passande för vår stiftelse på så sätt att också staden Göteborg, där stiftelsen verkar, har ett lejon som symbol i sitt vapen.


Med vänliga hälsningar

Gunnar Persson
stiftelsens sekreterare



introduktion | fördjupning